Storstadsmomsen – därför är utseende viktigare i storstan

Vid en första anblick kan storstadsbor verka ytliga och utseendefixerade, då de verkar väldigt måna om hur de ser ut – inte bara det snygga folket, utan även subgrupper och subkulturer. Men det handlar inte nödvändigtvis om yta, utan ett högst mänskligt behov av samhörighet och tillhörighet, för vilket man är beredd att betala en storstadsmoms i extrakostnad för att bo i staden.

Vi har alla ett behov av att känna samhörighet och tillhörighet, då vi är flockdjur. Vi är samtidigt individer som vill signalera vilka vi är.

På landet och i småstäder är detta inte ett problem. Alla känner alla, så man vet vem som är vem och vad de står för. Därmed kan de klä sig och se ut hur som helst. Alla vet vem som är VD:n, vem som är kommunpolitikern, vem som är hundmänniska och vem som är hästtjej. Det behövs inget särskilt utseende för det.

I storstaden (läs: Stockholm) är det annorlunda. Bara en enda bostadsrättsförening kan ha fler boende än det finns i en hel by på landet. Det är omöjligt att känna alla man möter på stan när dessa räknas i hundratusentals. Man riskerar att bli en anonym person i mängden och utan möjlighet att nå ut till sina subgrupper, utan möjlighet att visa sitt socioekonomiska status.

Om det inte vore för utseendet.

Så i storstaden är folket väldigt måna om hur de ser ut. De kanske inte är medvetna om det, men det blir väldigt tydligt när man som lantis besöker Stockholm. Alla har en look. Denna look och tillhörande outfit signalerar en kombination av vad man jobbar med, vad man har för socioekonomi, vad man har för utbildning, hobbies, fritidsintressen, politisk eller sexuell läggning. Är du en tradwife eller är du en Stureplanssingel? Röstar du på Miljöpartiet eller är du en schtekare med backslick, eller kanske det mer moderna grisch som vill signalera att pappa har en massa pengar och att du väntar på arvet om 50+ år?

Därmed kan man nicka bekräftande till varandra när man möts på stan, eller inte känna sig så ensam för att man ser en annan person med Barbourjacka – dvs någon som bor i stan men egentligen vill bo på landet eller vill indikera att personen sysslar med jakt och har vapenlicens. Otroligt opraktiska plagg om man är en faktisk friluftsmänniska – det har hänt en del de senaste 100+ åren med textilteknik, så man måste inte ha en oljerock för att vara vind- och vattentät längre – men för att signalera intressen i stan fungerar det utmärkt. Tror inte jag sett en enda person här på landet som klär sig i Barbourjacka – jag har inte ens rört min egen på tio år. Hade Barbour före det var coolt. Men i Stockholm, där ser man dem.

Eller gå till Anchor iklädd kostym så ska du få känna på hur det är att inte passa in i subkulturen.

Utseendet fungerar förstås också för parningsritualerna, då man direkt genom att titta på någons skor kan avgöra det mesta. Ja, grabbar, det första kvinnan eller tjejen tittar på är dina skor. Börja där, sedan kan du skaffa en personlighet. Ett tips tillbaka är att titta på kvinnans skor. Om inte annat är “snygga skor” en bra öppningsreplik oavsett hur de ser ut, så får ni ta det därifrån.

Vi lantisar sticker därmed ut eftersom vi generellt skiter i hur vi ser ut eftersom alla vet vem man är hemma ändå, oavsett hur man klär sig. Vi saknar därmed vett att ha en look när vi är i stan. Eller så är det helt enkelt lantislooken, men så kommer man inte in på Riche om man har den heller.

Lantisar har inte heller betalat storstadsmomsen som dessa outfits kostar. Det är inte nödvändigtvis billigt att signalera sin grupptillhörighet, men högst mänskligt.

Vi har alla våra behov av att passa in, bli sedda och bekräftade. I storstaden är enda möjligheten att attributera sig för att matcha önskad subgrupp eller subkultur, för i ett Stor-Stockholm med ca 2.3 miljoner invånare går det inte att få en gemenskap och att tillhöra en enda grupp. Det handlar inte om ytlighet, även om det kan vara den första tanken när man ser det vackra folket i Stockholm.

För övrigt är det ju befriande nu när till och med fundamentalistisk ärkehöger sminkar sig som Trump, Vance och Hegseth. Snart kommer kajalen, ögonskuggan och foundation att stå bredvid raklöddret på ICA och herrekiperingsbutikerna kommer börja erbjuda orange foundation “DJT” för dig som vill ha den riktiga vinnarlooken, ögonskuggan “JD” för dig med ambitioner eller rougen “Warfighter” för att signalera farlighet och våldsmandat. Eller vad nu olika sminkprodukter kallas. Förmodligen sminkar sig redan männen i Stockholm, det är bara det att vi lantisar inte har fattat det än. Vi är trots allt lite efter.

Nästa gång du går på Krigshistoriepoddens lajvpoddar, kolla hur många som har Molle på sina ryggsäckar. Nej, det är inget man behöver knappt ens vid fronten, utan det är enbart valt för att man vill signalera en subgrupp och intressen.