Läxfrihet räddar inte skolan

Det finns en högljudd lobby, som i förhandlingsfasen över den svenska skolans dåliga resultat vill förbjuda läxor i skolan. Argumenten är många och olika, men som alla förslag kommer det förstås inte förbättra elevernas skolresultat ett dugg.

Vanligast är att det framförs som orättvist att elever har olika förutsättningar i hemmet. Då avses rättvisa i socialistisk bemärkelse, dvs att alla måste ha samma förutsättningar och om man har bättre förutsättningar än andra så måste man straffas ner till normen. Samtidigt ska dagens skola enligt skollag och läroplan vara individuellt anpassad till elevens behov. Det gäller alltså inte bara svaga elever, utan även starka elever.

Ur det perspektivet är förstås generella läxor fel. Istället bör det ges specifika individuellt anpassade läxor. Eleven som ligger långt fram ska inte behöva göra läxor på andras nivå, utan ska få mer avancerade uppgifter. Många elever har i den svenska skolans totala sönderfall svårt att få arbetsro i stökiga klassrum. För dem är den individuella lösningen enkel – om de ligger efter, får de göra dagens arbete efter skolan, dvs läxa.

Nu klagas det på att det då är orättvist att en del elever inte får hjälp med läxan i hemmet. Nej, det är inte orättvist, det är så världen är. Världen är inte rättvis. Men den blir inte bättre av att eleverna inte sig lär sig något i skolan eller och inte heller i hemmet.

Dessutom kommer hem med utbildningsintresserade engagerade eller högutbildade föräldrar alltid stimulera sina barn bättre än utbildningsfientliga eller outbildade föräldrar. Ska man förbjuda föräldrar att köpa vanliga böcker åt sina barn?

Det är nämligen så att man blir inte författare utan att läsa och skriva på fritiden, man blir inte framgångsrik musiker utan att öva, öva, öva, man blir inte Björn Borg utan att spendera all tid med att slå en tennisboll mot garageporten och man blir inte Notch utan att programmera på sin fritid, gärna från barnsben.

Att då tro att det ska räcka med skolarbete på skoltid är förstås direkt tankefel. Ja, du kan lära dig läsa i skolan, men du lär dig inte läsning av böcker. Det lär du dig bara genom att läsa, läsa, läsa och läsa. Där räcker helt enkelt skoltiden inte till. Ska man då förbjuda barn från att läsa böcker utanför skolan för det är orättvist att vissa föräldrar möjliggör detta?

Därtill handlar det om studieteknik. Utan läxor lär man sig inte studieteknik och blir då helt oförberedd på högre studier, där man i princip inte lär sig något “i skolan” utan all inlärning sker via självstudier och eget arbete på fritden (“läxor”). 

Jag kan ta mig själv som exempel.

Jag har som normalbegåvning inte gjort en läxa i hela mitt liv, åtminstone inte under grundskolan och gymnasiet. Läxorna gjorde man på lektionstid, eller struntade helt i att göra, då kraven var så lågt ställda och man oftast kunde fejka att man gjort läxan. Jag pluggade inte inför ett enda prov.

På gymnasiet gjordes dock sk inlämningsuppgifter, där man faktiskt var tvungen att lämna in något, t ex konstruktionsritningar och skalenliga modeller av det man designat. Eller ritningarna för ett flerbostadshus om fyra våningar, samt tillhörande hållfasthetsberäkningar och produktionsplanering.  Kan tilläggas att man ritade för hand med blyerts på ritbord och ritningspapper, inte med CAD-program. Idag är det sådant man lär sig först på högskolenivå, så gissningsvis behöver man inte göra ens det i dagens gymnasium. Jag kunde glida rakt genom gymnasiet och få tillräckliga betyg för att komma in på matematisk naturvetenskaplig linje med inriktning matematik, data och matematisk statistik, fd matematikerlinjen. Gymnasiebetygen innehöll bara två femmor. En i matte, där det räckte att hänga med på lektionerna och man behövde aldrig vare sig plugga eller göra matteläxor. En i engelska, där jag dock pluggade inför proven genom att köpa någon engelsk SF-bok och läsa kvällen innan.

På universitetet kom smällen. Av åtta tentor körde jag två det första året, som gallrade ut kanske 50% av de som kom in. Andra året hade man lärt sig studieteknik och jag missade aldrig mer några tentor. Men ytterligare 50% hoppade av det året. Att behöva lägga 80 timmar på en inlämningsuppgift i programmering (typ skriv i ett funktionellt språk din egen kompilator för ett imperativt språk, eller senare skriv en kompilator för ett imperativt språk mha lambdakalkylens tre kommandon) var inte något folk i allmänhet var förberedda på. Kraven från gymnasiet var helt enkelt för låga redan på den tiden.

Tittar man tillbaka till högstadiet så fanns det dock de hem som själva gav sina barn läxor och studieteknik.

Klasskamrater, som satte och råpluggade på sin fritid. Oftast under sina föräldrars överinseende. Högpresterande elever, som också fick betyg i toppklass. Denna orättvisa med engagerade hem kommer bestå, oavsett om man förbjuder läxor. Ska orättvisan åtgärdas måste man förbjuda föräldrar att engagera sig i sina barns utbildning.

Sedan är det faktiskt inte föräldrarna som ska göra sina barns läxor, vilket man läser om ibland. Det är barnen som ska göra läxorna. Kan inte barnet lösa läxan, får läxan returneras olöst till läraren, som kanske ska ta det som en indikation på att barnet behöver stöd i ämnet.

Ur det perspektivet kan man dock förstå att kommuner och skolledningar kan applådera den läxfria skolan. Då eliminerar man nämligen upptäckten av ytterligare barn i behov av extra stöd och slipper lägga resurser på detta.

Men i slutändan är det inte de barnen som kommer uppfinna framtidens teknik och arbetstillfällen i morgon. Det är inte de som kommer bli raketforskare. Egentligen kan vi släppa de svagare eleverna, vi kan rent av avskaffa skolplikten, och satsa resurser på elever i behov av extra stöd – de högbegåvade eleverna. De som faktiskt har chansen att uträtta storverk.

Men i slutändan är den svenska skolans och utbildningssystemets problem så många och så systematiskt omfattande att det inte finns några enskilda enkla lösningar. Vi kan däremot vara säkra på att läxfrihet inte kommer leda till bättre resultat, precis som Björn Borg aldrig hade blivit världsstjärna, om han inte övat på fritiden. Även hjärnan, akademiska och intellektuella förmågor tränas på samma sätt som kroppen – övning, övning, övning och övning, vilket många tydligen inte förstår. Faktum är att fysisk skicklighet, som t ex Björn Borgs tennis, i allra högsta grad handlar om att träna hjärnan för ändamålet.

Uppskattar ni mina böcker och/eller min blogg, så är det ett resultat av 1000-tals lästa böcker och tiotusentals skrivna sidor. Enbart mitt bibliotek innehåller över tusen titlar, och då finns det pallvis med böcker undanstoppade på lagring pga utrymmesbrist, plus allt man som barn lånade på biblioteket. Det är möjligt att det finns högbegåvade som kan prestera utan övning, men det gäller inte normalbegåvningar som undertecknad.

Som protest mot förhandlingsfasens “men om vi bara …”-lösningar på skolans problem, återkommer jag framöver med ett brainstormande blogginlägg med många åtgärder, som kanske kan förbättra den svenska skolan. För vi kan vara säkra på att det inte finns någon enskild populistisk silverkula.