Nedan följer lite foton från leveransen av den Dodge-brandbil till Ukraina som Lena och jag lämnade över till Charkivs räddningstjänst i Kyjiv i fredagsmorse. Det handlar om polska och ukrainska änglar på vägen och att sova genom terrorbombning, men är det som de som återkommande kör till Ukraina kallar vardag även om det var nytt för mig att åka hela vägen.
Redan för två veckor sedan köpte vi brandbilen från Glemmingebro Räddningsvärnsförening, som håller på att samla ihop pengar för att köpa en ny släckbil. Som räddningsvärn finansierar man till större delen sig själva, med en del kommunala bidrag och får bara ersättning när man faktiskt åker på larm.
Bilen är en vacker Dodge 4WD V8 från 1982 med förhöjd markfrigång, lågväxel, diffspärr och allt. Den har en utrullningsbar bår, vinsch, stegar på taket och en motorspruta med en 250 liters vattentank. För räddningstjänsten i Charkivregionen var den perfekt och kan t ex köra långt ut i terrängen för att släcka gräsbränder efter bombningar, eller evakuera skadade från svårtillgångliga platser.
Den hade gått få mil och mest körts runt Glemmingebro. Kanske tur det med tanke på att V8:an drar två liter milen.
Det innebar också att den blev lite förskräckt av en körning på nästan 1 500 km.
Samtidigt kommer pengarna till dubbel nytta. Dels blir det ett utmärkt fordon till Ukrainas räddningstjänst, och dels får Glemmingebro en bra slant som delbetalning till en ny stor släckbil i en tid när det råder krig i Europa och vi alla kan bli beroende av just räddningstjänsten mer än vi hade tänkt oss.
Sätila, tisdag 05:30
Vi började resan tisdag morgon från Sätila. Upp tidigt för djurtillsyn och vattning av växthus och odlingar, och sedan in till Göteborgs Centralstation i rusningstrafiken för att lämna över bilen till gårdsvakten, som körde tillbaka, medan vi kastade oss på tåget till Ystad via en lunchpaus i Lund.
Lena hade en föreläsning för räddningstjänstchefer i Ystad, så jag fortsatte till Gelmmingebro för att hämta upp Dodgen.
Det var en ny bekantskap med en lätt lastbil med halvt rattutslag och väldigt mjuk och gungande fjädring, och som inte gärna körde snabbare än 80 km/h, men vi kom överens till slut under vägen tillbaka till Ystad.
Väl efter Lenas föreläsning mötte vi upp med Ukrainahjälpen, som bland annat lämnade över en Mavic 3T, finansierad av överskottet av de pengar som gick till examenspresenter till ukrainska soldater som utbildas av svenskar. Vi fick förtroendet att föra drönaren vidare till ett särskilt frontförband.
Ukrainahjälpen hade även en del andra förnödenheter, inklusive hund- och kattfoder till ett hem för djur som blivit hemlösa på grund av kriget. Det kan te sig som en underlig prioritering, men att ta hand om djur bibehåller ukrainsarnas mänsklighet och visar att man inte ska bli som ryssarna bara för att det är krig.
Därtill öppnar detta för fler kanaler att samla in pengar till Ukraina via, och delfinansierar också Ukrainahjälpens omfattande övriga leveranser. Alla här i världen är inte försvarsintresserade, men för en del kan det bli väldigt konkret med hemlösa hundar och katter, i enlighet med Zolas häst där man kan känna mer empati för djur medan det blir för abstrakt med människor.
Jag och Lena passade sedan på att ta en löprunda på Ystads strand innan färjan, vilket visade sig typ vara den sista fysiska aktiviteten på nästan en vecka. Kort sagt välbehövligt.
Färjan bordades sent i det vuxentetris som den kompetenta färjepersonalen utförde för att pussla samman alla fordon ombord, men då toaletten i vår hytt visade sig vara sönder kom vi inte i säng förrän efter 23.
Polen onsdag 05:30
Sedan väcktes man ca 0530 för att köras upp och gå ner till fordonen igen efter en frukost.
Tanken var att nästan nå gränsen till Ukraina, övernatta och sedan fortsätta till Zhytomyr på torsdagen.
Det gick bra i nästan 60 mil, men innan Warszawa blev det stopp på motorvägen. Batteriet hade laddat ut och bilen tvärdog.
Rätt farligt läge, så det blev till att evakuera drönaren och personligt bagage, ut i spenaten vid motorvägen och omgruppera till närmaste BP, vilket tursamt nog inte var en kilometer bort.
Lena fixade bärgning och en verkstad där det visade sig vara generatorremmen som gett sig. Dock fanns inte någon rem i rätt storlek så det blev en hel del kurwa från verkstaden med polacker, inklusive en hulk som överdoserat på motorolja istället för gammastrålning. Notera att verkstaden alltså släppte allt de höll på med och valde att hjälpa oss med brandbilen till Ukraina.
Det hela löstes genom att man byggde om generatorn och drivhjulen på något vis och därmed hade en rem som passade och resan fortsatte.
Själv satt jag kvar på BP och jobbade med bloggen när Lena anlände i ett moln av rök från Dodgen.
För något hade gått fel under bärgningen och nu läckte hon olja.
Vi kom en bit till, denna gång på småvägar väl medvetna om att vi behövde tillbaka till verkstaden. Men sedan blev det stopp medan solen var på väg ner. Automatväxellådan drev inte längre.
Men trots att timmen gick mot senare än sent lyckades Lena få fatt på verkstaden igen och hulken kom ut med sällskap och stod med ficklampor och gick som änglar igenom bilen i mörkret. I slutändan hittades läckaget i form av en skada på en oljeslang till växellådan. Det hela behövde åtgärdas med en kniv och en grov skruvmejsel, samt påfyllning av växellådeolja, vilket ordnades genom att ringa in en motorcykelburen ängel.
Verkstadsänglarna ville inte ens ha betalt, men efter lite omvänd köpslagning från Lena fick de det ändå.
Vi hade vid det laget tappat nio timmar och all tidsplanering gick åt helvete.
Normalt hade det inte varit ett problem, utan då hade man förlängt resan en dag. Men jag hade en föreläsning på hemvärnskonferensen i Stockholm och det fanns bara en kedja med tåg-flyg som kunde ta mig dit i tid, och Lena hade heltidsjour på heltidsräddningstjänsten idag söndag, och även där fanns alltså en deadline.
Så det var in i natten, tills vi gav upp i Radom söder om Warszawa. En stund efter 02:00 var vi i säng.
Radom, Polen torsdag 05:45
Det blev knappt fyra timmars sömn innan frukost 06:00 och visare mot gränsen till Ukraina där vi egentligen skulle varit nu, men dit vi först nådde vid 12.
Valet av gränspostering gjorde Lena utifrån vilken hon visste kunde vara snabbast i att handlägga en lätt lastbil.
Gränsövergångarna är överbelastade eftersom fartygstrafiken via Svarta Havet är stoppad, liksom omvägen via Belarus, samtidigt som kriget ökar importbehovet av exempelvis krigsmateriel. Köerna av lastbilar är flera kilometer och de lastbilschaufförer som vi pratade med hade köat i över ett dygn.
Men som humanitarian, så körde vi bara rakt förbi och Lena hanterade vant gränskontrollen tills en ukrainsk handläggare satte stopp. Annars släppte även lastbilschaufförer som väntat ett drygt dygn villigt förbi oss i köerna till kontoret. Även de änglar som hellre väntar en halvtimme längre själva än att de blockerar humanitär hjälp.
Dock dök det rätt snart upp en chef, som kände igen Lena och undrade varför i helvete hon fick stå och vänta som humanitär hjälp, varpå det hela löste sig med den ukrainska handläggarens motivationsproblem. Totalt tog gränskontrollen cirka en timme vilket är någon form av rekord, särskilt i jämförelse med att detta för ett år sedan kunde ta ett dygn, och vi var inne i Ukraina.
Och ett land i krig.
Redan när vi passerade ingenmansland mellan Polen och Ukraina blev det tydligt.
Skottlossning. Automateld. Från utbildning av ukrainsk trupp på en skjutbana eller skjutfält i närheten.
Beslutet togs att kötta vidare tills utegångsförbudet skulle hindra oss och köra förbi Zhytomyr och på så vis köra in de nio timmar vi tappat på haverierna i Polen och vara tillbaka på tidtabellen.
Först runt Zhytomyr började de riktiga krigsspåren göra sig till känna. Innan dess var det bara upprepade vägspärrar, en del övergivna men kvarlämnade om behovet återuppstår, andra bemannade av beväpnat territorialförsvar.
Ett tecken var att vägskyltarna nu var nedrivna för att inte hjälpa ryssarna under slaget om Kyjiv. Andra var stridsvagnshinder som släpats åt sidan efter slaget var vunnet.
Sedan började ruinerna av bombade eller nedbrända byggnader komma längs motorvägen, som fortfarande delvis var avstängd på grund av reparationsarbeten.
Men också återuppbyggnad.
Särskilt bensinmackar fanns det flera helt splitter nya toppmoderna byggda med högarna av ruinerna från de gamla undanputtade av bulldozrar. Det är ett drygt år sedan slaget om Kyjiv vanns, och Ukrainarna har inte sölat med återuppbyggnaden. Det finns mer att säga om det när kriget är vunnet.
Notera att jag nu inte kommer skriva något om militära observationer. Fotoförbud råder och jag tänker inte skriva något mer om det textmässigt heller.
Utegångsförbudet råder nu i Kyjiv 00:00 till 05:00 och vid 23:00 gav vi således upp och tog in på ett hotell i utkanten av Kyjiv. Det var också en säkerhetsavvägning då Kyjiv har terrorbombats varenda natt. Risken bedömde vi som lägre att bo i utkanten istället för inne i centrum.
Vi somnade och sov djupt, äntligen i säng i tid och vi skulle inte heller iväg förrän vid 06:30 och hade sju timmars sömn att se fram emot
Kyjiv fredag 03:00
Ca 03 väcktes jag av det som kallas för en jävla smäll på militäriska. Det var den explosionen som lyste upp Kyjivs himmel, och då hade flyglarmet och explosionerna från luftvärnets träffar på kryssningsrobotar och patrullrobotar hållit på i två timmar. Men vi hade sovit genom detta.
Lena är van sedan tidigare och har ju även sovit vid fronten i Kupiansk under artilleribeskjutning och fick sin nattsömn ostörd även av den smällen.
Själv låg jag vaken en halvtimme och lyssnade efter mer smällar samt följde utvecklingen på mobilen, men hörde inget. Så hördes ljudet av en moped, men efter trettio sekunder passerade ljudet nedanför hotellrumsfönstret. Det var faktiskt en lätt motorcykel trots utegångsförbudet, och inte en Shahed-patrullrobot.
Sedan somnade jag om. Kunskap och förståelse för sannolikheter kanske påverkade denna reaktion. Kan erkänna att jag fick lite dåligt samvete för att ta så lätt på terrorbombningen, särskilt som detta är något som kyjivborna måste leva med dagligen, medan vi skulle bege oss hemåt på fredagen.
Det är viktigt att inte bli nonchalant utan beslut om agerande, var man sover, tväväggsprincipen, ska man till skyddsrum vid flyglarm osv är beslut som måste tas varje dag utifrån aktuell situation där man befinner sig. Man behöver göra en analys och ta ett beslut. Vår avvägning var att sova utanför centrala Kyjiv, och faktiskt försöka få sömn. Att vara för trött i trafiken är också en fara som inte ska ignoreras och vi gjorde den riskavvägningen. Att hamna i en trafikolycka i Kyjivs rusningstrafik på grund av sömnbrist och kraschat Dodgen på mållinjen behövdes has i åtanke. Det kunde även bli en ny morgonbombning av Kyjiv och vi kunde fortfarande behöva alternativ till att köra rakt in i ett pågående morgonanfall.
Kyjiv fredag 06:30
Upp tidigt igen, även om vi alltså faktiskt fick den bästa nattsömnen sedan natten till tisdag, trots terrorbombningen och de 31 robotar som skickades mot Kyjiv och sköts ner av luftvärnet.
Det pågick inte något morgonanfall och vi valde att fortsätta enligt plan in till Kyjiv.
Vi nådde Myckhailivskatorget vid 07:20 och tog en vända bland de ryska pansarfordon som var utställda som minnen, passande nog alltså framför ukrainska UD, dit besökande diplomater och högdjur kommer.
Sedan skyndade vi oss ner till Maidan för lite foton och för att visa respekt för flaggorna för de tiotusentals stupade ukrainska försvararna, inklusive svenskarna.
Men vi kunde inte dröja.
Det var dags att lämna över Dodgen och drönaren och vi körde vidare i Kyjivs rusningstrafik.
Att staden terrorbombats under natten märktes inte av. Kyjivbordna vägrar ge sig, utan fortsätter med sina liv, kanske lite mer förbannade och redo att fortsätta motståndet mot krigsförbrytarna i Ryssland, Moskva och Kreml. Kaffebodarna öppnade och man kunde köpa suveränt kaffe eller te i rusningen.
Men vi hade ett tåg att passa vid elva.
Och att lämna över utrustning tar tid. Inte bara för att visa hur Dodgen fungerar, utan för ömsesidigt utbyte av presenter, samtal och tack, vilket tog sina tre timmar.
Räddningstjänsten i Charkiv har Lena jobbat med som volontär i två veckor, och levererat 10+ sändningar med bilar till och som en form av utökad familj var de förstås glada över att få träffa Lenas make.
Så dök något försenade militärerna upp för att plocka upp drönaren och lite andra småsaker som ett Trangiakök, vattenreningstabletter mm. Och en enorm säck med svenska kanelbullar som Ukrainahjälpen fått direkt nybakade från ett bageri. Kommer nog bidra med krigsvinnande kalorier i några minuter och det faktum att de kom hela vägen 1 600 km bort från Sverige var extra uppskattat.
De två herrarna kom alltså från fronten och hade nyss varit i strid. De var enormt milda, tacksamma och ödmjuka och tackade enormt för det svenska stödet och stödet från Väst. “Utan er hade vi försvarat Kyjiv i slutstriden nu.”
Kramar utbyttes mellan okända människor och det existerade inte någon som helst prestige. Kanske är det något som händer när man varit i strid?
“Fortsätt tro på Ukraina, så kommer vi segra” sade änglarna som håller fronten för Europa mot fascisterna i Ryssland.
Tacket ska riktas till alla er som det senaste dryga året ställt upp med praktisk hjälp eller donerat pengar.
Det känslomässigt jobbigaste med hela resan var att hjälpa militärerna att bära bort utrustningen och kanelbullarna och lasta in i deras bil, framför ett hus i centrala Kyjiv som tidigare totalförstörts av en rysk kryssningsrobot i höstas, och säga farväl.
Idag, i morgon, nästa vecka eller nästa månad kanske dessa två är dödade eller lemlästade. Fler flaggor i gräset vid Maidan. Men de återvände till fronten från ett Kyjiv som ger ett enda långfinger mot kriget, utan att blinka och fullt medvetna om vad som kan hända.
Jag hoppas jag får se dem igen, eller i alla fall att de efter segern får återse sina hem, som i detta nu fortfarande är ockuperade av ryssarna.
Sedan blev det frukost vid 10:30 i en restaurang passande nog i en källare nära järnvägsstationen om det skulle komma nya daganfall med robotar mot Kyjiv.
Därefter var det till att skynda till tåget, passera genom säkerhetskontrollen och borda tåget som förstås gick i tid.
Tio timmars tågresa skulle följa och tåget följde tidtabellen till de omfattande gränskontrollerna. Tågen är dock inte svenska snabbtåg, men då slipper man i alla fall att gunga och skaka sönder på vägen.
Det finns även kontinuerlig städning ombord med en städtant som även städade toaletterna samt löpande samlade in skräp från passagerarna. Det ni SJ. Och varm mat i restaurangvagnen.
Riktigt stopp blev det först vid polska gränsen.
Vid 23 var vi inne i Polen och tog en Uber till ett hotell på fel sida om Rzeszow flygplats, dit vi anlände runt 00. Själva flygplatshotellet var fullbokat sedan leveransen planerades för två veckor sedan.
Rzeszow, Polen lördag 03:30
Upp igen tidigt för att ta en förbeställd taxi till flygplatsen. Det finns mycket militärt att säga om denna närmsta flygplats till Ukraina, men det får vara till kriget är vunnet. Man kan dock konstatera att det nog är en av de säkraste platserna i världen just nu, trots att det är krig i Europa. Vilket också blir väldigt tydligt på flygplatsen och bland passagerarna.
Flyg byttes i Warszawa och sedan blev det att ta sig till Nalen och hemvärnskonferensen.
Slutligen var det sista sträckan hem. Eller näst sista. Vi skulle möta upp gårdsvakten vid Göteborgs Centralstation och plocka upp bilen för de sista milen hem.
Tio minuter ut från Stockholms Centralstation blir det tekniskt fel och SJ-tåget blir stående i en tunnel.
Vi har klarat dubbla motorhaverier i Polen, sovit genom terrorbombning av Kyjiv, och rest genom Polen och Ukraina inklusive tio timmar ombord på ett tåg i ett land i krig, bara för att fastna på svensk järnväg. Det finns nog ett budskap där, men vilket och hur det ska tolkas lämnar jag åt dig, kära läsare.
Slava Ukraini!
