Förenklad syn på Stockholmsrean

Stockholmsrean är ett begrepp myntat av socialisterna i socialdemokraterna, kring den fortsatta utförsäljningen av kommunal- och landstingsegendom som skedde under alliansregimen 2006 – 2010. Man satte rent av inför valet 2010 upp en sajt med samma namn.

Det finns en hel del berättigad kritik mot utförsäljningen av kommunala tillgångar, men mycket är grovt förenklat. Jag ska här presentera några alternativa tolkningar.

Till en början så påbörjades de massiva utförsäljningarna av lägenheter under Göran Perssons socialistregim. Men minnet på en socialdemokrat är kortare än guldfiskens. Vilket för övrigt även gäller försvarspolitiken mfl områden.

Vi återkommer till lägenheterna lite senare. Men låt oss börja med utförsäljningen av skolor, dagis och vårdcentraler mm.

En kommunal eller landstingsverksamhet, likt dagis eller vårdcentraler, är inte vinstdrivande. De går alltså inte med vinst. Som sådana är de alltså inte värda speciellt mycket om de ska säljas. Det innebär att Stockholmsrean faktiskt inte är helt omotiverad. Vad Stockholmsrean bevisar är däremot att många kommunala och landstingsverksamheter drivs eller drevs väldigt ineffektivt, för när man väl privatiserade verksamheterna så gick de att effektivisera så de visade vinst.

I själva verket innebär Stockholmsrean en knäpp på näsan på det tidigare socialistiskt styrda Stockholm. Klart socialisterna är sura när det visat sig att man kanske kunde drivit verksamheten 20-30% billigare än vad socialdemokraterna klarade av.

Givet den usla (obefintliga) lönsamheten så behöver faktiskt inte Reinfeldts billiga utförsäljningar till sina kompisar varit fel. Det är inte utförsäljningen och Stockholmsrean som skapat vinsterna, utan de köpande företagens effektiviseringar av verksamheten. Kort sagt hårt arbete.

Men för att återgå till lägenheterna.

Bostadsrätter är en utmärkt och nästan optimal boendeform. Gemensamt och direktdemokratiskt tar de boende brukarna ansvar för skötseln och driften av det lokala monopol som en fastighetsbildning innebär. Ironiskt nog hyllar borgerliga väljare vad som i grunden är en kooperativ (=anarkistisk eller möjligen kommunistisk) boendeform.

Min kritk och raljerande över “köpare av klubbmedlemskap i bostadsrättsföreningar” handlar om att de många inte riktigt förstår vad de köpt, dvs ett klubbmedlemskap och inte en fastighet.

Att konvertera hyresrätter till bostadsrätter är alltså inte principiellt fel, åtminstone inte enligt mig. Man bör separera bostadsbubblans hysteriska priser från ägandeformen. Problemet är priserna, inte existensen av bostadsrätter. Detta har jag skrivit förut, om nu någon undrade. Det är priserna som segregerar och utestänger grupper som unga eller fattiga/lågavlönade från bostadsmarknaden, inte bostadsrätterna i sig.

Man ska också komma ihåg att allmännyttans utförsäljningar av bostadsrätter ofta handlar om dåligt underhållna fastigheter, där det varit lönsammare för allmännyttan (och därmed de kommunala skattebetalarna) att sälja och låta bostadsrättsföreningen och de boende ta kostnaden för upprustning. Det är sällan samma lägenheter som idag betingar ett högre marknadsvärde än de såldes för – de sitter i renoverade hus och med kraftigt höjd boendestandard på själva lägenheterna. 

Dessutom är det vid försäljningen aktuellt marknadsvärde som var det intressanta. Även om alliansregimen gjort sitt bästa för att via avskaffad fastighetsskatt, ROT-avdrag, slopad förmögenhetsskatt etc gjort sitt bästa för att driva upp bostadspriserna, så var det inte självklart att lägenheterna skulle stiga så mycket i pris.

Hur hade socialisternas kritik låtit om bostadspriserna fallit istället för att stiga? Och hur låter den när 10 000-tals lägenhetsinnehavare framöver kommer sitta med lägenheter med lägre marknadsvärde än när de såldes ut, när väl bostadsbubblan spruckit? Var det fortfarande en dålig affär för kommunen då?

Det finns förstås andra aspekter. Genom skenande bostadspriser så får kommunen också förbättrade skatteintäkter och minskade kostnader, när potentiellt tärande kommuninvånare inte har råd att att bo kvar eller flytta till kommunen. Det är förstås en medveten strategi från alliansregimen och det är extremt osannolikt att socialisterna inom överskådlig framtid kommer få makten i Stockholm igen. Enda räddningen för socialisterna är att förespråka att fler arbetslösa och bidragstagare bosätter sig i Stockholms kommun, vilket förstås är omöjligt pga brist på billiga hyresrätter.

I Göteborg försöker man balansera bostadsrättsbyggandet med byggande av nya hyresrätter, men dessa får så höga hyror att effekten blir den ändå utestänger de som traditionellt röstar (s). Frågan är om vi därför får ett maktskifte för första gången i Göteborgs historia framöver? Kommunen ser dock till att försöka tränga in så många arbetslösa och bidragstagare som möjligt i de fattigare förorterna, för att på så sätt behålla väljarunderlaget. Men prisnivåerna även i Göteborg är nu sådana att normalavlönade inte har råd att köpa en bostad i kommunen. På sikt är det ett problem för Göteborgs socialister, som därmed tappar väljarunderlag.

Det kommer inte byggas några billiga hyresrätter, den tiden kommer aldrig tillbaka, pga byggkartellerna och statliga och kommunala regelverk som omöjliggör prisvärt byggande. Vill unga i framtiden bo billigt får de helt enkelt dela lägenhet på utländskt manér.

Socialisterna har förlorat Stockholm för lång tid framöver. Även om man kan kritisera Stockholmsrean, så är rean inte nödvändigtvis en förlustverksamhet för kommunen och den är inte heller så svart-vit som socialisterna utmålar den.