Gästartikel: Om Archer, bilar, och inrikespolitik

Nedanstående är en gästartikel av den sporadiskt återkommande skribenten Blankröstaren.

Jag noterade via bloggen att S&M hade bestämt sig för att göra inrikespolitik av kriget i Ukraina, och kände att då måste jag vara med och kverulera. Vad jag förstår har en absolut majoritet av befolkningen i Sverige vid det här laget accepterat att a) elaka människor fortsätter att dyka upp igenom historien, b) de kan få för sig att göra elaka saker, och c) då måste man kunna ge dem på käften om man inte vill att de ska fortsätta med det. 

Eftersom det inte går att göra något åt a) och b) utan aggressiv genmanipulering i stor skala får vi ägna vår uppmärksamhet åt c), och där verkar det också glädjande att gemene man stödjer en svensk upprustning från den så kallat ”låga nivån”, så att vi står bättre rustade att handskas med gemena män i framtiden.

Det som nu diskuteras är huruvida vi kan avvara ett antal av de förmodat 48 Archerpjäserna, eller om vi möjligen redan skickat ett antal men bestämt att hålla tyst om det, och om isåfall det var dumt att prata om det eller inte, på olika vis. Det förs också fram i debatten att vi måste köpa fler, och att om man bara köper fler kan man väl skicka de som finns till Ukraina ögonakrök. 

Utan att lägga någon värdering i om våra förvisso fenomenala Archerpjäser gör mer nytta i Ukraina eller i Sverige, och också utan någon som helst insikt i de exakta förhållanden som råder när man bygger en Archer, så kunde jag inte låta bli att reflektera över en bil.

Jag beställde en bil i februari. Som kom i slutet av juli. Då var alla mina vänner imponerade av hur otroligt snabbt jag fick den, och hur det inte blev några ytterligare förseningar efter att beställningen var lagd. Bilen är ett minsta-möjliga-lullull-standardutförande av en modell som är oerhört vanlig på vägarna runt mig, från en tillverkare där man förvisso har produktionen snurrande precis hela tiden. De har så väl inoljade leveranskedjor som det över huvud taget är möjligt att ha 2022, och köper komponenter i helt enorma serier, eftersom de tillverkar jättemånga bilar.

För att parafrasera vår förra utrikesminister så är en femtoncentimeterskanon i allt väsentligt ett långt stålrör som man vevar upp i en bra vinkel. Sen bränner man av en schnauzertung laddning med krut i ena änden och ut far en labradortung stålklump i andra änden, och så landar den klumpen på de elaka, varpå de slutar. Gissningsvis finns det inte jättemånga fabriker där man tillverkar stålrör som håller för den behandlingen, framför allt inte om man också väger in att de precisions- och säkerhetskrav som ställs är formidabla. Och de fabriker som finns har, antagligen, rätt mycket att göra just nu.

Om jag hade beställt min bil med tillvalet femtoncentimeterskanon hade det alldeles säkert inte tagit sju månader att få den. Om jag dessutom hade sagt till bilhandlaren att jag inte vill ha 2022 års modell, utan en från 2016, så bedömer jag att det inte hade ökat på leveranshastigheten. Det kan ju vara så att ingående komponenter inte längre tillverkas av diverse underleverantörer, och att det isåfall krävs ett ganska omfattande kvalificeringsarbete för att få in nya.

I den senaste RUSI-rapporten konstaterades att endast Finland, av länder i Europa, har den mängd artilleri och tillhörande ammunition som behövs för att övertygade försvara sitt land. (Det konstaterades också att Ryssland sprängt ungefär tre gånger så mycket ammunition i Ukraina (via sabotage) som ukrainarna skjutit – och detta i sin tur var i storleksordningen 70 000 ton – under fem år av krig i Donbas).

Exakt hur mycket artilleri som man behöver är förstås en svåravvägd fråga. Tidigare har siffran 1 000 finska eldrör figurerar i debatten. Oavsett om det är 500 eller 1 000 eller 2 000 som är bäst för Sverige så kan vi låna siffran 1 000 för den här diskussionen.

Om man hör av sig till någon av biltillverkarnas underleverantörer och säger att man vill ha 1 000 av vilken komponent som helst, så kommer de antagligen att skratta åt det låga antalet, och kräva ett gruvligt högt pris om de alls ordererkänner. Naturligtvis är det skillnad på att beställa vindrutetorkarmotorer och 15-centimeters eldrör, men att det blir fråga om mycket långa leveranstider känns som ett rimligt antagande. Om man dessutom beställer dem 24 eller 48 i taget, med ett vagt löfte om att ”ambitionen” är att köpa sammanlagt 1 000, så kommer, bedömt, inte priser och leveranstider att bli bättre.

Om vi väger ihop kombinationen av behov och produktionsförhållanden är det antagligen så, att om man lägger en beställning idag så kommer det att dröja så länge innan allt är levererat, att Försvarsmakten vid slutleveransen har vuxit personellt på ett sådat sätt att de kan bemanna pjäserna. Trots att de idag inte kan utbilda personal till 1 000 pjäser, och heller inte har folk att bemanna med. På den sidan om staketet pågår en tillväxt som är imponerande. 

Det finns kanske en verkstad där alla material ligger och väntar, all produktionsutrustning står kalibrerad och redo, alla produktionsunderlag är färdiguppdaterade i enlighet med kvalitetsledningssystemet, och välutbildad personal varje morgon kommer till jobbet och ställer sig, färdigutbildade och välcertifierade, och rullar tummarna vid svarvarna. Dag ut och dag in, i väntan på en order. Men om den finns, den verkstaden, så är antagligen platschefen näringsackumulerad i färdriktningen och utrustad med både stort vitt skägg och mycket röda kläder. Leveranser sker sannolikt med rensläde.

Är det då hopplöst med materielförsörjningen? Inte alls, precis tvärtom. Det bästa tillfället att plantera ett fruktträd, och att beställa 1 000 herrejösseskanoner, är för 20 år sedan, och det näst bästa är idag. Men att de vill göra inrikespolitik av Archersituationen när båda politiska lägren är ansvariga för den ”låga nivån” gör att jag känner mig allt mer bekväm i min pseudonym.

I väntan på att den rödklädde platschefen hör av sig, så upprepar jag mitt gamla förslag om Finlands förträfflighet, och hoppas att någon hör av sig till Sanna Marin så att jag småningom kan få en medalj.

Högaktningsfullt,

Eder Blankröstare