När kriget kommer – rätt i längd, fel i sida

“På grund av klimatförändringar blir det krig i Arktis och Sverige dras därmed in i kriget. Slut. Frågor på det?”

“Jag har frågor.”

“Bra, inga frågor. Då kör vi!”

Försvarsmakten har tillsammans med alltid skicklige Melker Becker och produktionsbolaget Pannrummet gjort en välproducerad Youtube-dokumentär i fem delar vid namnet När kriget kommer. Förväntningarna har varit skyhöga på en ny variant av gamla kultförklarade Förebudet, men i grunden levereras välproducerat innehållslöst innehåll riktat till en Youtubepublik som gillar låg bandbredd på informationen och enkla resonemang. Och som sväljer grundscenariot med ett ospecificerat krig år 2032 i Arktis på grund av klimatförändringar.

Det blev alltså ingen actionfylld skildring och dokumentär om ett framtida krig, utan en serie med intervjuer med experter kring det moderna krigets förutsättningar och problematik, blandat med lite nyhetsklipp och snygga tagningar av Försvarsmaktens fotoförband Combat Camera. Bitvis är det riktigt bra, och är således rätt i längd, men det landar direkt fel i sida i första avsnittet.

Man försöker beskriva ett ospecifikt scenario där klimatförändringar leder till ett krig om och i Arktis, i vilket Sverige på ett ospecificerat sätt dras in. Nu är jag knappast målgruppen, utan valet och upplägget på första avsnittet är antagligen utformat för att tilltala den normalt försvarsfientlige vänstersympatisören. Ingen kan ju ifrågasätta klimatförändringar, och således inte heller att dessa kan leda till krig. I Arktis. Mot vilket Sverige inte ens har en kust. Men Försvarsmakten behövs således och behöver antagligen rent av upprustas. För det blir krig i Arktis. På grund av klimatförändringar. Så.

Som technothrillerförfattare (ibland omnämnd i media som “Sveriges Tom Clancy” – alltså inte något jag hittat på själv) har jag lagt många, många timmar på att försöka hitta ett scenario där det blir faktiskt militärt krig om och i Arktis, men än så länge misslyckats. Både i motiv, utlösande faktor och vad mål och syfte ska vara. För de huvudsakliga aktörerna i Arktis är Ryssland, Danmark, Norge, Kanada och USA, om man nu inte med Arktis menar övre finska och svenska Norrland, Lappland. Ett sådant krig bortom gråzonens icke öppet militära reflexiva kontroll och påverkan på inblandade länders beslutsfattande skulle alltså innebära att Nato och Ryssland inleder militära fientligheter mot varandra, ett scenario där Ryssland alltid kommer förlora konventionellt – särskilt när det handlar om flyg och flotta vilket kommer dominera krig i Arktis – om man inte använder kärnvapen. Och med kärnvapen kommer det inte finnas några ekonomiska vinster, och ett krossat Ryssland kommer inte heller få några territoriella vinster. I själva verket så har Ryssland redan kontrollen över en framtida garanterat öppen Nordostpassage, och har enorma oexploaterade helt lagliga rättigheter i Arktis utifrån kontinentalsockel och internationell lag – tillgångar som kommer ta många decennier att exploatera som det är, om Ryssland alls har tekniken, kompetensen och kapitalet för detta utan hjälp från Väst eller Kina. Bara från beslut att leta olja kommer det ta över 20 år innan man pumpar upp något och inte ens i värsta peak oil-scenariot kommer Ryssland inte redan idag klara sina egna behov och göra goda pengar på oljeexport. Så ska man sälja den arktiska oljan till ett USA man kärnvapenbombat, eller vad är tanken? Militärstrategiskt är förstås Rysslands andraslagsförmåga i form av det strategiska ubåtsvapnet i Barents hav – det sk Bastionförsvaret – av intresse, men det är också endast intressant ur ett perspektiv av en full kärnvapenkonflikt med USA. Frankrike och Storbritannien har bara andraslagsförmåga och har inte kärnvapen nog för att slå ut Rysslands strategiska kärnvapenförmågor i ett första angrepp, utan bara för att hämnas – samma funktion som Rysslands strategiska ubåtsvapen. Bastionförsvaret är således bara intressant ur perspektivet kärnvapenkrig mot USA. Och då pratar vi inte krig om Arktis, utan scenariot Kreml är helt jävla dumma i huvudet. Iofs inte helt orealistiska eller långt från sanningen. Och för det behöver man alltså varken klimatförändringar eller Arktis. Ska Ryssland starta krig för att plocka inrikespolitiska poäng och stärka sitt krossade nationella ego så finns det många *stans som är lågt hängande frukter och inte med i Nato man kan ge sig på istället för att påbörja ett militärt krig i och om Arktis.

Ja, Arktis kan vara en konfliktzon och anledning. Jag har bara inte ännu hittat någon faktiskt realistisk anledning till detta annat än totalt tuppjuck och då har jag ändå dokumenterad och topplistad rätt god fantasi.

Detta gör att dokumentären faller platt från början. Men ett ospecificerat krig utan att faktiskt scenario är förstås politiskt korrekt. Vi bygger vårt försvar på angrepp från Ryssland, men vi får aldrig offentligt kalla angriparen för något annat än Bogaland, eller i bästa fall X-land (Kryssland, alla likheter med Ryssland är en slump). Och för målgruppen de som idag tycker försvaret är onödigt så kan de ju inte säga emot på punkten klimatförändringar.

Klimatförändringar leder till krig i Arktis. Punkt. Tänk inte vidare på det.

Inom dramaturgi och fiktion pratar man om upphävande av misstro (eng suspension of disbelief). Att mediakonsumenten ska acceptera något som avviker från verkligheten för att köpa resten av storyn. Jag är inte särskilt bra på det själv, men Försvarsmaktens dokumentär misslyckas direkt på denna punkt. Men jag är som sagt inte målgruppen och kan inte svara för hur den avsedda målgruppen reagerar.

Melker Becker är en erkänt skicklig dramaturg utifrån tidigare dokumentärer, så man kan misstänka att det är FM KOMM som hållit i piskan här och styrt upp, då åtminstone jag hade väntat mig något bättre, intressantare och mer relevant från Becker. Själv kan han bygga en bra historia och hålla en röd tråd, men lyckas inte här.

Annars kan man ha invändningar på fler punkter mot dokumentären på detaljnivå, t ex om cyberkrigföring, gråzon och strömavbrott. Man kan inte ha bägge samtidigt. Den dag angriparen bryter strömmen bryter angriparen även möjligheten till påverkansoperationer, kommunikation med sina egna agenter, operatörer och femtekolonn i Sverige, inhämtning och riktade sabotage via cyberkrig. En anledning till att man t ex inte gjort detta i Ukraina. För övrigt är det annars bara för Sverige att klippa (virtuellt eller fysiskt) fiberkablarna mot Ryssland, så var cyberkriget över. Det är inte så att någon annan i Sverige än de som spelar trojanen och spionprogramvaran Warthunder eller femtekolonnen på ryska Facebook vKontakte som har behov av Internettjänster i Ryssland.

Vad vi egentligen vet om nästa krig är följande: Det är angriparen som väljer tid, plats och form på angreppet. Försvararen måste således ständigt vara beredd på allt, vid alla tidpunkter och i alla former. Nästa krig kommer alltså inte se ut som det förra, för det har vi redan förberett oss på och den vägen kommer inte angriparen att välja. Och nästa krig kan redan ha börjat. Där har dokumentären rätt.

Metoden hur Kreml angrep Krim och sydöstra Ukraina är nu förbrukad, och ryska nättroll är också välkänt vid det här laget även om de finns kvar i volym och envishet. Nästa angrepp från Kremls sida kommer således inte handla om artiga gröna gubbar som påstås handlat sina vapen på ukrainska ICA, utan något annat.

Dokumentären öppnar dessvärre för öppet mål för påverkansoperatörer och Kremls nyttiga idioter utifrån inte bara klimatförändringar, flyktingar, utan också utifrån valet av minst en av experterna, samt förvisso korrekta med förutsägbara inslag i det sista avsnittet om vad som är värt att försvara. Det är antagligen fullt avsiktligt, då målgruppen antagligen ligger åt vänster. Man behöver inte marknadsföra Försvarsmakten till en moderat, de vill alltid ge mer pengar till försvaret (utom när de avvecklade det nästan helt 2006 – 2014, men som opposition vill de iaf rusta upp), så det är ett bra val att rikta in sig känslomässigt mot en målgrupp till vänster. Det är de vi behöver få med på tåget för att höja anslagen och svensk försvarsförmåga. Vad närmast sörjande försvarsvänner som undertecknad tycker spelar ingen roll. Och Kremls nyttiga idioter kommer ändå inte vilja att Sverige försvaras, utan brukar förorda att Ryssland med sina 8x högre mord per capita, diktatur och massiva korruption tar över.

Det hade varit ärligare att säga att Försvarsmakten behövs för att diktaturen Ryssland uppträder aggressivt och krigsförberedande, inklusive övar kärnvapenanfall mot Sverige samt en massa skit du inte får reda på förrän hemligstämpeln lyfts om 70 år, samt genomför påverkansoperationer för att störa svenskt oberoende, beslutsfattande och nationella suveränitet, samt har invaderat och annekterat delar av ett grannland i Europa, och ockuperar ytterligare minst två länder i Europa, samt hotar inte bara Sverige utan även grannar till Sverige. Kalla en spade för en spade istället för att mumla något om Arktis och klimatförändringar.

Mål, syfte och mening med dokumentären kan diskuteras. Den sorteras in under Om Försvarsmakten -> Därför finns Försvarsmakten och den enda åtföljande texten är:

“När kriget kommer är en serie i fem delar som handlar om framtidens hotbild. I serien förklaras hur en konflikt skulle påverka det svenska samhället och vilka krav det ställer på Sveriges framtida militära försvar.”

Första avsnittet hittar ni ovan. Samtliga avsnitt finns här.

Tillägg: Reklamlänkar följer. I min debutroman Midvintermörker var anledningen till kriget nästan lika tunn som i När kriget kommer, men jag försökte åtminstone skriva in sabotage mot Northstream och kapning av ryska oljefartyg i Östersjön som anledning (att det sedan var Ryssland själv som gjorde det är en annan sak). Sedan skruvade jag upp tempot maximalt så man inte fick tid att fundera på varför. Denna nästan totala avsaknad till motiv och anledning till krig åtgärdades sedan i Höstsol och Höstregn, som är betydligt bättre böcker. Men också inga debutromaner, utan Höstsol var min sjätte roman och hade lite djupare tankeverksamhet och sex års research bakom sig.