Igår begick tre svenskar självmord

Det finns för lite resurser i psykvården och då framförallt för ungdomar. När det tar mer än 6 mån för BUP att ställa diagnos och skriva ut lämplig medicin eller få igång terapi, så är det många gånger för sent. Tonåringen har då redan gjort ett självmordförsök eller självmedicinerat med nätdroger. Det sparas i kommun & landsting på detta, men sen finns det hur mycket pengar som helst för tex. terroristbekämpning och för att minska CO2 utsläpp. Problem som inte finns i detta felprioriterande land!

Jo, jag vet. Jag har gått igenom fem års helvete med en tonåring. Nu har vi landat med livet i behåll men jag hade inte klarat det som löneslav. Det är faktiskt kvantitet som behövs. Terapi flera gånger i veckan, inte ett besök en gång i månaden. Det behövs uppföljning och ”läxor” för att ändra beteenden. Nu hade jag medel att konsultera privat, men med allmänna medel hade det slutat i katastrof.
Diagnoshysterin ser jag som ett utslag för den svenska konformismen. Arbetslivet här kräver att man skall var så jävla social, så det finns ingen plats för nördar. Sorteringen börjar i skolan och det är bäst att anpassa sig.

Well, jag har 30 år i psykiatrin bakom mig nu, började på BUP.
Och tyvärr är jag inte sjuk så att man kan KBT/dbt-a mig frisk. Jag hör ju på hur du beskriver det hela som att det här var en form av "social fobi" även om det säkert inte var så enkelt.
Det finns riktigt effektiva teraputer men som sagt, det kostar.

Diagnoshysterin är amerikansk, även om svenskar glatt deltar. Från början hade man ju de psykotiska, Kreplins diganos som blev schizofreni, sen Bulers som blev bipolär, sen borderline, för att markera växlandet in och ut ur neuroser som kan sägas vara Freuds barn. Idag är det ju rätt knepigt att säga att X har depression, vilken sort och vilken undergrupp? Detta ska utredas bra på skattebetalarnas pengar. När det intye går går staben i krigsläge, finner patentlösningar, offrar 50%. Och med alliansens politik så kan man inte ha ont i foten, och har man jämt ont i foten lär det tillslut göra en "galen". Är det en somatisk åkomma, jag orkar inte gå med denna pinande fot, eller psykisk, för mesig för att gå med ond fot? Precis som du säger är Sverige konformistiskt , toleransens högborg om du hoppar groda som alla andra.

Kräva vad? Psyk har inte ngt att ge. Jag är gammal som gatan i gemet. Det är psykiatrins egna föreställningar och dogmer och dessutom påtvingade arbetsätt där man inte kan vänta sig ngt under. Det finns bra vård i Alperna. Det finns privata i sthlm som är effektiva och mycket duktiga, man kan göra det mesta med självhjälp men möt din mörka sida ensam…

Dr Parasit, och det är väl just där som beslutet att ta livet av sig vilar på felaktiga grunder. Att slippa ifrån något betyder normalt att man fortsätter men slipper något. Döden är den totala utplåningen av självet, man försvinner precis som att man aldrig funnits. Problemet ligger är i grunden en begränsning i människans hjärna. När man kontemplerar sin egen död finns man ju fortfarande kvar som betraktare av sin "observation" av den simulering man fantiserat ihop. Och därmed har man på något plan för sig att man inte försvinner, att man finns kvar, precis som i livet efter detta. Det är en variant på "the fallacy of the stolen concept" inbyggt i vår konstruerade verklighet.