Två poliser och konceptkonstnären Lars Vilks dödade i trafikolycka – Vilks konstnärsskap lever vidare in i evigheten

Två poliser förmodligen tillhörande Skånepolisens personskyddsgrupp dödades igår i trafiken på motorvägen E4 utanför Markaryd. De skyddade vid tillfället tillsammans med ytterligare en bil den omstridde konceptkonstnären Lars Vilks, som också dödades i frontalkrocken på fel sida motorvägen. Lars Vilks konstnärsskap kommer dock leva vidare in i evigheten och han kommer minnas som en av de viktigaste svenska konstnärerna i vår tid.

Nimis och den tunna blå linjen

Lars Vilks hade sedan 2010 levat med personskydd sedan en komplott mot hans liv avslöjats, vilket senare skedde fler gånger. Vid ett terrorattentat mot honom i Köpenhamn 2015 dödades en filmregissör och fyra poliser sårades. Om någon svensk kulturskapare haft motiverat behov av personskydd så har det varit Lars Vilks.

Statens besked har hela tiden varit tydligt – yttrandefriheten är inte förhandlingsbar – och personkyddet av Lars Vilks har gissningsvis kostat över 200 miljoner kronor genom åren. 

Detta baserat på att beväpnat personskydd dygnet runt året runt kräver cirka 20 personer heltid, och en person kostar arbetsgivaren åtminstone en miljon kronor om året sammanräknat alla kostander. Skyddet har inte bara varit två synliga livvakter, utan minst ytterligare två. Vid dödsfallet följdes personskyddets bil av ytterligare en bil från personskyddet (Range Rover?), så minst fyra poliser skyddade Vilks vid tillfället. 

Sedan är personskydd så mycket mer. Varje gång skyddspersonen vill någonstans måste personskyddet recognosera destinationen, möjliga färdvägar och flyktvägar, göra en riskbedömning samt planera insatsen.

För lite proportioner på hur prioriterad Vilks varit, så har inte ens alla ministrar i regeringen personskydd, varken till vardags och än mindre dygnet runt.

Medan staten ställde upp för Vilks rättigheter, så svek med tiden allt fler kulturinstitutioner honom, men inte media. De flesta större media stod hela tiden upp för Vilks och hans yttrandefrihet. Att institutionerna svek honom, särskilt efter terrordådet mot Charlie Hebdo i Paris (efter att Charlie Hebdo fått ett yttrandefrihetspris av Vilks året innan) där redaktionen mördades, och terrordådet i Köpenhamn, är beklagligt men förklarligt. Arbetsgivare har ansvar för sina anställda och få ville utsätta dem för den hotbild det innebar att bjuda in Vilks. Det är lätt att sitta bakom ett tangentbord – även för stormedia men förstås ännu mer för anonymiserade pseudonymer på Internet – och uttrycka stöd, det är en annan sak att i god tid utlysa tidpunkt och plats man ska stå på en offentlig plats bredvid den levande måltavlan Vilks. 

Bilen med Vilks ska på oklart vis kommit över på fel sida motorvägen, genom vajerräcket, och frontalkrockat med en lastbil, klämts fast under och tillsammans med lastbilen fattat eld. Lastbilschauffören ska ha blivit allvarligt skadad och förd till sjukhus medan alla i personbilen omkom.

Eftersom bilen följdes av en andra eskortbil från personskyddet finns det trovärdiga vittnen, och inte osannolikt har personskyddets bilar också kameror, så hela händelsen kan vara fångad på film. Inspelningar i bilen Vilks färdades i kan dock förstörts av branden. Konspirationsteorierna har redan börjat spridas, och oavsett vad åklagarens utredning kommer fram till så kommer konspirationsteorier om Vilks död leva för evigt, som en form av sista konceptkonst där konstnären själv blivit en del av konstverket.

Utifrån de hyllningar man läser från personer i media – som ställde upp för Vilks och rätten till yttrandefrihet – varav många blivit hans vänner, så var Vilks en sympatisk, påläst, intelligent och vältalig intellektuell konstnär. Han kommer således bli saknad av inte bara de som ville göra honom till en politisk symbol, utan av de människor som faktiskt på ett personligt plan kände och brydde sig om honom. 

Samtidigt ska man inte glömma de dödade poliserna och deras anhöriga, nära och kära. Poliserna i personskyddet riskerar sina liv för svensk demokrati, och i detta fall betalade två av dem det yttersta priset för detta. Även trafikolyckor är en del av riskerna i yrket – i alla yrken där man vistas i eller framför fordon i trafiken. För de anhöriga till poliserna är dödsfallen en minst lika stor tragedi – sannolikt ännu större på grund av lägre ålder, med inte osannolikt omyndiga barn och familjer – som för Vilks anhöriga.

Vilks var också folklig och framstod aldrig som en snobb, utan verkade kunna tala till människor på människors vis – både i sina framträdanden och via sin konst.

Själv tog jag i våras vara på möjligheten att besöka Vilks konstverk Nimis och Arx, tursamt nog medan konstnären fortfarande levde. Risken är nu att såväl kommun som länsstyrelse kommer vilja skrida till handling och riva dem, när det inte längre finns någon konstnär som kan strida för dem juridiskt. Tills det är klargjort vem som tar över ägandet av verken finns det en tidslucka som kan komma att missbrukas av framför allt länsstyrelsen. Räkna med att det finns färdiga planer att sätta i verket.

Att ha levt i över tio år med personskydd har knappast varit en lek. Inskränkningarna i den personliga friheten är enorma, och om man bryter det minsta lilla mot kontraktet som upprättas med polisens personskyddsgrupp (Säpo hanterar bara författningsskydd, dvs politiker) så dras skyddet in. Det senaste året har Vilks och flickvännen sedan 30 år framträtt flera gånger kring hur de personskyddsreglerna inte möjliggjort deras umgänge och Vilks ska ha JO-anmält polisen.

Vad Vilks skulle tycka om att få evigt liv via konspirationsteorier eller som politiskt slagträ överlåter jag åt de som faktiskt kände honom och kallade sig hans vänner att uttala sig om. Vi andra kan minnas och fortfarande uppleva hans konst.

Vila i den frid du inte kunde uppleva sedan 2010. Och vila i frid, ni poliser i personskyddet som gav era liv för yttrandefriheten.