Den grundläggande militära utbildningen, GMU, som numera är inkörsporten för de som överväger ett yrkesliv inom försvaret eller att bli hemvärnsman, har visat sig vara för jobbig och förlängs nu en vecka utan att innehållet utökas (Försvarsmakten).
Tempot var helt enkelt för högt i denna gröntjänst, som vi som tvingades göra värnpliktsutbildning minns mer eller mindre positivt.
Redan förra året minskade man antalet moment i GMU, t ex skjutövningar och sjukvård. Men nu utökar man alltså tiden på de kvarvarande momenten, för att inte rekryterna ska utsättas för psykisk eller fysisk stress. Det ska också beredas mer tid för samtal/terapi.
Är dagens frivilliga rekryter helt enkelt sämre lämpade fysiskt och psykiskt än de gamla värnpliktiga? Antagligen inte, utan istället handlar det om att man inte vill få avhopp. Vilket var vanligt under värnpliktsutbildningen – själv upplevde jag att “förlusterna” var 30%-iga de första veckorna, åtminstone under de förutsättningar som rådde i den sk KB/PB-pluton med kompani- och plutonsbefäl som jag utbildades på.
Kära minnen var t ex “Bäcken”, där man med full utrustning fick förflytta sig hemåt under tidspress och stressmoment i en bröstdjup bäck, för att sedan nedtyngd av blöta kläder och utrustning springa de sista kilometrarna hem. Sådant anses kanske kränkande idag? Avhoppen stod på kö efteråt iaf.
Å andra sidan utbildas man ju inte för krigets krav i samma utsträckning längre, utan för att bekämpa bondearméer i tredje världen. Och då behöver man kanske sänka kraven något för att slippa avhoppen. Numera är ju rekryterna inte tvångsinkallade värnpliktiga, utan kollegor och medarbetare, och kanske behöver behandlas med lite mer respekt?
Lämplig film i repris. Övertidskrig:
24 kommentarer
Den kanske inte blev genuscertifierad i hittillsvarande form ..?
Avhopp från värnplikt? Hur går det till och vad händer med den avhoppade? Värnplikten var ju tvingande.
Notera att de 3-månaders GMU-soldater som väljer hemvärnet blir krigsplacerade…
Dessa ska sedan Hemvärnet själva utbilda hela vägen upp till fullgoda infanterisoldater på åtta dagar per år.
Jag följer inte försvarsfrågor men nog har det stått i tidningarna att bara vissa grupper söker sig till militären numer? jag har i alla fall fått intrycket att ambitiösa väljer att gå direkt på sina utbildningar.
(Det var förövrigt ganska lätt att bli hemskickad i den gamla värnplikten…man spelade bara över sina sämre sidor)
Pojkar har numer sedan länge betydligt sämre motorik och kordination som 7-åringar än tidigare generationer (pga allt stillasittande på dagis), Det vet man. Har de verkligen tagit in den eftersläpningen som 19-åringar?
vafasicken, sitter pojkarna still på dagis numera?!? jag trodde man sprang omkring så mycket man kunde tills föräldrar och dagispersonal satte stop!
VAFAN HAR HÄNT MED MITT LAND?!?
Oroa dig inte, pojkarna springer runt så mycket de kan, men tvingas sedan in för att leka med genuskorrekta dockor istället. Men det är relativt nytt och tvångsdocklek har inte nuvarande GMU-rekryter tvingats till.
Det verkar som ni har dåliga dagis i Sätila. Sådär är det inte alls på vårt dagis..
När jag gjorde lumpen 1961 fanns inga avhopp. Det var straffexercis eller kompletterande utbildning på kvällstid som gällde om man felade på något sätt. Enda sättet att slippa från var diagnos, fysisk eller psykisk. Senare har jag hört att knark också gav befrielse.
Avhopp kan också varit omplaceringar till mindre krävande tjänst på annat förband. Men en del skickades hem 1992. Om de återkom med annan placering vid senare tillfälle vet jag inte.
'92 var lite speciellt, brorsan låg inne på A1 det året och de hade tydligen kallat in för många så de skickade hem folk för minsta skitsak. En kille jobbade på Televerket och blev hemskickad för att han kunde krigsplaceras där.
Sen gick det lite upp och ner, senare under 90-talet vart det lite hårdare. Mitt kompani hade ett fåtal avhopp, ett par-tre av medicinska skäl och en kille som åkte dit för grovt narkotikabrott. De medicinska avhoppen låg dessutom "på läsken" som det hette, dvs de skulle kunna kallas in igen nästa år. Men det blev nog aldrig av.
Och jag gjorde lumpen 1984 bland PB/KB. Det fanns inga avhopp och ingen tyckte att det var speciellt ansträngande…
Kommer ihåg en övning när vintern slog till tidigare än vanligt. Vi turades om att räkna obefintliga bilar som passerade på en väg i urskogen medan resten av jägargruppen joggade i snön runt en myr i 30 minusgrader för att hålla värmen, en hel natt. Vi hade ännu inte fått ut vinterkläder. Men vi löste uppgiften. Meningslöst?
Meningslöst är det väl inte, sånt där är karaktärsdanande.
Släng ut ungarna i urskogen (sommartid) i kalsongerna med en varsin kniv, yxa, ask tändstickor och en överlevnadsmanual. Säg åt dom att komma tillbaks efter en vecka.
Om jag fick välja en sak i ett överlevnadskit skulle det varken vara kalsonger eller tändstickor, utan en kniv faktiskt.
Det blir bara ännu en vecka i helvetet för de som gör sin GMU på ett respektabelt förband.
Anledningen är lägre krav, som med allt för de nya generationerna.
Minns en viss Lt Lovén som hade en bestämd syn på det hela. "Dagens ungdomar är inte vana att höra att de är värdelösa, att de inte räcker till. När de sedan kommer hit och får höra folk berätta det för dem och uppleva att de är otillräckliga så blir det en chock" (fritt citerat)
Skillnaden är att när man är fast (ofrivilligt) så kan man inte bara dra, när dagens rekryter kan säga hejdå när de känner för det så kan man inte pressa dem lika hårt längre och resultatet är uppenbart för alla utom HK.
kan tillägga att det nästan var 10 år sedan… Det lär knappast ha gått bättre efter det.
Jag har ett färskt exempel från tidigare i år faktiskt då en kompis till mig skulle göra GMU. Han var väldigt positivt inställd och hade sett fram emot det LÄNGE då han var arbetslös ändå och en stor MÖP sedan många år.
Han kom hem igen efter en dag. Det var inte vad han förväntade sig… Han är född 90.
Jag tror att de psykiska kraven är högre nu när uppgiften är att "bekämpa bondearméer", dvs att faktiskt råka ut i strid.
På den gamla värnpliktens tid brydde man sig inte så mycket om huruvida "Riktkarl: Olsson!" skulle klara ett skarpt läge. Framförallt inte om han skulle klara tiden efteråt hemma igen. Det var abstrakt i framtiden – "alla skulle med" som dög något till här och nu.
Nu, med tanke på självmordsrisk och amok-risk efter avtjänad utlandstjänstgöring försöker man nog mycket hårdare gallra ut alla som verkar svikta mentalt under fysisk och psykisk press. Och förebygga alla psykiska obalanser så tidigt som möjligt, så att de inte ger ärr i själen som kan explodera längre fram.
Så jag tror inte att förmågan har blivit sämre, tvärtom. Utan psykologerna har fått mer att säga till om.
Jag har hört från en kompis som är specialistofficer att en ytterligare "utmaning" som det heter numera är att fler av rekryterna är betydligt äldre. Ex en 25-åring som har haft ett eget liv med studier alt jobb och bostad i kanske 7 år efter gymnasiet kommer dit och så tar militären makten över ens liv. Städningen och vapenvården är aldrig tillräckligt bra i början, ordningen i skåpet kan bara vara på ett sätt etc. Metoder som miltären vet funkar för att visa att det är de som bestämmer och för att det är enklare att visitera osv. De flesta som gjorde lumpen "förr" kom mer eller mindre direkt från gymnasiet och accepterade omedvetet eller motvilligt den kraftiga omställning som det innebar. Efter grundutbildningen minskade visitationerna och nitiskheten förutsatt att plutonen skötte sig. Officerarna är nu rädda att specialistofficerarna kör för hårt med rekryterna för då kan de lacka ur och sluta. Det gäller även när soldaterna är anställda. Jag tror att det krävs särskilda anställningskontrakt med avtalad tjänstgöring och bonus efter x antal år och inte vanlig reglering av arbetstid, det kommer aldrig att fungera annars.
Jag minns min värnplikt. året var 98. Man hade kallat in en enorm mängd KB, sen kom försvarsskandalen och i princip inga PB elelr soldater blev inkallade.
Vi var över 100 KB-elever med 30 PB och senare något hundratal GB och meniga.
Vi skulle helt enkelt slås ut, man körde så pass hårt med oss då man hade utrymme för ett stort antal avhopp.
Personer som frivilligt ville hoppa av tilläts dock inte hoppa av utan omplacerades tex till Kallax för civiltjänst. De som knäcktes tilläts hoppa av. Trots detta så var det förvånansvärt få som hoppade av, 4 av 8 kvinnor hoppade av och drygt ett tio-tal män av hundra hoppade av och några enstaka blev omplacerade.
Jag vet inte hur det kom sig att det var så få avhopp men man kan anta att vi var hyfsat motiverade och vägrade ge upp helt enkelt.
Jag gjorde min värnplikt 1997. Jag hade förberett mig väl med daglig cykling och träning vilket de numera normalt rekommenderar. Inte att förglömma alla mil i skogen med min far. Men i mitt fall var det en dålig strategi eftersom jag åkte på benhinneinflammation redan från början av all exercis och fick dras med detta vilket resulterade i många meningslösa läkarbesök bara för att få sjukintyg. Skulle egentligen behövt senarelägga värnplikt om de inte hade en riktig vårdplan. De ordnade inläggsssulor som nästan garanterat skulle lösa problemet. Fick stretchinginstruktioner som jag nu långt efteråt hört kan t o m förvärra inflammationen då det egentligen behövs en annan typ av stretching. Det gjordes en onödig röntgen och en elbehandling. Skulle istället behövt smärtstillande, massage, mer vila, förstående befäl och kuratorsamtal redan från början. Enda gången det kändes bra var som berusad, vilket hände en kvällspermision då jag sprang obehindrat. Med facit i hand kan jag säga att jag var för omogen för att förstå mitt bästa. Jag försökte bara lyda order men samtidigt kom det i konflikt med kritiskt tänkande man fått lära sig i skolan. Hälften av befälen hatade de med sjukintyg och passade ofta på att bestraffa på olika sätt som att göra smutsgöra och förlöjliga vpl inför grupp. 3 stycken hoppade av efter 3 månader. Innan slutet hade säkert 20-25% hoppat av. Eftersom benen aldrig blev bra tog jag upp det med kapten. Han tog beslut på 3 sekunder att jag skulle byta pluton. När de andra for på andra högvakten fick jag flytta mina persedlar. Jag fick stark ångest och tyckte att jag inte hade någon meningsfull roll på nya plutonen. Jag föll i depression och bad om hjälp. Var till en extern psykolog som gjorde ingenting mer än att konstatera att jag mådde dåligt. Pratade med kurator på regementet som försökte uppmuntra mig med att prata om att det skulle bli ljusare och trevligare med snö, vilket fick mig på motsatta tankar. Jag föreställde mig eländiga förhållanden i fält. Jag gjorde dock ett imponerande soldatprov där mina gamla befäl för första gången gav mig beröm när jag kom in i mål långt före andra, men egentligen var jag helt borta i huvudet och slutat känna något. Efter andra samtalet med kurator bestämdes det att jag skulle få frisedel. Jag fick order om att lämna in persedlar och vapen. Jag fick fylla i en utvärdering och när jag hade en fråga blev befälet irriterad. När jag lämnade vakten kändes som att mitt liv rasat ihop. Jag som hade varit mer motiverad än de flesta andra. Var totalt mörker när jag åkte hem. Jag sov 23 timmar om dygnet. slutövningen blev en besvikelse av vad jag hört av den enda lumparkompis som jag hade kul med. Tog nästan 5 år innan jag var hyfsat på banan när jag kom in på Universitetet. Jag hade lärt mig att inte ge upp och tog senare en filmag. Men jag kan fortfarande få perioder då jag är deprimerad på grund av att värnplikten skadat bilden av mig själv. Växte upp med skog, jakt, fiske, Top Gun, leksaksvapen, smällare och allt som tycktes häftigt. Idag kan jag vara kritisk till barn som spelar krigsspel och går i kammo med en falsk bild av det militära livet.