“Det flyger drönare här hela tiden”

“Det flyger drönare här hela tiden” säger mannen som växt upp och bor på en av Stockholms mest spektakulära utsiktsplatser på Mariaberget. Utsikten är otrolig, men det är alltså inget konstigt om ingen reagerar och slänger fram kameran när det flyger drönare i centrala Stockholm.

För dagen grådaskig utsikt över Riddarfjärden och Stockholm

Jag skulle till Norstedts för att ta nya författarfoton med de nya glasögonen och nya frisyren till nästa bok. De gamla fotona är några år gamla. Då jag valde att flyga (vilket visade sig vara rätt val – så glest mellan sätena Landvetter – Bromma att det nog är större risk att bli pestsmittad på en bensinmack om man kör bil), vilket innebar några timmar in country att slå ihjäl i Stockholm.

Jag får kontakt med en av författarkollegan David Bergmans vänner och tidigare kollegor, en veteran och skådespelare som växt upp och även bor på en av Stockholms mest spektakulära utsiktsplatser ovanför Mariabergets stup ner mot Riddarfjärden. I utbyte mot en trevlig pratstund och fika kan jag konstatera att härifrån skulle man se varenda drönare som flyger över Gamla Stan, regeringskvarteren, slottet eller för den delen Riddarfjärden eller Klarakvarteren.

Flaggan vajar över Stockholms slott, statschefen är inne?

Fast saken är den att “det flyger drönare här hela tiden”. Förhoppningsvis drönaroperatörer med nödvändiga tillstånd från myndigheterna, men antagligen också en hel del turistdrönare. Vill man ha häftiga panoreringar kan man t ex flyga rakt ut från Mariaberget och dyka ner mot vattnet, eller för den delen tvärt om, och många av Stockholms mest klassiska turistvyer hittas runt Gamla Stan och Riddarfjärden, inklusive det världskända statshuset där Nobelfesten hålls.

Så det flygs drönare i mängd och volym och det blir alltså inte särskilt konstigt om ingen reagerar och tar foton på ännu en drönare.

Inte drönare över Slottet eller Riksdagen, utan en fågel

Annars kan man ju konstatera att väldigt få stockholmare tittar på himlen. De tittar på sina mobiltelefoner, sina skor eller marken framför sig. Definitivt inte i ansiktet på andra människor – det är väl bara vi författare och bönner som gör sådant. Att rycka fram med kamera i tvåhandsfattning och titta upp mot himlen ter sig lite ovanligt, drönarhysterin till trots.

Så här kan man nog cirkulera runt i timmar utan att någon märker något. 

Sedan finns det en hel del fåglar som seglar i vinden, och en mindre vingdrönare skulle nog kunna blandas ihop med dessa – beroende på avstånd och perspektiv. Särskilt i ögonvrån. Det kan nog krävas att man tittar två gånger för att upptäcka en mindre vindrönare och inte bara tro att det är ännu en av tornfalkarna från kyrktornen på Riddarholmen eller Gamla stan.

Tornfalkar över Gamla stan, avstånd ca 500 m från kameran

Stockholm har förändrats genom decennierna framför mannens ögon, och även om han kan peka ut och namnge byggnad efter byggnad, så upptäcker han ofta saker han inte sett förut.

Själv får jag halvkassa foton på fåglar. Det lär knappast vara enklare att lyckas fånga en drönare på bild. Stativ och betydligt större teleobjektiv än 300 mm behövs, och en rejäl dos skicklighet – för om det kommer en drönare handlar det om sekunder innan fototillfället är över.

Författarselfie nyklippt och sminkad inför fotosessionen hos Norstedts. Hur de officiella fotona blev återstår att se.