Lång tid innan svenskt totalförsvar återupprättats – nästan 20 år efter Georgienkriget

Gårdagens presentation från försvarsberedningen kring återupprättat totalförsvar är fagra ord, men stannar just vid ord. Åtgärderna ska först påbörjas år 2021, givet finansiering, och inte vara fullt genomförda förrän 2025. Då har det gått 17 år sedan “det kaukasiska lackumstestet” gav utslag när Ryssland anföll Georgien under olympiska spelen 2008. Några tio år för utlovat återtag av svenskt försvarsförmåga kan vi med facit i hand inte se röken av.

Tidens larvband tuggar på.

Försvarsberedningens delbetänkande om att återupprätta ett svenskt totalförsvar är välkommet, men beredningen avser prioden 2021 till 2025. 

Trots att det säkerhetspolitiska läget säger att vi behöver dessa åtgärder nu, ska de inte vara fullt på plats förrän om åtta år. Detta givet att partierna kan enas om finansiering när partipolitiskt käbbel tar över.

Beredningens delbetänkande handlar också uteslutande om det civila samhällets del i totalförsvaret. Förutom de skattade 4 GSEK som kommer behövas om året till de civila delarna, så måste även svenskt försvar upprustas kraftigt. De ökade totalförsvarsanslagen stannar därmed inte vid 4 GSEK, vilket gör det ännu mindre sannolikt att de kommer genomföras.

Redan innan 2008 talade man om den mycket negativa demokratiska utvecklingen när spåren av demokrati i Ryska Federationen avvecklades och Ryssland skramlade allt mer med vapen i Kaukasus. Massakrerna under Tjetjenienkrigen, Armenien, utbrytarrepubliker, ockupationen av Georgien i Abchasien och Sydossetien, och sedermera Georgienkriget 2008, där Ryssland anföll Georgien. Ja, Ryssland hade fört fram stora förband till gränsen oc och provocerade fram en reaktion från Georgien, för att få casus belli att sedan omedelbart anfalla.

Det kauskasiska lackmustestet slog om till blått. Ett europeiskt land hade anfallit ett annat land i Europa.

Men såväl regeringspartierna i alliansen som den socialdemokratiska oppositionen ville fortsätta nedrusta och gjorde likväl detta. Inte ens när det 2013 framgick att Ryssland hade övat kärnvapenanfall mot Sverige i den sk “ryska påsken” hände något, utan statsminister Fredrik Reinfeldt (m) sade tidigare samma år att “försvaret är ett särintresse”. Nedmonteringen av svenskt totalförsvar under alliansen var massivt och finansminister Anders Borg (m) ska före han blev minister enligt källor till bloggen sagt att om han någon gång blev finansminister skulle han helt lägga ner svenskt försvar. Även om försvarsminister Sten Tolgfors (m) fick mycket skit, så ska han tydligen räddat svenskt försvar från att helt avskaffas.

Först när Ryssland invaderade Krim, annekterade Krim och sedan började det nu snart fyra år långa kriget i Ukraina kunde inte politikerna längre låtsas som ingenting. Då hade man ändå slagit dövörat till under sex år. Och nej, kom ihåg att sosseriet ville ge ännu lägre anslag till Försvarsmakten, så de ska inte komma och peka finger på alliansen.

2015 kom man så överens i den sk försvarsgruppen om att faktiskt modernisera Försvarsmakten och rent av tillföra några kompanier. Men allt det innebar var att en del av skadan och nedrustningarna sedan efter det kaukasiska lackmustestet indikerade reparerats. Och inte ens 2015 års beslut är ännu genomfört – t ex har inte granatkastarpansarbandvagnarna förbandssatts än, snart tre år senare.

Tidens larvband kör obönhörligen vidare medan politiker mest snackar, eller ger lite pliktskyldiga anslagshöjningar som knappt täcker kostnadsökningarna som inflationen innebär. Och i synnerhet inte täcker vanliga löneökningar. I företag kan man höja lönerna snabbare än inflationen på grund av effektiviseringar via högre produktivitet. Det kan man inte inom en fast dimensionerad försvarsorganisation. En skyttegrupp med åtta soldater kan inte höja sin produktivitet i att leverera 600 – 800 handhjärtan i minuten till motståndaren. Fyra besättningsmän ombord på en stridsvagn kan inte köra stridsvagn med bibehållen effektivitet på tre personer. Vi kan inte avstå från en stridsvagn per kompani för att vi blivit produktivare, när motståndaren inte har lika många stridsvagnar. Lönehöjningarna måste alltså åtföljas av ständigt ökande försvarsanslag. Detta sker inte.

Försvarsberedningens besked kring civilt totalförsvar är välkommet, men åtgärderna ligger fortfarande långt framåt i tiden, om man ordnar finansieringen. Vi kan applådera bäst vi vill, men kanske först om sju år finns detta på plats.

2025 är det 17 år sedan det kaukasiska lackmustestet indikerade. Tidigare snack om att svensk försvarsförmåga skulle kunna återtas på tio år var just snack och inget annat. Det förutsätter nämligen handlingskraftiga, analytiska och kompetenta politiker.

Många har ända sedan Georgienkriget 2008, rent av före detta, påtalat vad som pågått med svenskt försvar. Dessa personer har hånats, baktalats, förolämpats, förtalats och motarbetats. De bör se försvarsberedningens tydliga ord som en upprättelse. Från att det kallats osannolikt heter det nu att “ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”. Det är en upprättelse, men inte en ursäkt.

Det vore på sin plats att någon säger följande ord: “förlåt oss, vi visste inte vad vi höll på med, nu vet vi att vi gjorde fel”. Men det lär inte inträffa. 

Och först 2025 kanske vi har ett totalförsvar värt att ens nämnas. Vi får hoppas att det väpnade angreppet inte kommit innan dess.

För övrigt anser jag att Kremls representant i försvarsberedningen, Vänsterpartiet, bör kastas ut ur beredningen. Det är uppenbart att partiet är diktaturens kreatur och inte vill att Sverige ska kunna försvaras. Det enda ärliga är då att sparka ut dem. På goda grunder har Vänsterpartiet alltid lämnats utanför försvar- och säkerhetspolitik, av samma anledningar som att man inte släpper in sådana partier i regeringar. Det har dock aldrig hindrat sosseriet från att förlita sig på partiets stöd i riksdagen.