Numerär är inte allt i strid

Det svenska försvaret kritiseras ofta för att ha för låga siffror, för liten numerär. Men all erfarenhet visar att en numerärt underlägsen sida kan besegra en överlägsen motståndare. Avgörande är faktorer som kompetens, övning, utbildning, teknologi, stridsvilja och kanske framför allt ledarskap och krigskonst.

Från Operation Iraqi Freedom under Irakkriget 2003.

Det brukar sägas att en angripare behöver vara minst tre gånger så stark som försvararen, men motexemplen på detta genom världshistorien är väldigt många. Jag kommer här fokusera på någorlunda modern tid för någraexempel.

Avgörande är inte numerären. Numerärt överlägsna värnpliktiga kan besegras i grunden av yrkessoldater, trots att de värnpliktiga har haft månader på sig att genomföra fältarbeten och försvarar sig. Utbildning, övning och stridsvilja – kompetens – är tillsammans med ledarskap och krigskonst ofta avgörande.

En numerärt underlägsen styrka kan fortfarande segra, även om man anfaller. Man måste exempelvis inte anfalla överallt samtidigt och det är styrkeförhållandena där man faktiskt strider som är avgörande. En angripare har fördelen att välja sina strider, dvs var man anfaller. Man ska anfalla där motståndaren är som svagast och inget annat, samt kan med små medel binda upp motståndarens större styrkor på annan plats. Något von Clausewitz hustru publicerade i hans bok Om kriget redan år 1832.

”Allmänna principer för offensiv. För en attack måste man välja en punkt i fiendens position och anfalla den med överlägsen styrka, lämnandes hans övriga styrkor i osäkerhet men uppbundna. Detta är det enda sätt man kan använda en likvärdig eller svagare styrka med övertag och därmed med en chans att lyckas. Desto svagare man är, desto färre trupper skall användas för att binda upp fienden på icke avgörande platser, för att vara så stark som möjligt där avgörandet skall ske.” – Carl von Clausewitz, Om kriget, 1832 – min egen översättning från Midvintermörker, kapitel Valdemar Atterdag.

Man anfaller givetvis inte om man inte anser sig kunna vinna – det är den offensiva sidans fördel och initiativförmåga. Anfallaren väljer sina strider, det gör inte den som försvarar. Detta innebär att den som inleder en konflikt och angrepp oftast, åtminstone initialt, segrar och når sina mål – annars hade man inte valt att anfalla.

Låt oss titta på några exempel. Alla siffror är från Wikipedia.

Ett exempel är förstås Falklandskriget, där man i liten skala kan titta på slaget vid Goose Green.

Juliet-kompaniet vid 42 Commando, Royal Marines anländer till Goose Green i slagets slutfas.

De värnpliktiga argentinarna hade i flera månader ockuperat Falklandsöarna och kunnat gräva ner sig i sina försvarsställningar.

Vid Darwin och Goose Green genomförde brittiska fallskärmsjägare ett frontalanfall till fots mot de nedgrävda argentinarna. Britterna var 690 man, men argentinarna var numerärt överlägsna med mellan 896 och 1083 man, de flesta värnpliktiga. Arton britter dödades och mellan 45 och 55 argentinare miste livet. I slutändan tillfångatogs 961 argentinare när de efter ett knappt dygns strider gav upp inför den numerärt underlägsna brittiska styrkan.

Goose Green visar i sig ensamt det mesta kring numerär kontra kompetens och ledarskap. Visserligen dödades den ursprungliga brittiska befälhavaren, när han själv ledde ett anfall mot ett argentiskt kulsprutenäste, och ersättarens uppdragstaktik sägs av en del varit avgörande för utfallet av slaget.

Då anföll ändå britterna baserat på ett felaktigt underrättelseläge och trodde att den försvarande styrkan var avsevärt mindre. Men man kunde anpassa sig och via överlägsen kompetens, stridsvilja och ledarskap nedkämpa en numerärt överlägsen motståndare.

Vad gäller Falklandskriget, så utspelade det sig som bekant på ett avsevärt avstånd från Brittiska Öarna. Britterna var alltså övertygade om att de kunde besegra de argentinska värnpliktiga ockupanterna med relativt små brittiska styrkor.

Vill man titta på lite större konflikter så ser man att anfallssidan ingalunda måste vara överlägsen numerärt, utan att det är andra faktorer som avgör.

Irakkriget 2003 hade den angripande amerikanska sidan 380 000 man, varav 192 000 amerikaner. Då ska man ha i minnet att det går någonstans mellan 5-10 amerikanska soldater på funktionsförband per soldat på ett manöverförband och antalet faktiskt stridande amerikaner var betydligt färre. Irak hade 1 142 000 man. Här besegrade angriparen en numerärt tre gånger så stor styrka. Inte tvärt om – att försvararen kan besegra en tre gånger så stark angripare. Även här var man helt övertygade om att man trots dålig numerär med lätthet kunde besegra en numerärt överlägsen motståndare på andra sidan jordklotet.

I finska fortsättningskriget fick 750 000 finnar och tyskar 650 000 ryssar på reträtt. Visserligen var den finska sidan numerärt marginellt överlägsen, men inte de klassiska tre gånger försvararna, som när 250 000 – 300 000 finnar stoppade det sovjetiska anfallet i Vinterkriget 39-40. Där hade angripande Sovjetunionen en styrka på en miljon man.

Under sexdagarskriget 1967 besegrade 264 000 israeler 567 000 egyptier, jordanier och syrier i ett anfall där man erövrade hela Sinai-halvön plus Golanhöjderna och Västbanken. Försvararna var nästan tre gånger så många som angriparna, men det hela var en massiv förlust för framför allt Egypten. Mätt i antalet dödade så dödades upp till 20 gånger så många försvarare som angripare (ca 18 500 kontra 776 – 983 israeler).

Ordergivning med Rommel och spökdivisionen. Det som kan kallas uppdragstaktik tillämpades och Rommel struntade i order från högre ort, utan anpassade sig till läget och tog eget initiativ för att lösa det övergripande uppdraget att besegra motståndaren. Hans pansardivision fick öknamnet spökdivisionen, för att de ryckte fram så fort och långt att de inte längre var i radiokontakt med den tyska ledningen. Rommels och kollegans Guderians initiativförmåga och ledarskap gjorde tillsammans med uppdragstaktik att man fullständigt krossade motståndaren genom att skära de allierades styrkor i två och ringa in bland annat hela brittiska armén, som i princip helt utplånades som stridande förband i samband med evakueringen vid Dunqerque.

Vid slaget om Frankrike under andra världskriget 1940 var de angripande tyskarna numerärt jämlika, med 3 300 000 man mot de allierades 3 350 000, men underlägsna numerärt i såväl stridsvagnar och artilleri. Även tekniskt var t ex franska Char B1 bis-stridsvagnen helt överlägsen tyska stridsvagnar i duellsituationer. Men tyskarna valde förstås inte att genomföra sitt huvudanfall där motståndaren var som starkast längs Maginotlinjen (även om man anföll även där för att hålla fransmännen uppbundna – se von Clausewitz ovan). Det tål att upprepas att den som anfaller väljer tid och plats. Likt sexdagarskriget var de allierades förluster mångfaldigt större än de angripande tyskarnas. Ironiskt nog sägs den stridsvagns- och flygbaserade blitzkrieg-tanken varit den franske generalen de Gaulles idé, publicerad 1933, och ska ha inspirera tyske Guderian. Överlägsna teorier är en sak, men det gäller att också få gehör för den och att sedan genomföra.

Poängen är att anfallaren väljer sina strider och Sverige måste ha en offensiv förmåga för att anfalla en angripare på vårt eget territorium, samt vältränade och övade förband som är självsäkra nog att ta egna initiativ som en del av landets försvar. Att enbart förlita sig på att värnplikt skulle lösa något är inte bara naivt, det är fördummande.

Det svenska försvarets personal har aldrig varit så bra som den är idag, eftersom vi har yrkessoldater, varav många nu har flera års träning och utbildning, samt många som deltagit i skarpa insatser utomlands. Luckorna i rekryteringen kanske kan fyllas upp med värnpliktiga, men låt oss hoppas att kärnan av yrkesförband kommer bibehållas.

Annars kan det i värsta fall gå som vid Goose Green. Oavsett hur bra vi är på att gräva ståvärn så angriparen kan välja att anfalla någon annanstans.

Ett anfall mot svenskt territorium kommer bara ske om angriparen är övertygad om att han kommer segra. Ett starkt försvar är därför krigsavhållande. Ett anfall mot Sverige kommer alltid ske där vi är svaga, och det är därför vara nödvändigt att kunna genomföra offensiva insatser mot angriparen i efterhand – vi kommer aldrig kunna försvara hela landets yta mot hypotetiska angrepp.

Sedan ska man vara medveten om att vår enda möjliga angripare – Ryssland – har riktigt usla värnpliktiga soldater. Riktigt kukiga^1. faktiskt. Även deras elitförband har under striderna i sydöstra Ukraina och i Syrien visat sig vara ganska kassa även mot Call of Duty-spelande krigsturister och förlorade t ex Palmyra och massiva mängder utrustning så fort IS visade lite stridsvilja, även om de kanske är bättre än svenskt hemvärn. Det är också högst tveksamt hur det står till med moral och motivation hos de breda massorna av värnpliktigt rekryterade soldater i den ryska försvarsmakten. Det ryska värnplikts- och militära utbildningsystemet bygger på grupptryck och pennalism, och största risken att dödas som rysk soldat är genom misshandel av sina kamrater och befäl. Visserligen lär sig alltså ryska värnpliktiga att döda, men det handlar om att döda varandra. Mörkertalet är stort men det kan handla om något tusental om året, vilket förstås kallas “olyckor”. På högre nivå är ryssarna kompetenta, om än hierarkiska och med dålig känsla för uppdragstaktik och eget initiativ, men i slutändan är det alltid en soldat som måste genomföra. Det finns otaliga redogörelser från sydöstra Ukraina om hur ryska soldater blir helt passiva utan ledning och i princip kan nedkämpas utan att de ens skjuter tillbaka, då de bara hänger och väntar på att någon ska säga till dem att skjuta tillbaka. Den ryska mentaliteten, inte bara i det militära, är att om man inte gör något så har man inte heller gjort något fel.

Enbart januari-februari i år har 101 ryssar sökt asyl i Sverige, enligt uppgifter till bloggen mestadels deserterade ryska värnpliktiga, som inte vill riskera att dödas av sina befäl eller kamrater under utbildningen eller senare i sydöstra Ukraina. Siffran är upp från 61 under samma period förra året. 101 på två månader ska också jämföras med 401 asylsökande från Ryssland under hela förra året. Moralen och viljan att dö för sin diktatur och fader Putin hos ryska värnpliktiga lämnar en hel del att önska.

Dock har ryska armén nu beställt 49 000 ryska flaggor som ska användas som svepningar av kistor. Man förbereder sig på massiva förluster, väl medvetna om att det enda man har att komma med är en kötttsunami och en sådan kostar i egna liv.

^{1. Kuk är på rysk slang (mat) negativt, fitta är positivt. Att vara kukig är att vara dålig, att vara fittig är bra.}