“Allmänna principer för offensiv. För en attack måste man välja en punkt i fiendens position och anfalla den med överlägsen styrka, lämnandes hans övriga styrkor i osäkerhet men uppbundna. Detta är det enda sätt man kan använda en likvärdig eller svagare styrka med övertag och därmed med en chans att lyckas. Desto svagare man är, desto färre trupper skall användas för att binda upp fienden på icke avgörande platser, för att vara så stark som möjligt där avgörandet skall ske.” – Carl von Clausewitz, “Om kriget”, 1832, undertecknads översättning.
Carl von Clausewitz (1780-1831) anses av många vara den moderna akademiska krigsvetenskapens fader, ungefär som många ser Adam Smith som den politiska ekonomins fader. För allmänheten är von Clausewitz kanske mest känd för citatet “krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, som dock ofta tas ur sitt rätta sammanhang.
Många av von Clausewitz teorier är lika relevanta idag, som det inledande citatet om allmänna principer för offensiv. En lekman kanske skulle tro att man för att vinna måste ta sig an fienden överallt han finns, när man i själva verket istället skall koncentera sig mot en plats och tidpunkt där man kan fälla ett avgörande. Här ligger ett dilemma för den som försvarar sig. Fienden kan slå var som helst och koncentrerat, medan försvararen måste försvara sig över hela linjen i väntan på fiendens anfall. Något motsägelsefullt så kan man alltså komma undan med att ha en mindre styrka som anfaller än fiendens försvar.
För ett stort och glest befolkat land som Sverige är detta ett problem. Skall hela landet kunna försvaras så blir det dyrt, samtidigt som fienden fritt kan välja tid och plats för anfallet.
En floskel är att anfall är bästa försvar, men skall man förlita sig på sin von Clausewitz, så är det just all in som gäller, medan försvararen får läsa sin Sun Tzu och rusta sig desto mer för att kunna möta varje tänkbart anfall. Mekaniseringen och den ständigt ökade rörligheten hos förband som vi sett sedan andra världskriget är en konsekvens av detta.
Nu väntar ni på en koppling till aktieinvesteringar här, och det går förstås att finna. Den som har begränsade resurser kanske inte skall satsa brett, utan smalt. Satsa pengarna på platser som man behärskar och förstår, och där man alltså har ett övertag mot andra investerare. T ex IT-aktier om man jobbar inom IT-branschen, men naturligtvis rätt IT-aktier och vid rätt tidpunkt. All in helt enkelt. Men samtidigt skall man i så fall ha läst sin Sun Tzu, och vara medveten om att det kan gå åt helvete fortare än fort, och vara helt förberedd på detta för att minimera de ekonomiska förlusterna.
von Clausewitz bok “Om kriget”, finns naturligtvis att köpa på engelska via Bokus för 61:-, men finns pga sin ålder och upphovsrättsliga frihet förstås även att ladda ner gratis på Project Gutenberg. Även där på engelska.
Till skillnad mot Sun Tzu, så är dock de civila tillämpningarna av von Clausewitz betydligt sämre. Skulle för den som inte är en fackman rekommendera Sun Tzu istället.
11 kommentarer
jag har uppfattningen av att ett krig verkar vara en affärsuppgörelse!? därför ter sej alla krig meningslösa…. speciellt för en arbetare som jag själv!
har ingen lust att försvara någons kapital investeringar… för det är pengar det handlar om till sist. basta!
global
Den som försvarar sig har dock fördelen av att kunna förbereda sin strid bättre med försvarsställningar etc. och anfallsstyrkan har nackdelen att den måste röra på sig. Vid vanlig markstrid i öppet landskap räknar man t.ex. med att man måste ha en styrka som är tre gångar större än försvarsstyrkan om man vill ta kullen. I tätort eller djungel är det en till tio som gäller. Dvs ett kompani måste sättas in mot en grupp som försvarar en by.
Väldigt förenklat måste jag säga. Man måste t ex inte sitta på något för att försvara det. Sitter en grupp i en by och tror sig kunna försvara den mot ett kompani, så har de väldigt liten chans om kompaniet bara drar sig tillbaka och jämnar byn med marken på avstånd.
Ditt resonemang gällde kanske fram till andra världskriget, men inte sedan dess. T ex var Tyskland överlägset segerrikt 1939-1942. Trots att de var betydligt färre än motståndarna kunde de lägga större delen av Europa under sina fötter. Parameterar som taktik, doktrin, teknik, ledarskap, disciplin etc måste tas med, man kan inte bara räkna antal huvud.
Cornu – för mig som kristen är armétaktikens grunder något som jag rätt av kunnat överföra till mitt liv med den Gud jag tror på i den värld jag nu lever i. Kanske OT, men så är det.
Intressant vinkling. Berätta gärna mer.
@19:38
Jag borde kanske ha sagt att jag syftade på infanteritaktik lägre än bataljonsnivå… Och ja, det är enkelt för det är taktik som används idag, och det måste vara enkelt om det ska fungera med en blöd karta i ena handen och ficklampan i den andra. Och så klart finns det undantag till tumregeln. I Irak t.ex. kunde amerikanerna med sina Abrams t.ex. skjuta mycket längre (och om natten) på irakiernas pansar, så irakiernas förberedelse kom aldrig till användning. Vad jag ville säga var att en till synes underlägsen försvarare kan vara en tuff motståndare, som exempelvis infanteri i Vietnam, Afghanistan etc. har fått lära sig.
Tror det var en vis man (nja, en exmliitär och författare, Harold Coyle: Team Yankee), som skrev att strid avgörs på kompaninivå. Det är taktik, organisation, träning och utrustning på kompaninivå som avgör, även om man förstås måste agera i större enheter för att fungera.
Tror man på den tesen så står och faller varje armé med sina kompanichefer. Det är där jobbet görs, på högre nivå planerar man, tänker och ger order, men allt blir meningslöst om man brister på kompaninivå.
Stämmer väl med att tyskarna under andra världskriget hade stor framgång med att delegera mycket ansvar neråt till kompanicheferna (tvärtom vad man kanske skulle tro). Som någon högt uppsatt tysk officer sade: "Endast medvetna avsteg från mina order är tillåtna".
Precis. Oförmågan att lyda order gick rätt högt upp. Under de första åren präglades den tyska armén mycket av "kan själv", vilket fick hållas så länge man vann. T ex vägrade både Rommel och Guderian att lyda order när man gick in i Belgien, utan tutade och körade bara vidare när de beordrades att stanna upp och vänta in infanteriet. Rommels division fick namnet Spökdivisionen när den helt enkelt försvann från radions räckvidd, och man fick flyga in meddelanden och upprepa ordern att stoppa. Vilket ignorerades tills man kört hela vägen fram till Engelska kanalen och delat de allierades styrkor i två.
Utan ordervägran från Rommel och Guderian så kunde andra världskriget slutat redan i Belgien, då fransmännen och engelsmännen annars var numerärt överlägsna.
När det väl började köra ihop sig och Hitler satte i system att sparka befälhavare som inte lydde order, för att sedan själv ta över och systematiskt bryta mot alla von Clausewitz läror så gick det som det gick.
Cornu – enligt följande.
Under en taktiklektion hösten 2000 fick jag mig krigföringens grundprinciper till livs, och därtill högst oväntat, emn av mina starkaste intellektuella upplevelser. Jag noterade häpet, där i taktiksalen på S1 i Enköping, att alla punkter kunde överföras till det kristna livet. Här återger jag det fritt ur minnet. De anteckningar jag gjorde då finns kvar i den röra som är "någonstans på vinden".
Premisser: Jag tänker mig att livets mening är hela och fungerande relationer till jaget, till (människor i ) min omgivning, till skapelsen och till Gud – inte nödvändigtvis i den ordningen!
Stridsanalogin blir vettig om man tänker att det finns faktorer (inom och utom mig) som på olika sätt önskar att detta inte skall uppnås – i svenskkyrklig tradition (där jag själv finns) har man talat om "Djävulen, världen och mitt eget kött" som dessa faktorer. Mot dessa blir det då en strid – en strid mot de saker i tillvaron som vill förstöra, slita itu och på alla sätt önskar människor halvdana (eller sämre) liv och en miserabel evighet.
De vapen som finns att tillgå blir med ett sådant synsätt primärt bönen och bibelläsningen -se Efesierbrevet kap 6 vers 10 och framåt för att se hur Paulus gör en analog mellan livet som kristen och den romerska soldatutrustningen! Sedan kan ju ett mänskligt mätbart mål (exempelvis starta en ny ungdomsgrupp i ett utsatt område där kommunen stängt fritidsgården) ha en andlig dimension också – och för att målet ska nås både bön och arbete krävas. Just kombinationen av bön och arbete är väl det vanliga.
Således:
*Sätt upp ett mål och håll fast vid det. Detta är grunden för krigföringen.
Om man tror att Gud finns och att Gud är intresserad av oss människor och dessutom att Gud kan och vill kommunicera med oss idag genom bibeln och i bönens samtal så blir det intressant att ta reda på vad Han vill. Försök förstå det efter bästa förmåga och sträva efter att uppnå det målet. Om slutmålet är himlen för alla så är delmålen olika för olika människor i olika tider. Alltså gäller det också att förstå sin egen situation, sin egen tid och sin egen förmåga.
*God anda
I allt man gör – sträva efter glädje/god anda. (En väninna kom hem i veckan efter att ha varit förskolevolontär i ett slumområde i sydamerika. När hon delade sina vedermödor med oss var det ändå med ett stort leende på läpparna – ett gott exempel).
*Offensivt handande – agera snarare än att reagera. Såväl i relation till människor som i allt annat.
*Kraftsamling – En sak i taget – ganska logiskt.
* Rörligt och aktivt uppträdande – här sviktar minnet vad jag tänkte på.
* Flexibilitet – om målet missuppfattats enligt ovan alternativt om nya delmål tillkommer krävs att man i det man gör är beredd till förändring.
* Överraskning – var beredd att göra det oväntade.
* Samordning – Se till att andra kristna i din närhet vet en smula om vad du gör (jfr relation till sidoordnade chefer?). Inte bara samordning uppåt till präst eller annan ledare, utan ffa samordning till andra i liknande roll och uppgift som dig. Det underlättar också understödet, dvs att andra kan be för dig och bistå dig när så behövs. För mig som präst handlar en sådan samordning om att andra präster och pastorer är införstådda med i vart fall delar av mina tankar och planer.
*Enkelhet – krångla inte till det. Krångla inte till det.
*Säkerhet – se till att det finns människor omkring dig som delar din glädje och din sorg, som ber för dig, som du har gemenskap med och som kan hjälpa dig med det du behöver. Se också till att själv vara en sådan människa för andra. Det är sann säkerhet att lita på.
*Stridsekonomi – slit inte ut dig eller de du har omkring dig i onödan. Fira segrarna. Sörj tillsammans när så behövs. Dela liv.
Jag minns när Carl Bildt, som nytillträdd medlare i jugoslavienkriget i mitten på 90-talet för EU:s räkning travesterade von Clausewitz med orden: "Det här är blott en fortsättning på kriget med andra medel".