Safari i Tanzania

Med en dags kortare bestigning av Kilimanjaro än planerat fanns det tid över för safari i Tanzania. Billigt vore fel ord, men det var värt pengarna, även om vi bara hann med Tarangire nationalpark och Ngorongoro-kratern, kanske en av världens vackraste platser. Några foton och filmsnuttar nedan.

Nogorongoro-kraterns cirka 600 meter ner.

Safari i Tanzania är förstås enormt mycket större än bestigning av Kilimanjaro, och ännu dyrare. Enbart Ngorongoro ska få 500 000 besökare om året, dvs runt 1500 per dag.

Då vi inte hade bokat något i förväg fick vi ett pris om 260 USD per person av hotellet, men bestämde oss för 230 USD per person via vår bergsguide, som också hängde på då han hade klättrat Kilimanjaro så många gånger att han fått stipendium för att vidareutbilda sig till certifierad safariguide.

Bara Ngorongoro drar alltså in säg 250*500000*9=1 125 000 000 kronor, eller över en miljard kronor i den lokala ekonomin årligen. Multiplicera det med fyra dagar, så ser man hur mycket denna del av turismen tillför landet. Inte konstigt att man är noga med att bevara de vilda djuren. Här är de så hatade flygresorna en förutsättning för att bestånden av de stora afrikanska vilda djuren ska fortleva.

Priset inkluderar förstås alla avgifter och tillstånd, lunchpaket och själva transporten från Moshi till nationalparkerna vid Arusha och vidare, samt övernattning med helpension på någon form av adventure lodge (som visade sig vara kristna kultister, vilket var en spännande uppelvelse), dock utan alkohol inkluderat i priset, men väl fruktjuicer. Med två dagar hann vi inte med Serengeti, och fick bara fyra av big five då vi inte lyckades se leopard, men väl lejon, noshörning, elefant och vattenbuffel.

Örn i ett träd i Tarangire nationalpark utanför Arusha.

230 USD per person landar alltså på nästan 10 000:- SEK om dagen till chaufför och inblandade företag. Till detta kom förstås dricks direkt till chauffören. Ett fullt safari i området ska väl vara åtminstone 4 – 5 dagar, så man hinner med uppvärmning i Tarangire, vidare till Ngorongoro, sedan Serengeti och slutligen Victoriasjön. Man kan förstås betala ännu mer per dag och passagerare, beroende på val av boende och service, för att inte tala om vad det kostar att göra delar av safarit till fots. Möjligt att det går att få billigare om man delar en bil med andra, men nu fick vi en egen Landcruiser för de fyra av oss som valde denna safarilösning. Kilimanjaroexpeditionens femte deltagare for vidare till Zanzibar, för att återkomma senare på Safari.

Vi fick nöja oss med Tarangire och Ngorongoro, vilket var ett oplanerat bonus på besöket i Tanzania.

Jag ska inte tråka ut er med allt för mycket foton den här gången, eftersom foton inte kan göra uppelevelsen rättvisa.

Savannen i Tarangire.

Initialt var det rätt glest mellan djuren, som man bara såg på avstånd i Tarangire, men sedan lättade det.

Elefanter i Tarangire.

Det visar sig att när man väl är inne in nationalparken är det så tätt mellan djuren att det nästan framstår som ett skämt. Och man fick närkontakt med de flesta arter, bara någon meter från safaribilen.

Till slut inföll nästan en sorts utmattningssyndrom av att ha sett så många djur, så nära inpå fria i sin naturliga biotop.

Så till slut blev det avfärd till övernattningen och de kristna kultisterna. Mer om det i ett separat inlägg om boendestandard.

Lena framför ett kanske tusenårigt baobab-träd i Tarangire.

Tarangire var dock bara en lite uppvärmning visade det sig när man kom till Ngorongoro. Den platta kratern och dess mestadels frånvaro av träd gjorde att man kunde se 10 000-tals djur samtidigt, av kraterns runt 70 000 stora djur. 

Två lejonhonor chillar invid vägen i Ngorongoro.

Det enda vi inte fick se här av big five var leopard, som höll sig undan för stunden. Allt annat kom man mycket nära, utom noshörningarna som höll sig en bit ifrån lervägen när vi såg dem.

På våra breddgrader sätts populationen av vilda djur utifrån vinterbeståndet. Hur mycket djur kan vår natur föda vintertid? Våra tamdjur är förstås fler, eftersom vi buffrar upp sommarens solenergi i form av grovfoder för vinterhalvåret. Men det är inte särskilt tätt mellan älgarna. Kanske ett djur per kvadratkilometer.

Gnu is not Unix. Här med nyfödda kalvar.

I Ngorongorokratern, resterna av en exploderad supervulkan, finns en permanent population på 70 000 vilda större däggdjur, på en krateryta om 264 kvadratkilometer. Det handlar alltså om otroliga 265 större däggdjur per kvadratkilometer.

Då vandrar djuren ändå runt, så delar av kratern är vid ett givet tillfälle rätt öde.

Tillväxten av biomassa här nere på blott tre grader söder om ekvatorn, vid besöket i februari i princip med solen rakt upp, är enorm. Den höga höjden säkerställer också riklig nederbörd. Och utan egentlig vinter, bara två regnsäsonger och två sommarsäsonger, så sker tillväxten året runt. Innan man ser det själv är det svårt att förstå tätheten mellan de vilda djuren på savannerna.

Att alls se ett större rovdjur i Sverige – järv, lo, björn, varg eller örn – är det många som aldrig gör under sin livstid. I Ngorongorokratern bor det runt 100 lejon i olika åldrar, dvs en per tre kvadratkilometer. Vi såg åtminstone tre flockar, plus enstaka hannar utan egen flock.

Samlad bedömning är att safari i Tanzania absolut är värt pengarna, och Ngorongoro är en enormt vacker plats. Då ska ändå Serengeti klå Ngorongoro vad gäller djurliv. Och man kan förvänta sig att få se rovdjuren i sitt naturliga biotop, något som överraskade mig som skandinav.

Ska du nu inte klättra Kilimanjaro med egen utrustning och vill spara på vikten, ta med en egen riktig kamera med lämpliga teleobjektiv. Alla mina foton och filmer är därav bara tagna med en iPhone X, och jag har aldrig saknat en riktig kamera så mycket. Dock kom man ju ändå så nära att det spelade mindre roll, men exempelvis rovdjur som kalasade på en nyfödd gnukalv var för långt bort för att bli meningsfullt med en smartphone som enda kamera. Filmerna dock i HD, så de kan blåsas upp på helskärm.