Resan eller målet?

Idag är resan inget och målet allt. Vi kräver fullserviceunderhållning, och om det inte passar så byter vi direkt kanal eller surfar in på en annan websida. Alternativet är bara ett klick bort.

Så när det är semester är det ombord på charterplanet som flyger direkt, eller åtminstone utan byten, till resmålet, där man slussas med buss raka vägen till hotellet, som erbjuder allt man önskar sig och ligger perfekt placerat. Sedan är det samma konservburksförfarande tillbaka. Kunde man sövas för resan dörr till dörr, så skulle det ske.

Kör vi bil så är det direkt ut på motorvägen, där hastigheterna inte sällan har höjts till 120, raka nya motorvägar som skär genom ett folktomt landskap utan sevärdheter eller avfarter. Sedan är det rakt in på någon fullserviceanläggning som Kol-mården eller ALV som gäller. Fast för att nå ALV så är det faktiskt inte motorväg som gäller.

Missförstå mig inte nu, men det är inget fel på fullserviceanläggningar som Kolmården eller ALV.

Men när det ändå är semester så kan man ta lite mer tid på sig. Välja en annan väg. Bort från motorvägen, och upplev det svenska landskapet som det bör göras, på 50-60-70-80-90-vägar, genom samhällen och förbi sevärdheter. Vid vackra vyer kan man till skillnad från motorvägarna faktiskt stanna och ta en paus. Inte för att det finns några vackra vyer bland nybyggda motorvägar, som avsiktligt byggs genom obebodda plantageskogsområden, och bort från sjöar och natursköna områden. Undantag finns dock bland de äldre motorvägarna. E4 Jönköping – Gränna är en sådan klassiker, och en av Sveriges vackraste vägar där den skär mellan äppleodlingar och Vätterns strand, förbi ruinen av Brahehus och med en milsvid utsikt över Visingsö och nästan hela Vättern. Sådana motorvägar bygger man inte idag.

Men vänta nu, säger vän av ordning, Cornucopia brukar ju prata om peak oil, inte kan man sitta här och tala om bilsemester? Jodå, det är just det man kan. Bilsemester drar mindre fossila bränslen än flyg, och går dessutom att genomföra med en biogas- eller biodieseldriven bil, gärna en bränslesnål sådan. Och när jag ändå pratar om att kliva av motorvägen, och uppleva resan, så kan man förstås också cykla på de gamla vägarna.

Nu är inte alla gamla vägar roliga. Jag tror det är riksväg 52 från Norrköping till Katrineholm som är fruktansvärt tråkig. På en plats finns det en skylt om sevärdhet. Gammal bruksmiljö står det. Låter ju intressant. Fast enligt skylten ligger den 25km bort. En omväg på fem mil för att titta på en gammal bruksmiljö lockar inte ens mig. Roligare än så var det inte längs 52:an.

Som västsvensk så kan jag främst rekommendera lite vägar i just Västsverige, där man med fördel kan kliva av motorvägen. Man kan förstås välja delsträckor av nedanstående förslag.

Falkenberg-Kungsbacka
Exempelvis sträckan Falkenberg-Kungsbacka. Kliv av E6:an i Falkenberg, genom staden och sedan norrut mot Varberg via Morup och Träslövsläge. Har man ännu mer tid kör man till Morup via Glommen, och trycker sig intill den halländska kusten, bland vackra hus, vackert hav och allt fler vackra vindkraftverk. Mäktigt. I Varberg stoppar man förbi fästningen, samt spejar efter sjöodjuret i vallgraven (antagligen en sk “snapping turtle”), kanske badar lite. Därefter tar man kustvägen via Tångaberg, Väröbacka, Frillesås och Åsa upp mot Kungsbacka, istället för att blåsa på längs motorvägen. Små samhällen, allt mer exploaterade ju närmare Göteborg man kommer. Vid Värö kan man alltid vika av upp mot Värö bruk (som jag är delägare i via Södra), det lilla fiskeläget Bua och grannen Ringhals. Efter Åsa hittar man Tjolöholms slott, väl värt ett besök. På vägen ut till slottet hittar man Sveriges enda kommersiella odlare av pepparrot, stoppa in i gårdsbutiken. Pepparrot kan frysas och rivas direkt från frysen. Sista sträckan plöjer sedan man parallelt med motorvägen och upp till Kungsbacka, på vägen kan man stoppa förbi Bräutigams choklad- och marspianfabrik. Även egen glass så här års. Jag har nu bara berört någon procent av vad man kan se längs vägen. Denna sträcka är dessutom väldigt platt, och därmed att rekommendera för cykelturisten. Och det är många som cykelturistar längs sträckan på sommaren, så har du bil skall du visa hänsyn och försiktighet.

Kungsbacka-Göteborg-Stenungsund
Fortsätter vi sedan norrut så finns det alternativa vägar istället för att blåsa genom Göteborg på E6.

Från Kungsbacka kan man vika söderut och köra ner till Gottskär via den överexploaterade Onsalahalvön, vilket är en sevärdhet i sig. Sedan viker man av norrut på Valldavägen, men tar en avstickare ner till Rörvik och FRA:s spionanläggning. Fast där får man inte ta några semesterfoton informerar “Telia” på skyltar kring anläggningen. Tillbaka på Valldavägen svänger man av ner till Lerkil och sedan norrut igen längs havet och upp till Vallda. Innan dess kan man stoppa och bada på Vallda Sandö. Från rondellen i Vallda tar man väg 158 upp mot Göteborg, och passerar flådiga överexploaterade namn på kartorna som Särö, Kullavik, Billdal och Hovås/Askim. Det är bara att svänga av 158:an vid någon av dessa skyltar och köra runt lite och skaka på huvudet över spåren av 2000-talets låga räntor. Gott om badplatser också, fast då krävs det förstås att man har trendriktig badklädsel.

Sedan passerar man Göteborg (som man iofs kan spendera några dagar i också) via Älvsborgsbron istället för Tingstadstunneln. Sikta bara på Oslo eller något sådant, så kommer man snabbt runt staden. Vid bron passerar man Sveriges största utsläppare av fossil koldioxid, Göteborg Energis Rya Kraftvärmeverk, vars rökplym kan ses milsvida omkring åtminstone vintertid. Reflektera några sekunder över att denna skorsten släpper ut mer CO2 än hela Göteborgs biltrafik. Därefter kör man förbi Volvos allt tommare fabriker. Är det inte arbetsvecka så finns det stora tomma parkeringsplatser att övningsköra på om man har barn i den åldern och nödvändiga tillstånd för övningskörning.

Nu skall man passa sig så man inte hamnar ut på E6:an igen, eller ännu värre, kör över Angeredsbron. Istället skall man svänga av mot Björlanda efter Volvo, och återigen förundras över de låga räntorna de senaste åren. Passera förbi Säve flygplats, och sedan fortsätta följa Kongahällavägen mot Kungälv genom själva Säve, men istället svänga av mot Kornhallsfärgan. Det går så klart att fortsätta till Kungälv istället, köpa kakor på Göteborg Kex billiga outlet, Bräckboden, eller kanske ta en titt på Bohus fästning. Alternativen är oändliga. Men vi fortsätter via färjan i Kornhall, och sedan genom Kärna och upp till Tjuvkil. Här kan man svänga vänster och västerut och ut till Marstrand, med allt vad det innebär, eller så ger man upp och viker av tillbaka mot Kungälv längs länsväg 168. Den svänger man dock av upp mot Ödsmål och kör via Kode och Jörlanda upp till Stora höga där denna del av sträckan slutar, och man ställs inför två val. Gamla E6:an från innan motorvägens tid, eller kustvägen Tjörn-Orust? Man kan välja den ena på vägen upp och den andra på vägen ner igen.

Gamla E6:an Stora Höga – Ljungskile
Motorvägen från Göteborg upp till Stenungsund fanns redan på 70-talet, men därefter är det nymodigheter som först började komma på plats på 90-talet. Det var Volvos P-G Gyllenhammar som visionerat om en motorväg Göteborg-Oslo för att rädda svensk industri. Först kring år 2000 nådde motorvägen hela vägen till Uddevalla och Volvos fabriker, och man är ännu inte klara med hela sträckan till Oslo, eller ens norska gränsen.

Gamla E6:an från Stora Höga upp till Ljungskile, och egentligen även vidare hela vägen till Uddevalla, är en gammal klassiker. Här satt Göteborgarna i en enda lång bilkö inför midsommar, från motorvägen och hela vägen till Uddevalla, och inte sällan vidare ändå upp till Sotenäs och övrig resmål i mittersta Bohuslän. För att inte tala om industrisemesterns köer. Industrisemestern är ju dock något som hör historien till numer, men på åtminstone 80-talet kunde man vara säker på att alla skulle ta bilen samma dag.

Gamla E6:an är här en sevärdhet i sig. Den ger en känning av hur vägar kommer se ut lite längre efter peak oil. Det rör sig om en klassisk modernare landsväg, som skär spikrakt genom landskapet. Trefiliga stigningsfält i de brantare backarna, där semesterfirarna desperat försökte ta sig förbi lastbilarna. Vägen gapar tom, tre filer. Och nu är asfalten sprucken, det finns hål på sina håll, och om inte Vägverket varit där sedan jag sist körde på vägen så sticker det nog upp lite gräs ur sprickorna nu. Samhället Ucklum är en svensk motsvarighet till Kylarköping / Radiator Springs (pop-kulturell Disney/Pixar-referens, som småbarnsföräldrar åtminstone hänger med på), och dog helt ut när motorvägen var färdig (Längre norrut hittar man för övrigt en annan Kylarköping, Hällevadsholm, men det hinner jag inte med idag). Här fanns fik, bensinmackar etc förr i tiden. Men det finns sevärdheter längs denna gammaldags väg, om man nu inte istället väljer att svänga av via den gamla sanatorieorten Svenshögen istället och sedan vika av vänster eller västerut, över motorvägen och ner till färjan över till Svanesund och Orust. Håller man sig istället kvar på gamla E6 passerar man bland annat än ett gammalt gravfält med en vidunderlig utsikt över Bohusländska sjöar, efter att ha åkt förbi en något felplacerad djuraffär, Huveröds, där man om inte annat kan köpa mat till jycken. Fast Huveröds har tydligen gått så bra, trots sin underliga placering, att man expanderat och nu även driver två av Göteborgs största djuraffärer. Innan man når fram till Ljunskile så passerar man någon så ovanlig sevärdhet som ett vägminne. Mitt ute på landsbygden hittar man här en gammal stenlagd landsväg, om man bara svänger av från gamla E6:an, när vägen börjar slutta nedåt mot Ljungskile igen, ungefär där löftena om glass och ett stopp efter mil av köande lockade.

Väl i Ljungskile finns det många andra val, men här får man nog dra ett streck av utrymmeskäl, oavsett om man skall tala om att köra upp mot Backamos excersished eller hålla sig till kusten upp över Ammenäs.

En liten bisats som jag inte orkar täcka in nu är att om man vill köra Göteborg-Karlstad, eller för den delen Göteborg-Trollhättan, så kan man ifrån Kungälv välja att köra på “fel” sida älven upp till Lilla Edet och vidare till Trollhättan via Hjärtum, istället för att köra den urtrista riksvägen eller numer europavägen 45. Finns rent av någon gammal klassisk lanthandel, ni vet en sådan där man handlar över disk, i bruk längs vägen på fel sida älven norr om Kungälv någonstans.

Stenungssund – Lysekil
Skall man göra något, skall man göra det ordentligt. Antingen kan man blåsa förbi allt intressant på nya E6:ans motorväg, och på 30 minuter vara i höjd med avfarten till Lysekil, eller så tar man den riktiga vägen över Tjörn och Orust. Från Stenungsund kan man välja att ta Tjörnbroarna, eller via Ödeshög köra till färjan över till Svanesund och därmed skippa Tjörn. Oavsett så är det sevärt. Tar man vägen över Tjörn skadar det inte att ta en omväg via Rönnäng-Klädesholmen-Skärhamn-Kyrkesund innan man fortsätter norrut. Om inte annat så ligger Nordiska Akvarellsmuséet i Skärhamn, där man också kan förundras över nybyggnationer på vindpinade berg, medan äldre hus desperat trycker ner sig i de dalgångar som finns som skydd mot de isande vintervindarna.

Eventuellt finns det på redden utanför Skärhamn eller Rönnäng en sevärdhet från finanskrisen. På 70-talet ankrade man upp osålda supertankers i Bohusläns fjordrar, men nu är det inte varvskris utan fordonskris. Så istället ligger det PCC:s eller PCTC:s och andra biltransporterande fartyg ute på redden, parkerade här med fulla laster av osålda bilar. Inte bara svenska bilar, utan andra också. Jag har dock inte kunnat få det här bekräftat, eventuellt var det inte just här de låg och guppade.

Väl ute på väg 160 och vidare norrut till Orust, så svänger man med fördel österut i Varekil mot Ellös. Här finns en fälla för den som vill uppleva alternativen till motorvägarna, nämligen väg 178 självt. Det är en nybyggd och rak väg som skär tvärs genom Orust och rakt till Ellös. Välj inte den. Sväng in i Varekil, där du också kan få se Sveriges Minsta Bankkontor (tror jag). Istället letar man sig fram på småvägarna. Tänk Mollösund (återvändsgränd) och Hälleviksstrand, och först därefter Ellös. Nu börjar man komma upp i stenhuggar-Bohuslän, även om spåren i bergen fortfarande bara är en försmak av vad som komma skall.

Från Ellös väljer man förstås att köra mot gamla vägen mot Henån, men svänger av till färjan över till Malö och Flatön. Väl där passerar man Handelsman Flinks, besjungen av Evert Taube (“Maj på Malö, vackra Maj”), där man lämpligen stannar. Kanske lite exploaterat idag, men ändå. Sedan är det färja tillbaka till fastlandet och gärna en avstickare till Fiskebäckskil. På vägen finns en marsipanbod i en gammal lada, där man kan köpa … marsipan. Väl i Fiskebäckskil kan man gärna ta en promenad och klia sig i huvudet över taxeringsvärdena. Från kvarnen på toppen får man en vidunderlig utsikt över Gullmarn och Lysekil på andra sidan, och man kan förstås bada. Igen. Därefter vänder man på steken och kör tillbaka mot Uddevalla, men viker av åt vänster och färjan över till Lysekil.

Istället för 30 minuter från Stenungsund till motorvägens avfart mot Lysekil, har du nu slått ihjäl ett antal timmar, plus stoppen. I rättvisans namn tar det förstås åtminstone 30 minuter att köra från motorvägen till Lysekil också.

Lysekil – Fjällbacka
Tröttnar man på Lysekil, så är det dags att kasta sig in i det riktiga granit-Bohuslän (Sotenäs med omnejd) och krama kustbandet hela vägen upp till Hamburgsund. Man passerar Nordens Ark, en lite alternativ djurpark, där fokus är på djurens hägn och inte på hur lätt det är att se djuren. Man går runt parken på 1-2 timmar, och den är väl värd ett besök. En sorts anti-Kolmården på alla sätt. Fast Vattenfall har även sponsrat Nordens Ark med en av Sveriges största solcellsanläggningar på lantgårdens tak. Skall fundera på något kolkraftskämt här. Man svänger av väg 174 på vägen ut mot Smögen, och kör via Kungshamn istället, och först därefter ut till Smögen. Där käkar man förstås räkor på bryggan, och kliar sig återigen i huvudet över 2000-talets låga räntor när man tittar på fritidsbåtarna i hamnen.

Därefter kramar man kusten upp till Hunnebostrand-Bovallstrand-Hamburgsund-Fjällbacka. Antalet sevärdheter, såväl kulturminnen, historiska minnen och naturupplevelser är här för mycket för att skriva om, men sträckan Smögen-Fjällbacka kan man väl egentligen lägga hur mycket tid på som helst. Men det går bara att äta så mycket glass på en dag.

Övernattning och avrundning
Det skadar nog inte att övernatta på några platser om man skall ta hela sträckan från Falkenberg till Fjällbacka, så man faktiskt hinner stanna och titta på något också. Eller så cyklar man rubbet på några veckor.

Fast å andra sidan så tar det ju bara två timmar från Falkenberg till i höjd med Fjällbacka om man väljer att sitta på E6:an medan barnen tittar på en DVD-film och undgår att se eventuella sevärdheter ens på avstånd, ex Grimetons radiostation i höjd med Varberg.

Just nu är det för övrigt varmast i Sverige i just Bohuslän och värmen kommer hålla i sig. Tröttnar man på värmen så är det förstås väldigt svalt i just en AC-kyld bil. Modern tekniks mirakel?

Förr hade man ingen AC, och att då plåga sig genom köerna på slingriga europavägar var en varm pina, som i värsta fall fick mjölkpaket att explodera i värmen. Men idag har vi både AC och motorvägar.

Sväng nu av motorvägen, dra på AC:n eller veva ner rutan och varva ner. Det är ändå semester.