Nedanstående är ett gästinlägg signerat bloggkommentatorn Kuckeliku.
Den här texten utgör en fortsättning på det gästinlägg jag skrev här hos Cornucopia 2014-06-11, i vilket jag bland annat konstaterade att ett rikt och hållbart neuralt livsflöde är livets högsta/intrinsikala/finala goda och det som gör våra liv intressanta, roliga, angenäma, spännande och fascinerande.
Lycka
Jag kunde också sagt att lycka är ett behagligt neuralt flöde som måste vara rikt och hållbart för att vara det högsta mänskliga goda. Det svaret anger innebörden av lycka och lyckans relation till det goda.
Hedonister antar att vi eftersträvar saker för att de är sköna, men mer troligt är att saker är sköna för att vi eftersträvar dem. Att något är behagligt innebär då främst att det är något vi vill ha. Hedonister förefaller ha fått saker bak och fram.
Att lyckan bör vara någorlunda hållbar kan hedonister sannolikt ofta acceptera, men de har möjligen lite svårare att förstå att lyckan också måste vara rik.
Detta av tre skäl. För det första för att lyckan skall vara hållbar. Verkligheten ställer stora krav på oss och de kan vi leva upp till endast om vi förhåller oss på ett komplext sätt till verkligheten och det kan vi göra endast om vår lycka är komplex snarare än enkel. Ett litet barn kan klara sig med en enkel lycka när barnets vårdnadshavare ser till att barnets behov tillgodoses trots barnets skäligen enkla mentala värld. Den lyxen gäller dock inte för vuxna individer som förväntas kunna ta vara på sig själva. Vuxna måste ha en mycket mer komplex lycka för att kunna fungera som självgående individer.
Det andra skälet till att människan behöver en rik/komplex lycka snarare än en väldigt enkel lycka är att människan för att kunna hantera verkligheten har många fakulteter, som behöver tränas för att utvecklas och för att inte förfalla. Om fakulteterna inte får den träning de behöver så börjar de så småningom “bråka”, vilket får negativa återverkningar på en alltför enkel lycka.
Det tredje skälet till att människan behöver en rik/komplex lycka är hennes medvetandes karaktär. Människans medvetande sysselsätter sig inte gärna med information det redan är högst välbekant med. Välbekant information tenderar att falla ur medvetandet och hanteras på ett automatiserat och omedvetet sätt. Den kan då inte längre göra oss lyckliga. Och om medvetandet ändå tvingas ägna sig åt saker som det är alltför välbekant med så uppstår strax starka olustkänslor som är oförenliga med lycka.
Av dessa tre skäl måste lyckan vara rik/komplex.
Ideologi
Politiken är dels en fråga om ideologi och dels en fråga om vad man vill föra för konkret politik. Ideologin har ofta stor betydelse för vad man företar sig och därför är det angeläget att få den rätt, vilket dock inte är väldigt lätt. Emellanåt är det lätt att se vad man bör företa sig, oavsett vilken ideologi man har, men vid andra tillfällen spelar ideologin större roll. Den som har en bristfällig ideologi riskerar att företa sig fel saker, eller ingenting alls trots att handling är påkallad.
Samtliga existerande politiska ideologier är mycket starkt bristfälliga. Om våra politiker och vår maktelit ter sig stolliga så beror det med största sannolikhet på att de har bristfälliga ideologier och inte lyckas utveckla dem. Då får politiken lätt en parodisk, för att inte säga tragisk, karaktär.
Ingen existerande ideologi har någon “helhetssyn” på tillvaron. De politiska ideologierna kan ses som perspektiv utifrån särintressen. För att få en mer helhetlig ideologi behöver man sätta ihop de olika perspektiven till en enhet/helhet, men det är inte särskilt lätt att foga ihop de olika perspektiven till en välintegrerad helhet och ett parti som gör det belönas inte nödvändigtvis för detta. Politiken formas lätt till en kamp mellan särintressen och medierna är intresserade av konflikt snarare än av syntes och samsyn och ger därför uppmärksamheten åt de som är mest i luven på varandra. Det uppmuntrar inte politiska partier till helhetssyn.
Det är inte bara politikerna som har svårt att anamma en helhetlig och gedigen världsbild inklusive ett dito värderingssystem. Filosofin och psykologin har också misslyckats att skapa en verklig förståelse av människans strävanden och värderingar, vilket förstås är en anledning till politikernas misslyckanden.
En livsflödeism som den jag skissat är en överlägen värdeteori och motivationsteori, men det är fortfarande knappast någon politisk teori, utan bara en intellektuell grund för en politisk ideologi. Man kan tänkas vara ganska överens om politikens lämpliga medel eller vägar även om man skulle ha en annan värdeteori i botten.
Livsflödeismen bör i sig inte vara särskilt politiskt kontroversiell, eftersom man torde kunna ta den till intäkt för ganska vitt skilda sorters politik. Man kan förstås ändå ha skilda uppfattningar om dess sanningsvärde och nyttovärde.
I mitt gästinlägg förespråkade jag helt kort en “ekosocialliberaldemokratisk” politik. Det är inte någon alldeles självklar ideologiangivelse. Jag kan lika gärna tala om en “liberalekologisk” eller “hållbarhetsliberal” politik. Det finns knappast något behov av att låsa sig vid någon av dessa ideologibeteckningar, utan jag kan omtala min politiska filosofi som en liberalekologisk ekosocialliberaldemokratisk hållbarhetsliberal livsflödeism.
Det goda är ett rikt och hållbart livsflöde på olika nivåer, från det neurala till det globala.
Det goda livsflödets olika nivåer
Livsflödet tilldrar sig med nödvändighet på många olika nivåer, som det neurala, det kroppsliga, det interpersonella, det samhälleliga, det nationella, det europeiska och det globala.
Livsflödeismen är nyttig både på det individuella, det sociala och de olika politiska planen. Den ger utsikter till ett långsiktigt tänkande med hög intellektuell nivå, breda perspektiv och känslomässigt engagemang.
Det populäraste värdefilosofiska alternativet är för närvarande hedonismen, som dock ofta kallats en filosofi för svin. Den ger inte nödvändigtvis upphov till något långsiktigt tänkande, till något engagemang för kunskap och bildning eller något engagemang för medmänniskan. En hedonist kan bli sittande med en kanyl heroin i armvecket, vilket inte ter sig särskilt lyckat, allra minst ur ett samhällsperspektiv. Filosofer som J. S. Mill har försökt formulera en mer högtstående hedonism, dock med intellektuellt tvivelaktigt resultat.
Dagens “lyckoforskare” försöker utröna vad som faktiskt gör människor lyckliga, vilket är en vällovlig verksamhet, som dock är förenad med en del betydande svårigheter.
Ett av problemen är att lyckoforskare inte kan avgöra vad som är långsiktigt hållbart och knappast heller intresserar sig för det. Om handlingen A gör mig lycklig men orsakar min och samhällets snara död medan handlingen B gör mig något mindre lycklig men försäkrar mig och mitt samhälle långvarig fortexistens så torde handlingen B vara att föredra även om handlingen A gör mig lyckligare.
Ett annat seriöst problem är att lyckan är höggradigt beroende av att vi inte alla gör likadant. Kanske blir man lyckligast av att leda ett nöjesprogram på TV eller vara skipper för ett seglingsteam, men det innebär inte att vi alla kan och bör välja dessa vägar till lycka. Samhället är uppbyggt kring att människor väljer vitt skilda sätt att efter bästa förmåga förverkliga sig själva. Väljer alla samma väg så blir vi säkert alla väldigt olyckliga.
Alldeles bortsett från dessa problem kan man lätt drabbas av den välkända hedonistiska paradoxen att man blir olyckligare ju hårdare man strävar efter att bli lycklig. Jag vet av egen erfarenhet att hedonismen är ett formidabelt gift för min själ. Blir mitt tänkande för präglat av hedonistiska resonemang eller andra mindervärdiga värderingssystem så tappar jag snabbt all geist, livsglädje och motivation. Hedonismen är för min del en snabb väg ner i depression och den snabba vägen upp ur den hastigt tilltagande depressionen är alltid att jag återgår till ett rimligare värderingssystem. Jag rasar ner i källaren under en halv dags hedonistiskt tänkande och behöver sedan några timmar av alternativt värderingstänkande för att vara mig själv igen.
Alla reagerar inte lika drastiskt på hedonistiskt grus i maskineriet, men för alla som måste kunna tänka långsiktigt är hedonismen ett gift.
Lycka är förvisso inte något alldeles onödigt och destruktivt begrepp, men om man skall undvika en katastrofal själslig eller intellektuell kollaps så bör man förstå vad lycka är och inte är. Lycka är inte bara en känsla, utan ett neuralt flöde som behöver vara i linje med kroppens och själens behov och mest av allt vara rikt och hållbart och välintegrerat med den yttre verkligheten.
För att minnas det kan det vara bra om man talar om ett rikt och hållbart livsflöde (ROHLF) minst lika mycket som man talar om lycka. Begreppet lycka reduceras så lätt blott till en skön känsla och det är alldeles omöjligt att bygga upp ett intressant och välfungerande liv blott kring en skön känsla. Vill man vara en stark, harmonisk och välfungerande individ så bör man ange sin livsfilosofi som en livsflödeism snarare än som en hedonism.
På samma sätt som ett bra liv byggs på livsflödeism snarare än på hedonism byggs ett bra samhälle på livsflödeism snarare än på hedonism. Man får då ett samhälle med långsiktigt tänkande moraliska människor snarare än ett samhälle byggt på kortsiktiga, myopiska, egoistiska, wannabe livsnjutare.
Konkret politik
Livsflödeism är ändå bara en grundfilosofi. I politiken är det väsentligt om man tror på demokrati eller inte, om man tror på frihet eller inte, om man tror på gemensamhet eller inte, om man tror på kretsloppstänkande eller inte, om man tror på full sysselsättning eller inte, om man tror på öppna gränser eller inte, om man tror på en världsregering eller inte osv.
Politiker bör ange sina fundamentala tendenser och gärna välja sida åtminstone lite, eftersom politiken brukar byggas upp kring intresseskillnader och åsiktsskillnader. Det finns mycket man kan ha åsikter om och mest angeläget är att uttrycka eventuella åsikter som avviker från det man “förväntas” tycka.
Dagens politik är alltför präglad av en pseudo-liberal optimism som med mycket stor sannolikhet kommer visa sig ha föga att göra med verkligheten. Det finns vissa utsikter till en positiv världsutveckling, men alldeles bestämt inte genom nyliberal anarko-kapitalism.
Vill man avveckla statssystemet måste man bygga upp en världsregering istället. Vill man behålla statssystemet måste staternas medlemmar bestämma över det egna området.
Hundraprocentig frihandel är tvivelaktig, för att stater bör ha något mått av självförsörjelseförmåga. Att lägga alla ägg i en enda jättekorg är inte en intelligent och ansvarsfull politik. Än mindre när vissa stater kan producera varor och tjänster med alltför stort förakt för människor och natur och när långväga transporter kan vara mycket naturresursförstörande. Produktion av överlevnadskritiska varor måste göras så lokal som möjligt.
Fri bosättningsrätt är inte en god idé. Varje plats på Jorden som byggt upp ett välfungerande samhälle och ett relativt välstånd och livskvalitet hotar att översvämmas av väldiga mängder fattiga lycksökare som snabbt förvandlar ett välfungerande samhälle till ett dysfunktionellt kaos och som ofta sedan snart drar vidare till andra fortfarande fungerande delar av världen.
Inte ens i en värld där alla fått det ekonomiskt bra kan folk få bosätta sig precis var de vill. Fem miljoner invånare är vare sig bra för Djursholm, Gamla Stan eller Seychellerna. Än sämre är det med stora horder människor som lättvindigt drar från plats till plats och lämnar en soptipp efter sig.
Pseudo-liberal optimism är extremt anti-malthusiansk, för att inte säga naturvetenskapsfientlig. Kanske ekonomin kan växa “för evigt” om vi erövrar rymden, men vi är tills vidare mycket bundna till en planet med högst definitiva gränser och måste anpassa oss därefter, vilket pseudo-liberaler dock inte vill göra. Varje sann liberalism måste vara en hållbarhetsliberalism, som noga övervakar att mänsklig ekonomisk verksamhet inte växer utanför de naturgivna ramarna.
Jorden är möjligen rik nog för att kunna ge goda liv åt alla de människor som finns på den nu, men den kan inte leverera välstånd och arbeten åt alla oberoende av hur många vi blir och hur vi organiserar eller oorganiserar våra samhällen.
Arbetslinje kontra medborgarlön
Givet Jordens begränsningar är utsikterna att skapa meningsfulla arbeten åt alla väldigt mycket mindre än möjligheterna att skapa välstånd åt alla. Lejonparten av de ekonomiska aktiviteterna är högst beroende av att det finns naturresurser att processa, men i takt med den fortskridande automatiseringen och robotiseringen blir det allt mindre naturresurser kvar för människor att processa med en egen arbetsinsats. Även arbeten som är föga naturresurskrävande går vanligen att automatisera i hög grad. Därtill är människors konsumtionsförmåga begränsad. Produceras det tio tusen filmer om året så hinner vanliga människor inte ens se den bästa tiondelen av filmerna. Produceras det tusen datorspel om året hinner vanliga människor knappast spela en hundradel av dem.
“Arbetslinjen” är av dessa skäl dödsdömd, eller ett snävt nationalistiskt projekt. Arbetstidsförkortning av typen sextimmarsdag löser inte dessa problem och är ekonomiskt ineffektiv. Alternativet är därför medborgarlön. Jag anser att vi bör börja med en liten ovillkorlig medborgarlön på 2000-3000 kr i månaden som räcker till det mesta utom en egen bostad och sedan fortsätta med en villkorlig medborgarlön. Man får den villkorliga medborgarlönen om man arbetar minst en dag i veckan, studerar minst två dagar i veckan eller är sjukskriven. Samhället skall omvandla en lämplig mängd femdagarsjobb till endagarsjobb, för att alla som föredrar att arbeta framför att studera skall kunna kvalificera sig för den villkorliga medborgarlönen.
Andra länder bör förstås också införa medborgarlöner. En europeisk och en global medborgarlön torde också vara goda idéer.
Varför medborgarlön?
* För att Jordens naturresurser är begränsade och arbetena med dem automatiseras och det därför inte går att sysselsätta särskilt mycket folk med naturresursernas processande till färdiga och levererade produkter.
* För att även arbeten som kräver föga naturresurser automatiseras bort.
* För att människors konsumtionsförmåga är begränsad, vilket också gör att allt färre kan sysselsättas med att tillfredsställa mänskliga behov och begär.
* För att människor skall ha en grundtrygghet som också ger flexibilitet.
* För att belastningen på Jordens resurser minskar kraftigt när folk inte tvingas vara i farten jämt för att dra in pengar.
* För att man får en cirkulation av pengar i ekonomin som man inte får när alla pengar går till de rikaste.
* För att kreativa men fattiga människor skall få lättare att förverkliga goda ting.
* För att minska välfärdsbyråkratin.
* För att medborgarlönen kan fungera som ett påtryckningsmedel för att få folk att skaffa lagom många barn och avstå från brottslig verksamhet mm.
* För att stävja den desperata massinvandringen till länder som fortfarande förefaller erbjuda visst ekonomiskt hopp.
Kuckeliku
56 kommentarer
För lång text
Omständigt skriven men säkert bra och genomtänkta ideer
Utbudsöverskott(arbetskraftsarbitrage) skapas av bl.a hårdnande konkurrens vilket ytterligare driver deflationstrycket. Att tro att negativa räntor ändrar på detta är naivt. Centralbankerna har i praktiken förlorat sin roll sedan år 2000(mer än att sänka räntan). De har istället medverkat till att driva på
ekonomins finansialisering och bankavreglering som förstärktdet ekonomiska systemets successiva sammanbrott som i grunden skapas av banksystemets uppbyggnad av egenhandel och risktagande(vinstmaximering). EU har kommit att bli precis det motsatta mot hur det var tänkt. Imperie-byggarnas paradis. Ett federalistbygge pågår i skymundan. Redan idag pågår en konsumtionströtthet som är början till en kommande ekonomisk depression. Det saknas villigt investeringskapital helt enkelt. En naturlig cykel. Ju friare marknader ju tydligare ekonomiska cykle `a la` boom-bust.Centralbankerna kan bara fortsätta att ösa ut pengar som ingen vill ha utöver banker och andra arbitrage-spelare. Spelare som även de(utöver konsumterna) är förhindrade att sälja och krympa sina balansräkningar.
Var kommer allt kapital att till slut hamna? Jag vet!
Ja, när man har nått en viss välståndsnivå återstår bara okynneskonsumtion för att hantera sin tristess och fylla sitt liv med mening. Och de som kan fylla livet med annan mening låter helt enkelt bli att konsumera mer. Var den nivån infaller är nog lite olika för olika människor. Man skulle kunna kalla den för peak-konsument, vilket som det verkar redan har inträffat eller är väldigt nära förestående i vissa delar av världen.
"Ju friare marknader ju tydligare ekonomiska cykle `a la` boom-bust." – inte om man har guldmyntfot och hindrar centralbanken att reglera ränta och penningmängd. Banksystemets cykler av kreditexpansion och kreditkontraktion är vad som skapar konjunkturcykler. Med fri marknad, i betydelsen guldmyntfot, så regleras räntan av den fria marknaden, inte godtyckligt av en centralbank. Om många springer till banken för att låna till spekulation så drivs räntorna upp, vilket avskräcker marknaden från att låna till spekulation. Den mekanismen finns inte idag; vi har INTE en fri marknad.
Jag vill nämna att jag inte förordar libertarianism, guldmyntfot etc. men den Österrikiska skolan har en vikig poäng…
Som du säger hotar depression. Politikernas hittillsvarande sätt att försöka hantera depressionshotet är knappast funktionella. Risken är extremt överhängande att vi hamnar i djup depression innan politikerna får mod att överväga medborgarlön som motmedel. Ett sådant motmedel kan motverka en helvetisk utveckling även om deflationen inte går att häva.
rttck, snälla, berätta! Var kommer allt kapital att till slut hamna? Och när?
Jag är inte ironisk. Du verkar kunna det här. Jag vill verkligen veta.
Mats. Varför skulle inte boom-bust förekomma på en helt "fri" marknad. Finns självfallet inget som tyder på det eftersom det skulle förutsätta fullständig tillgång till information av alla aktörer (samt kunskap om hur man använder informationen)
Rttck har sannolikt inget särskilt intressant svar på frågan var allt kapital kommer hamna till sist. Det kommer hamna hos de rikaste och de rikaste kommer sannolikt finnas i olika länder och ha sin förmögenhet placerade på ganska skilda sätt. Men även de rikaste tvingas leva lite eller mycket enklare när världsekonomin kollapsat.
Människors konsumtionsförmåga begränsad? Det var det märkligaste jag hört. Tjänstesektorn är väl i princip oändligt utbyggbar och dessutom kraftigt underutvecklad i många länder. Med en ökande befolkning blir det ju istället allt fler som kan sysselsättas i tjänstesektorn. Det finns många goda skäl till medborgarlön, men detta är inte ett av dem.
Konsumtionens del av bnp faller i hela västvärlden. Hur många iphones/gadgets ska vi och hur många toaletter städas. Dessutom har reallönen kontra ökad produktivitet fallit de senaste 30 åren. Köpkraften hålls uppe av låga räntor, kreditdrivna ekonomier, sänkta skatter. Konsumtionssamhället har till slut nåt vägs ände.
Folk är bara vakna sexton timmar om dygnet, vilket begränsar deras konsumtionsförmåga. Därtill ägnar de sig ofta åt enkla aktiviteter som inte kan ge försörjning åt andra människor. Man badar, spelar boll, spelar yatzy/scrabble, skvallrar, har sex osv. Det blir inte så mycket konsumtionstid kvar som andra kan försörja sig på. Se också kommentarerna här ovan om konsumtionströtthet.
Nu är det troligtvis inte västvärlden som främst kommer att driva konsumtionen i världen, utan det ökade välståndet i afrika och asien. Iphones och gadgets finns det ingen bortre gräns för och alla toaletter i hela världen skulle teoretiskt sett kunna städas dygnet runt om någon är villig att betala för den servicen. Konsumtionskritiska argument av typen ovan tyder på en begränsad förståelse för hur värde skapas. Dessutom använder man västvärldens privilegierade vardag som utgångspunkt och tanken på att en fattig familj i Kina plötsligt kan få råd med avancerad teknik som förenklar deras livssituation skiter man fullständigt i.
Kuckelikus bohemiska vardag skall nog inte tas som mall för hur samhället ser ut i stort. Dessutom sysselsätter du massor med människor bara genom dina enkla exempel. Jag kan förstå att du säkerligen vill ha ett samhälle där konsumtionen kommer långt ned på prioriteringsskalan, men för det stora flertalet människor på vårt jordklot gör idiotpåfund som "en konsumtionsfri dag" skillnaden mellan att gå och lägga sig hungrig eller mätt. Du kanske är konsumtionstrött, men hundratals miljoner människor som precis tagit sig ur absolut fattigdom är knappast det.
Det är klart att man i fattiga länder har långt kvar innan man börjar nå konsumtionsmättnad, men det förändrar inte att man faktiskt kan bli ganska mätt på att konsumera tjänster eller kan nöja sig med några enstaka tjänster och varor. Ett enda dataspel kan hålla en människa sysselsatt i månader. Ett enda dataspel kan hålla en halv värld sysselsatt i månader. Observera också att den som måste slita långa arbetsveckor inte kan konsumera så mycket varor och tjänster av nöjes- eller njutningskaraktär. Arbete är konsumtionshämmande!
Att diskutera lycka utan att ange en definition av lycka förfaller lätt till religiöst hokuspokus.
Börja också gärna med en grov provokation som står i paritet till längden på texten för att hålla intresset vid liv.
Jag definierar redan i andra stycket lycka som ett behagligt neuralt flöde. I tredje stycket preciserar jag innebörden av att något är behagligt, utöver det självklara att det är skönt. Långt senare i texten skriver jag att "Lycka är inte bara en känsla, utan ett neuralt flöde som behöver vara i linje med kroppens och själens behov och mest av allt vara rikt och hållbart och välintegrerat med den yttre verkligheten."
Flertalet texter om lycka gör inget som helst försök att definiera lycka, utan låtsas bara att begreppet inte behöver definieras. Det enda sättet att göra definitionen bättre hade varit med en detaljerad neurologisk beskrivning, men det är nog ingen som mäktar en sådan!
Man kan väl definiera lycka också med hur det uttrycker sig i form av leenden, skratt, lekfullhet och en hög energinivå mm, men jag tror inte att läsarna behöver den sortens precisering av innebörden i lycka.
Är du säker på att det inte är harmoni du egentligen menar?
Själv uppfattar jag nog lycka som en stegrad harmoni.
En variant av medborgarlön som jag tycker är tilltalande är det här med negativ inkomstskatt. Det innebär att alla har rätt till ett visst grundavdrag. Skulle det vara så att man efter detta avdrag hamnar på negativ inkomst, så skall man istället för att betala skatt, erhålla en "medborgarlön" som är en viss andel av ens "negativa inkomst" efter avdrag. Exempel: avdraget är 100 000. Du har noll inkomster, varför din inkomst blir -100 000, och du erhåller säg 50% av detta, dvs 50 000 i medborgarlön, eller "negativ skatt". Om du tjänar 100 000 före avdrag, så blir din inkomst noll efter avdrag, och du betalar noll skatt, men erhåller inte heller ngt bidrag. Om du tjänar 200 000 så blir din skatt efter avdrag 100 000 och då betalar du skatt på det, tex. 50%, och erhåller 150 000 i disponibel inkomst. På detta sätt så får man viss frihet att välja själv hur mycket man vill jobba. Det blir en succesiv övergång från de som inte vill jobba alls och erhålla medborgarlönen, till de som vill jobba deltid, till de som vill jobba fullt.
Jag vill nämna att jag inte förordar libertarianism, guldmyntfot etc. men den Österrikiska skolan har en vikig poäng…
Fel post… sorry
Ett vettigt grundavdrag enligt gängse europeiskt mönster, alltså 60% av landets medianinkomst borde tydligen just nu vara 11 100kr per månad….
Dagens grundavdrag är 18 900kr – per år!
Den dagen vi har samma grundavdrag som är det gängse i övriga europé så kan vi ta upp frågan om lycka.
Innan dess handlar det om att slippa slaveriet….
Olika modeller kan förvisso diskuteras. Jag fortsätter att förespråka min modell tills vidare.
Tack kuckeliku! Här har du i.a.f. en sympatisör.
Bra! Jag bör nog be folk inom exempelvis Steg3 säga vad de tycker. Även responser från fackfilosofer, psykologiforskare, neurovetare mm vore högst intressant. Men jag måste kanske skicka dem länkar till det här inlägget.
Har aldrig förstått det där med tillväxt och tjänstesektorn.
Om jag tvättar min grannes bil för 100 spänn och han tvättar min för samma belopp så skapar vi tillväxt men om vi tvättar våra egna så ……..
Eller om man tänker att herr och fru X startar varsitt företag och säljer sexuella tjänster.
Varje gång dom har samlag fakturerar dom varandra samma belopp och betalar. Ingen går med vinst, vi har inte skapat något nytt men simsalabim har vi väl skapat tillväxt.
Fast jag e´ju ingenjör så vad tusan begriper jag om ekonomi…
Men de betalar typ 70% skatt (70kr i exemplet ovan) som egenföretagare i sexbranschen, vilket gör att det blir bra för statskassan och möjligheterna att svälla upp den publika tjänstesektorn. Så de måste egentligen ha sex typ 3ggr för att får ihop en hundralapp netto.
Fats man kan väl sätta motpartens medverkande som en omkostnad så gör man ju noll-resultat 🙂
Utgifter för inkomstens förvärvande…
Politikerna anstränger sig verkligen för att vi skall köpa tjänster av varandra snarare än knyta våra egna skosnören. För att kunna beskatta verksamheten. Samtidigt gör de oss oförmögna att klara något alldeles på egen hand.
Finns nog en del sanningar i detta, men lite flummigt kan jag tycka. Hur mycket helhetssyn är det att inte all arbetar? Orkade inte läsa allt, men nämner du religion? merparten av jorden människor förhåller sig till en gud. Detta är en enorm del i många länder, dock ej Sverige såklart.
Det här är alldeles icke-religiösa ideer, men de är knappast oförenliga med religiösa föreställningar. Kan man ge folk världsbilder och värderingar som är intelligenta och som går att driva runt ett gott liv med så minskar risken att de försvinner in i fundamentalistisk religion.
Bra analys i stort-även insikten kring detta med migrationen!
Medborgarlön ser jag fram emot -kallas pension!
Men du är ute efter nån försörjning som kan trygga ett liv utan arbete gissar jag. Ändå har vi alla behov av att köpa tjänster och varor. Vem skall göra sig omaket att producera och i den världen du vill se är det då ok att de som anstränger sig eller stödjer lönsamma verksamheter tjänar mycket mer?
De som har ett heltidsjobb torde få bra mycket mer pengar att röra sig med än de som bara lever på medborgarlön plus en dags arbete i veckan. Nog kommer det löna sig att arbeta. Och en del kommer förstås kunna göra väldigt mycket pengar på sin yrkesverksamhet.
Massinvandring borde inte vara något problem om vi respekterade äganderätten fullt ut.
Menar du även äganderätt till egen inbetald pension?
Du skämtar!
Den som lovade att förvalta din pension skämtade.
Helt rätt!
Det var l'infame Svea…
Det finns förvisso ett och annat "om". Om folk kunde leva på att beta i skogen som Reinfeldt verkar tro så skulle det underlätta.
Vems skog är det?
Är du säker på att de får bosätta sig där för markägaren?
Som sagt var respekt för äganderätten.
Bråk och konflikter brukar just uppstå när det är mer är en som gör anspråk på ett ägande.
Ett av problemen är att politikerna blivit för kära i dogmen om alla människors lika värde. Jag skrev häromdagen hos Schlaug att "Tesen om allas lika värde leder förstås till 100-procentig socialism där ingen får ha mer än någon annan. Det fattar socialisterna, men Alliansen fattar ingenting. Frågan är när de skall backa från den tesen för att inte hamna i Marxs drömrike?"
Att man försöker bygga politiken på "allas lika värde" torde bero på att liberalismen i grund och botten är ganska nihilistisk. Alla värden är subjektiva och ingens preferenser är bättre än någon annans. "Allas lika värde" är ett slags värderelativism som är så nära värdenihilism man kan komma. Marknadsprinciperna är förstås också ganska etikbefriade och då försöker man luta sig mot tesen om allas lika värde för att få in lite etik i politiken, men det blir som att försöka bemöta en värderelativism med en annan.
Jag vill med det här gästinlägget ersätta den relativistiska liberalismen med en annan lite mindre relativistisk värdeteori. Det förefaller tveksamt om liberalismen ens kan sägas vara en värdeteori.
Sammanfattning (Såsom jag förstår den)
Lägg för H-e ner Identitetsknarkandet och kontakta själen för uppgradering av livskvalitén
Jag har sett ett antal sådana här resonemang och är förstås intresserad av grundidéen. Dock saknas alltid komplikation i form av erkännande av 168-timmarssamhället samt den basala matproduktionen. Man får alltid känslan av att författaren sitter på en trist måndag-fredag kontorstjänst någonstans, tillhör Generation Nu och tror att alla har det likadant.
Vem skall arbeta nattpass på akutmottagningar i framtiden (ett område där personalbehovet snarare är på väg att öka p.g.a ålderspyramiden) om alla uskor och sköterskor utnyttjar systemet till att gå ned på en dag i veckan.
Vem skall bemanna ålderdomshem och behandlingshem som behöver folk dygnet runt?
Vem skall operera de ständigt längre köerna för åldersrelaterade problem som t.ex utslitna höfter om ortopedkirurgerna väljer medborgarlön?
Polis och militär som redan går på miniminivå – vad händer där med rättssäkerheten och försvaret om vi får en bemanning på 20-40% av dagens?
Matproduktion – Hur mycket mat kommer det att finnas om bönderna väljer att bara ta ut traktorn på åkern var femte dag under vårbruket? Hur mycket kommer att stå och vissna på åkrarna. Hur många djur skall dö i ladugårdarna (de flesta småbönder – alltså majoriteten – har redan i dag inte råd att hyra "drängar" utan jobbar som många småföretagare hundratimmarsveckor för producera det som många led senare placeras på butikshyllor av någon anställd som teoretiskt skulle kunna utnyttja medborgarlön – men eftersom det efter några års sådan på nationell nivå ändå inte skulle finnas någon mat att distribuera så kommer hen att bli av med även det jobbet i alla fall).
Först och främst behöver endagarsjobb inte utföras dagtid, utan kan lika gärna ligga på kvällstid eller nattid. För det andra skapar man inte fler endagarsjobb än vad som är befogat. Råder det brist på läkare så kommer det inte bli några endagarsjobb för läkare. Vill en läkare leva på medborgarlön måste han med all sannolikhet göra det inom något annat yrkesområde.
På vissa orter skapar man fler endagarsjobb än man gör på andra orter, beroende på hur hög arbetslöshet och arbetskraftsbrist man har. Och hela tiden med stor uppmärksamhet för hur situationen ser ut inom olika sektorer i ekonomin. Man kan också neka exempelvis läkare att ta endagarsjobb som exempelvis lagerarbetare. Den som skaffat sig en lång utbildning inom ett bristyrke kan nog få ganska svårt att byta ner sig till ett endagarsjobb. Men torde ändå inte sakna möjligheter att byta livsföring.
Och hur tror du det påverkar nästa generations vilja att överhuvudtaget studera till mer avancerade yrken när de ser att resultatet blir att man tidsmässigt får sämre livskvalitet än de som väljer att avstå från att studera och redan som unga satsar på medborgarlönsalternativet fullt ut?
Det är klart, iofs skulle vi kunna satsa fullt ut på att bli en rödgrön imperialistisk stormakt som importerar högutbildade från andra länder (brain-drain för dem, vinst för oss) och lovar dem framtida medborgarlön i utbyte mot tjugo års vanligt löneslaveri som läkare och ingenjörer och dataprogrammerar först.
Jag tror nog att många känner sig priviligerade över att ha ett välbetalt heltidsjobb som ger hög status. Lessnar man på att jobba så kan man spara ihop pengar till en tidig pension. Därutöver har man förstås den ovillkorade medborgarlönen, som dock troligen inte ger mer än 24000-36000 kr om året.
Du missade också att man får medborgarlön för studier, så varför skulle folk då inte studera? Kunskap är en lätt börda att bära.
Att man skulle kunna studera på medborgarlön är en så självklar fördel att jag liksom dig betraktar det som en underförstådd bonus OM OM OM systemet skulle kunna gå att införa. Men om man nu kan ändå kan leva hela livet på medborgarlön så kan man ju lika gärna välja att studera något som verkar roligt eller exklusivt snarare än svårt – det första jag kommer att göra den dag medborgarlön införs är att vika resten av mitt liv åt avhandlingen "zenbuddhistiska meditationsteknikers influens på pre-postmodern japansk motorcykeldesign" eller något liknande flummigt akademikerkort som kan förväntas ge mer status i de rätta kretsarna och dito raggningsläge på krogen än sånt där larv som att vara akutläkare, sjuksköterska, nattpassambulansare, bonde, reningsverksingenjör eller socialarbetarjour.
Dock är det framförallt din första mening som visar att du inte förstår problemet. Avskaffar du känslan av privilegium så avskaffar du drivkraften som finns inherent i begreppet att uppnå status, och då avskaffar du långsiktigt sfären status som klass, vilket avskaffar motivet att alls färdas efter sådan livsbana, då kan man lika gärna leva ett minsta-gemensamma-nämnare-liv som alla andra som valt medborgarlön och 168 timmar "fritid".
För att lösa problemet måste du se till HELA samhället som en kropp med behov enligt Maslows behovstrappa. Medborgarlön måste först lösa problemet med hur systemet skall förse med matproduktion åt alla, bostad åt alla, elektricitet åt alla, säkerhet åt alla, samhällsorganisatorisk social närmiljö åt alla, sjukvård åt alla, etc, etc, etc.
Del 2 p.g.a långt svar:
Medborgarlön löser teoretiskt problemet "självförverkligande åt alla", det yttersta steget i den helt andra änden på Maslows trappa. Men vad har man för glädje av det när produktionen av vad som behövs för alla de i grunden basala behoven kommer att kollapsa ett efter ett? Den mänskliga historien visar att när matproduktionen kollapsar (oavsett skäl; inre social kollaps eller yttre såsom krigsangrepp) så leder desperation till mord över den mat som finns och ofta även kannibalism.
Sedan undrar jag om du är medveten om att den moderna marknadsekonomiska välfärdsstaten i sin bespottade form ändå håller liv i gamla människor 10-20 år längre jämfört med fattiga länder utan? Räkna bort de som dör i olyckor och krig, titta bara på de som dör i hög ålder efter ett fullt liv, då ser du att i genomsnitt: Hjärtmediciner förlänger livet med 10-20 år. Lungmediciner förlänger livet 10-20 år. Canceroperationer förlänger livet med 5-10 år. Neurologisk rehabilitering efter stroke/hjärnblödning förlänger livet med varierande antal år. Folk med kroniska tarmsjukdomar utvecklade redan i ungdomen får livet förlängt med 50 år. Jag skulle kunna fortsätta.
När Sovjets ekonomi kollapsade 1991 så sjönk den genomsnittliga livslängden med 10 år på bara några år. Det berodde inte på ökad alkoholism (även om det inte gjorde saken bättre). Det berodde på att alla dessa äldre människor som hölls vid liv med mediciner och samhällsbaserad sjukvård enligt ovan inte längre fick tillgång till detta. När det var som värst fungerade inte pengar som valuta i avlägsna nordliga delar av landet, gruvarbetare kunde få ut sin lön i mat, t.ex ägg från någon statlig hönsfarm i närheten som hjälpligt höll näsan över vattnet, men deras gamla föräldrar låg hemma och dog av brist på mediciner.
Tiotals miljoner lär ha dött, det minns jag att ryssarna till och med släppte befolkningsstatistik som visade den minskningen, men alltså inte som grupp på ett slagfält, utan en och en i hemmet, i tysthet, sörjda bara av de närmaste familjemedlemmarna etc, på grund av ett i grunden defekt ekonomiskt toppkontrollerat system som inte var kapabelt att hantera en politisk och social kollaps just i toppen, varför kollapsen spred sig hela vägen ned till medborgarnivå och ledde till döden för miljontals äldre människor.
Medborgarlön är en fantastiskt tilltalande ide, men du får inte ha fel på detaljerna och deras konsekvenser om/när den införs, inte ens lite grann, för då kommer miljontals människor att dö även här.
Jag är lite seg i skallen idag och får svara lite pö om pö. Först en kommentar om matproduktionen som du bekymrar dig över. Flertalet jordbrukare torde ha så höga skulder att de inte kan lämna jorden obrukad. Ingen har heller koll på deras högst ojämna arbetstider. De som inte håller djur har troligen inte enormt mycket arbete annat än kortare delar av året. Lantbrukarna får den ovillkorade medborgarlönen och kan nog också få den villkorade medborgarlönen om de uppenbarligen bedriver jordbruk i större skala. I värsta fall kan de kanske jobba en dag åt varandra med normala marknadslöner för att få den villkorade medborgarlönen. Det här blir nog bra för lantbrukarna skulle jag tro!
Att folk inte nödvändigtvis pluggar "nyttiga" ämnen är jag medveten om. Men en del skulle nog hävda att det inte finns några onyttiga ämnen på våra universitet och högskolor. Även om det finns onyttiga ämnen så kan man inte ägna sig hur länge som helst åt något enda av dem. Om du forskar i ett ämne så förväntas du klara doktorsavhandlingen på fyra år. Inte kan heller alla som vill sedan få en forskartjänst. Så om du absolut inte vill göra något annat än plugga så tvingas du avverka många ämnen. Jag skulle tro att ganska få vill vara överliggare hela livet.
Jag är öppen för att ett krav på två dagars studier i veckan kan vara för lite. Halvtidsstudier torde vara minimum. Sannolikt kan man hindra folk från att plugga på halvtid i hur många år som helst och få medborgarlön för det. Orkar man plugga på halvtid orkar man nog arbeta en dag i veckan också. Så det löser sig säkert!
Jag tror inte att det är någon risk att det slutar ses som ett privilegium att ha ett välbetalt heltidsjobb. Jag är mer bekymrad över att människor skall vara missnöjda med att bara få ett endagarsjobb. Det finns säkert en del som trivs prima med en sådan lösning, men andra kommer avundas dem som har ett heltidsjobb. Många kommer dessvärre fortsätta tråna efter ett liv i materiell lyx även om det blivit enklare att välja en mindre materialistisk livsstil. Det torde vara svårt att få bort detta.
Förvisso skulle man kunna paja samhällsekonomin om man rappt gav alla 12000 kr eller mer i månaden för att göra ingenting, men jag skissar ett försiktigt och stegvis införande av medborgarlöner och endagarsjobb. Extremt få kommer säga upp sig eller strunta i att utbilda sig eller söka jobb för att de får den ovillkorliga medborgarlönen på 2000-3000 kr i månaden. Den villkorliga medborgarlönen kan inledningsvis sättas ganska lågt så att ganska få frestas att hoppa av sina jobb. Man inför inte heller snabbt en halv miljon endagarsjobb, utan ett mycket mindre antal. Ser man oroande tendenser så hittar man sätt att motverka dem innan man fortskrider med högre medborgarlöner och fler endagarsjobb. Jag har svårt att se några risker. Resultatet kan bli väldigt bra, men knappast väldigt dåligt.
Frågor:
1) Varför skall folk tvingas arbeta en dag i veckan för att få sin basinkomst? Vad är poängen?
2) Om bara folk med endagsveckoanställning kan få ut sin basinkomst så förmodar jag att alla måste ha rätt till arbete? Arbetsförmedlingen byter namn till Arbetsfördelningsstyrelsen, eller?
1) Varför skall folk tvingas arbeta en dag i veckan för att få sin basinkomst? Vad är poängen?
Med ett sådant krav blir reformen ett slags kombination av medborgarlön, arbetstidsförkortning och arbetslinje, vilket ger väldigt mycket större chans att faktiskt få igenom den. Även om arbetslinjen i sin nuvarande form är ohållbar så är den inte helt igenom feltänkt. Först och främst ger arbetskravet en signal om att vi även i framtiden måste arbeta för att försörja oss. Om alla bara lattjar så går det åt helvete. Genom arbetskravet tvingas folk både att hålla sig hemma i Sverige och att bidra till det gemensamma bästa. Är man redan igång och arbetar en dag i veckan känns det sannolikt inte särskilt betungande att arbeta några dagar till. Man håller sig i trim och löper inte alls samma risk att försvinna in i droger, dataspel eller något annat. Man kan istället bli sugen på att få mer arbete, en högre social ställning och större inkomster.
Man blir också mer sugen på studier, antingen som ett alternativ till ett mindre roligt arbete eller som en väg till ett finare, roligare och mer välbetalt arbete. Att folk studerar är förstås högst väsentligt för att vi skall kunna bevara vårat välstånd och vår livskvalitet. Det är nog faktiskt extremt mycket viktigare än att folk arbetar heltid, vilket Alliansen inte varit intelligent nog att inse.
Med endagarsjobb behöver folk inte heller uppleva det "utanförskap" som Reinfeldt utmålar som så förfärande. Alla kan säga att de också bidrar till det gemensamma bästa. Kanske bara en dag i veckan, men å andra sidan blir man ingen höginkomsttagare på det, utan får sannolikt leva ganska ekonomiskt.
2) Om bara folk med endagsveckoanställning kan få ut sin basinkomst så förmodar jag att alla måste ha rätt till arbete?
Det torde vara korrekt att man med det här förslaget får ett slags arbetsrätt. Rätten till ett meningsfullt arbete om än bara en dag i veckan borde kunna vara en fundamental mänsklig rättighet. Men inte gärna med en Reinfeldtsk arbetslinjepiska av typen "Vi skall tvinga dig att jobba heltid med något hittepåjobb även om du tycker att du har bättre saker att ägna dig åt!"
Okej, tack för bra svar.
Då är jag säker på hur du tänker. Var bara det jag ville kolla.