Balansakten – Sveriges fattiga medelklass

“För de flesta vanliga familjer blir stigande bostadspriser därför ett nollsummespel. Det enda som egentligen växer är insatserna, och riskerna för privatekonomin vid ett prisfall.” – Philip Lerulf, Balansakten

Idag går det äntligen att beställa Philip Lerulfs skrift Balansakten – Medelklassen som lever ur hand i mun (Timbro) från våra onlinebokhandlare. Boken kostar med sina 100 sidor blott 45:- SEK hos Bokia 49:- SEK hos Adlibris, 49:- SEK hos CDON och 51:- SEK hos Bokus. Med ett litet format och litet pris kan man med fördel ha den på fickan och trycka i handen på de som behöver läsa detta.

Årets skräckbok och mest deprimerande läsning än så länge, och skildrar hur medelklassen, som undertiteln anger, lever ur hand i mun och inte klarar oförutsedda utgifter eller fördröjda inkomster.

Boken tar som empiriskt exempel ett avstamp i Saab:s inställda löneutbetalningar i Trollhättan inför konkursen, när hundratals familjer och hushåll tvingades gå med mössan i hand till banken för att låna pengar till mat för dagen. Några besparingar hade man inte och innan arbetsgivaren går konkurs faller inte någon statlig lönegaranti ut. 

“Yrvakenheten berodde […] på att de som drabbades i många fall var medelklass med villa, bil och familj, inte låginkomsttagare med mer uppenbara svårigheter att klara vardagsekonomin.” – Philip Lerulf om Trollhättan och Saab

Då är ändå mörkertalet stort, när många lånade pengar privat av släkt och vänner istället. Sedan dröjer a-kassan minst två månader.

11% av svenskarna hade 2011 haft svårigheter att klara de löpande utigfterna och det handlar om välavlönade personer med heltidsjobb. Jag har tidigare redovisat hur lite sparkapital svenskarna har, baserat på siffrorna i Lerulfs bok.

De svenska välfärdssystemen har som bekant urholkats, utan att för den delen skatterna har sänkts och boken driver hårt tesen att de höga skatterna gör att folk alltså inte kan spara ihop ens en buffert. Som Lerulf påtalar menar inte ens bankerna att vanligt folk kan spara ihop mer än någon månadslön som buffert, och ärligt talat brukar jag inte säga mer än så heller – väl medveten om att det är nästan omöjligt för de flesta att spara ens det.

“Det krävs inte mycket fantasi att föreställa sig [situationer] när vi behöver ha tillgång till egna sparade pengar. Trots det har välfärdsstaten nästan byggts utifrån uppfattningen att sjukdom och arbetslöshet är de enda verkliga utmaningar som människor stöter på i livet.” – Philip Lerulf

Men problemen slutar inte vid frånvaron av pengar till ett akut tandläkarbesök. Frånvaron av sparkapital hindrar även rörligheten på arbetsmarknaden och gör att folk inte kan starta egna företag eller satsa på om- och vidareutbildning, när man är helt beroende av nästa månadslön.

“Ett enskilt sparande som är tillräckligt stort för att ha råd att säga upp sig från arbetet på dagen, sätta sig i skolbänken igen eller starta ett eget företag och leva på egna besparingar i väntan på att verksamheten ska generera vinst tycks få kunna tänka sig.” – Philip Lerulf

Nu menar Lerulf, som väntat, att sänkta skatter är vägen framåt och menar att det skulle leda till ökat sparande. Men vi vet, empiriskt, att Kreditsvensson använder varje skattesänkning till att låna mer pengar och använda till räntebetalningar. Samtidigt är just mer pengar i plånboken enda chansen för folk att kunna spara mer. Men skattesänkningarna måste alltså, enligt mig, kombineras eller rent av finansieras, med ökade kostnader för lån – t ex sänkt avdragsrätt och amorteringskrav. Först då kan vi se till att pengarna går till sparande och inte till lån och snabb konsumtion. Just de lånta fjädrarna och vår överdrivna vilja att konsumera oss lyckliga berör inte Lerulf. Kanske för att Timbro förlitar sig på evig tillväxt i en ändlig värld och att konsumtionen är vår frälsare. Men man ser ändå här en analys bortom konsumismen från Timbros håll. Fan trot.

Ett klassiskt exempel är hur bostadsbubblan inte leder till något välstånd, annat än för fåtalet som sålt sin villa på Lidingö och köpt i Kungsör, för att bygga vidare på Lerulfs exempel. Trots höga löner i landets då “rikaste” kommun, Lidingö, så skulle ett Lidingöhushåll 2007 gå back 200:- SEK i månaden om de köpte sitt hus till aktuellt värde, medan man i den “fattigaste” kommunen, trots betydligt lägre löner, skulle ha 8500:- SEK över varje månad. Lerulft påtalar korrekt att för svenskarna som kollektiv är hela uppgången i bostadspriserna bara ett nollsummespel – de enda som faktiskt tjänar något är de som säljer av och flyttar till billigare eller lyckas hitta en hyresrätt. För alla andra ökar bara kostnaderna och riskerna. Och bostaden är ingen likvid tillgång man kan använda vid arbetslöshet.

I åldern 30 – 49 år hade 10% förra året sålt saker på Blocket eller till pantbanker eller guldinköpare för att få råd till vanliga nödvändiga utgifter som räntor eller mat.

Boken lyckas erbjuda den annorlunda bild av Sverige som Lerulf försökt sig på och är som sådan en mycket viktig skrift. Men antagligen skulle bokens bistra sanningar resultera i en lång rad olika åtgärder, beroende på olika politrukers ideologi. Vänstern skulle skrika efter högre skatt, trots att det är just den hårt beskattade medelklassen som inte har några pengar.

Sparande och med det möjliga investeringar bygger varaktigt välstånd, inte konsumtion och lån. Philip Lerulfs bok visar tydligt på detta och hur dagens allt fattigare medelklass inte längre är förmögna att bygga välstånd, än mindre klara av att gå till tandläkaren eller laga bilen.

Anne Wibble hade rätt – alla borde ha en årslön på banken. Men många har inte ens en månadslön.