DagensPS har en artikel om mångmiljonären och fd finansmannen David Webb, en amerikan som hoppade av den amerikanska finanskarusellen och nu flytt till Sverige. Artikeln hos DagensPS är ett referat av en 15 sidor lång artikel i magasinet Filter, titulerad Flyktingfamiljen, som dock inte finns på nätet.
Latest in förmögenhetsskatt
I SvD idag slår minst två rubriker mot oss som visar på fortsatt brist på (s)jukdomsinsikt från socialdemokratin. Som bekant har moderaterna tagit över rollen som ett arbetarparti, dvs ett parti för de som arbetar. Socialisternas enda respons på att deras politik för bidragstagare misslyckats och gett dem sitt sämsta val sedan partiet grundades, är mer av samma.
Av någon anledning har Veronica Mars, förlåt, Veronica Palm blivit utsedd av media som favoritkandidaten till nästa partiledare för socialdemokratin. Men hur förnyande är en vänsterfundamentalist? Mer av samma är det nya röda.
Ett citat från Palm ifrån Dagens Industri som meddelar att hon vill återinföra förmögenhetsskatten.
”Jag tycker det behövs en beskattning av kapital. Jag är övertygad om att det går. Vi kan inte bara beskatta arbete och konsumtion. Ett passivt kapital som bara ligger gör ingen nytta”
Men vad är passivt kapital? Vet en socialdemokrat det?
Av någon outgrundlig anledning blev jag för någon månad sedan kontaktad av den lokala sparbankstiftelsens private banking-avdelning och inbjuden till en (sälj)middag med underhållning där de ville informera utvalda kunder om private bankings momentum-produkter för diskretionär förvaltning.
Varför jag blev inbjuden har jag funderat länge över. Min enda relation till banken ifråga är att jag har ett bankfack hos dem, och de senaste årens deklarationer har placerat mig på lägre inkomstnivåer än de flesta städerskor eftersom jag sedan 2006 i princip enbart har tillgångar via kapitalförsäkring. Man skall ju inte heller redovisa eventuell förmögenhet längre, så banken måste grävt bakåt bland alla kunders deklarationer tillbaka till åtminstone 2006 för att jag skulle verka som en intressant kund. Eller så bjöd man in alla som är egna företagare.
Jag är förstås inte den som tackar nej till en gratis middag, och tackade ja. Om inte annat kunde jag ju få ut ett blogginlägg ur det hela.
Fast övriga mer eller mindre rika företagare, bönder, skogsbönder och annat löst folk i bankkontorets upptagningsområde tackade tyvärr inte ja i tillräcklig utsträckning. Arrangemanget ställdes in, och istället för en gratis middag blev det ett telefonsamtal från någon på private banking.
Nu var det inte Swedbank Roburs fond Momentum de försökte sälja på mig, utan någon annan lösning som man inte säljer till familjerna Kretin och Pletin, utan krävde större belopp för att få vara med och leka. Typ 50 000 – 100 000 som instegsnivå, minns inte riktigt.
Iaf så slog man sig för bröstet att man rejält slagit börsen sedan år 2000, och rent av stigit trots att börsen inte gjort det. Låter ju bra tyckte jag, ungefär en enkel MA50/MA200-strategi mot börsindex svarade jag och inflikade också under vilka omständigheter en sådan strategi inte fungerar.
Ett intressant meningsutbyte följde.
En poäng som den käre mannen från private banking faktiskt fick in var att det krävs disciplin och stenhårt psyke för att faktiskt följa en sådan investeringsstrategi. Det kan alltså finnas en vits i att lägga ut det hela på en hedgefond istället. Någon som gör arbetet åt dig, och därmed inte har någon personlig relation till pengarna.
Vettigt, men förstås tråkigt. Plus att det kostar procent. Och aldrig att jag stoppar in pengar i något utan att förstå vad det är för investeringsstrategi man använder. Fast den är förstås hemlig, så inte vem som helst plankar den.
Men det sätter fingret på en viktig punkt, relaterad till föregående inlägg om att gifta sig med sina investeringar. Nämligen att alla inte har psyket att följa en vettig tradingstrategi. För många kan det rent av faktiskt vara bättre med hedgefonder. Vanliga fonder förkastar jag förstås, eftersom de är en investering i en riktning för börsen, regioner eller sektorer och alltså även de kräver aktiv förvaltning för att hantera de dippar som alltid kommer.
Så vad säger ni? Lägga ut förvaltningen på en hedgefond/private bankning, eller själv försöka följa marknadens svängningar?
Det svenska kommunistpartiet Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly gick igår ut och sade att han ville se en skatt på aktier och aktiehandel, och motiverade detta med att det är där förmögenheterna samlats.
Citat, min fetstil.
“De rörliga tillgångarna beskattas väldigt lite vid handel, till exempel med aktier, och vi har en ganska stor förmögenhetstillväxt på börsen… Där är den stora förmögenhetstillväxten, den finns i dag inte i andra tillgångar, bortsett från fastigheter men där har vi en särskild fastighetsbeskattning.”
Detta uttalande är objektivt och mätbart helt fel hur man än vrider på frågan om aktierna.
Min bloggranne Flute påtalar att börsen inte alls stigit, utan snarare pendlar fram och tillbaka. Så långt är det dock inte sagt att inte svenska folkets sparande i aktier och aktiefonder ökat.
Men det är också fel. Nedanstående graf är från SCB:s Sparbarometer, som följer svenska folkets tillgångar och skulder kvartal för kvartal. Klicka på den för detaljer.
Den enda förmögenhet som ökat hos svenska folket, undantaget det tillfälliga värdet på bostäderna i bostadsbubblan (ej med i ovanstående graf), är pengar på banken. Aktieägandet och ägandet av aktiefonder har i själva verket minskat. Svenska folkets ägande av aktier och aktiefonder var som mest värt kring börstoppen runt IT-bubblan för 10 år sedan, men har sedan dess minskat. Däremot har skulderna ökat.
Lars Ohlys snack om förmögenhetstillväxt på börsen saknar helt grund i objektiva och mätbara data från SCB.
Justerar man dessutom för inflationen, den ljusblå linjen i grafen ovan, så ser det ännu sämre ut. Nu skall jag inte begära att någon som röstar på kommunisterna eller för den delen själv är kommunist, fast han inte kallar sig det, skall förstå inflation, så de kan strunta i den. Men Lars Ohly har fortarande fel. Svenska folkets aktieförmögenhet har minskat både nominellt (“i siffror”) och realt (“justerat för inflationen”).
Ohly är en farlig person, vars politiska uttalanden saknar objektiv och mätbar grund. Antagligen bygger hela Vänsterpartiets politik på liknande felaktigheter där man tar beslut baserat på kommunistisk dogma istället för att titta på siffror från verkligheten. På E24:s fråga om Ohly är cyniker eller bara okunnig, så är svaret helt klart att han är okunnig, vilket är mycket skrämmande för en partiledare för ett riksdagsparti. Det är alltså rent av objektivt och mätbart att han är okunnig.
Nu skall jag inte vara hård mot Ohly, hans enda kvalifikation är att han är tågkonduktör. Inget ont om konduktörer, men det är tydligt att konduktörsutbildning inte ger en grund att uttala sig om ekonomi eller beskattning. För den som undrar så är min enda kvalifikation att jag är normalbegåvad och alltså till skillnad från Ohlyckan kan kolla upp fakta och siffror.
Aktieägande kan ses som en demokratifråga om man skall använda vänsterns egen kommunistretorik. Demokratin har alltså snarare försämrats genom minskat aktieägande för det svenska folket. Tvärt om borde alltså Lars Ohly förespråka sänkt skatt på aktier, aktievinster och aktiehandel och istället minska avdragsrätten för svenska folkets skenande skuldbörda. Det skulle dämpa skuldökningarna och istället öka svenska folkets ägande av just aktier, och med det svenska folkets inflytande över arbetsgivare och näringsliv.
Som Ohly nu yrar runt kommer han istället straffa svenska folket och minska deras aktieägande än mer till förmån för utländska ägare av svenskt näringsliv.
Vill han nu komma åt förmögenheterna, så är det på banken de finns, inte på aktiemarknaden. Fast en särskild skatt på banksparande samt insättningar och uttag på banken är väl nästa vansinniga uttalande i en lång rad av tokigheter vi fått höra från Vänsterpartiet under våren.
En sak är säker. Vinner den rödgröna axelmakten valet 2010 och Lars Ohly får någon ministerpost så kommer det bli mycket synd om Sverige och svenska folket när dogma och blindhet får styra istället för verkligheten.
Sprid gärna ovanstående graf vidare, men klicka på den först för en större version.
Fotnot: I början av 1998 hade det svenska folket ca 905 miljarder i personliga skulder, och ett aktieägande värt ca 578 miljarder. Det första kvartalet 2010 var de personliga skulderna ca 2 550 miljarder och värdet på aktieägandet ca 568 miljarder. Under perioden har inflationen varit över 16%, och justerat för inflation skulle aktieägandet vara värt ca 489 miljarder i 1998 års pengavärde, och skulderna ca 2 198 miljarder. Inflationen äter inte upp svenska folkets skulder och aktieägandet har minskat både realt och nominellt. Dessutom har befolkningen ökat under perioden, och aktieägandet per capita har minskat ännu mer.