Nedanstående är ett gästinlägg från Philip Lerulf, tredjenamn på Junilistans valsedel. Publicering av gästinlägget innebär inte något stöd eller ställningstagande från bloggens sida, utan är ett stöd för demokrati och yttrandefrihet. Kandidater från andra partier är välkomna med egna gästinlägg om dessa håller sig inom rimliga redaktionella riktlinjer.
Europa behöver mindre EU
När vi på söndag går till val för att välja ett nytt EU-parlament sker det i ett läge då flera av EUs länder befinner (SIG) i en djup ekonomisk och politisk kris. Lösningen på de utmaningar Europa står inför är inte mer överstatlighet och likriktning, utan mer frihet för de enskilda medlemsländerna att välja sin framtid.
Ekonomin i flera EU-länder går på knäna. På flera håll har den mer eller mindre stagnerat och i till exempel Grekland, Spanien och Portugal ligger arbetslösheten numera på uppemot 30 procent. Kombinationen av usel tillväxt, djupa budgetunderskott och höga statsskuldsnivåer utgör en farlig mix som i förlängningen hotar hela EU-samarbetet.
Men krisen är inte enbart ekonomisk. EU-projektet kämpar också i motvind och i land efter land har förtroendet för EUs institutioner fallit på senare år. Sverige är inget undantag. Den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet visade att en starkt övervägande del av svenskarna var negativa till EU-medlemskapets påverkan på Sveriges ekonomi, den sociala tryggheten och vår nationella självständighet.
Många bedömare förutspår att valet till EU-parlamentet blir en framgång för EU-kritiska rörelser. Det är ett rimligt antagande. Trots att EU på senare år fått ett kraftigt ökat inflytande över den nationella politiken har utvecklingen skett nästan helt utan debatt eller folklig förankring. I både Nederländerna och Frankrike röstade som bekant en majoritet av väljarkåren nej till Lissabonfördragets förlaga, det konstitutionella fördraget, och på Irland fick väljarna vackert gå till vallokalerna ytterligare (EN GÅNG) på kort tid efter att de lyckats rösta fel den första gången.
Tyvärr riskerar den växande EU-skepsisen i första hand främja partier som är främlingsfientliga eller direkt rasistiska. Det är nämligen de extrema partierna som hittills varit bäst på att formulera den allra skarpaste kritiken mot överstatlighet och centralisering.
Detta är en utveckling som förtjänar att tas på allvar. Om partier som Gyllene Gryning i Grekland, franska Front National och British National Party växer sig starkare kan vi på sikt få ett Europa som sluter sig mot omvärlden. Det vore illa. Extrempartiernas politik är i regel ett recept för misär: begränsning av de fria kapitalflödena, restriktioner av frihandeln och krav på mer resurser till de nationella välfärdssystemen.
Sammantaget skulle denna typ av åtgärder, snarare än att berika EU och medlemsländerna, undergräva förutsättningarna för företagande och välstånd. Den lågkonjunktur och växande fattigdom som skulle växa ur en sådan slutenhet skulle paradoxalt slå hårdast mot de väljare som röstade fram partierna.
Mot denna politik behövs alternativ som förmår förena en skarp EU-kritik med en förståelse för öppenhetens betydelse för vårt välstånd. Gränsöverskridande samarbete i Europa är nödvändigt, men vi får inte glömma att kontinentens välstånd är resultatet av institutionell konkurrens och handel mellan självständiga stater, inte enhetliga regler.
Ända sedan Karl den stores tid har alla försök att ”förena” Europa misslyckats. Det bör inte förvåna någon. Europas länder har inte bara skilda språk utan också varierande kulturer, normsystem, rättstraditioner och förvaltningstraditioner. Denna mångfald gör Europa rikt, men försvårar också gemensamma lagar och bestämmelser. Detta är ett ofrånkomligt faktum. Förespråkare för ett federalt EU med starka centrala instanser i Bryssel pekar gärna på USA som föredöme, men bortser då ifrån att nationalstaterna i Europa har betydligt djupare rotade strukturer än vad kolonierna i Amerika någonsin kunde uppvisa.
Jag är därför övertygad om att Europa för att stå starkt även i framtiden kommer att behöva värna de enskilda ländernas självständighet. Det betyder mindre EU, inte mer. Politikområden som förts upp på överstatlig nivå behöver således tas tillbaka och i frågor där EU-kommissionen idag har exklusiv initiativrätt måste en omprövning göras. I EU-parlamentet måste steg tas för att från insidan minska församlingens inflytande, till exempel genom att minska antalet sessionsdagar och krympa antalet utskott.
Mitt val att ställa upp för Junilistan handlar om att visa att det går att älska Europa utan att vara särskilt förtjust i EU. Men jag vill också ge vanliga svenska väljare som vänder sig mot EUs utveckling ett alternativ till Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet. Det måste finnas ett alternativ för alla dem som värnar öppenheten i Europa, men som samtidigt är kritiska till att allt mer av de viktiga politiska besluten tas i Bryssel utan egentlig insyn av vare sig medier eller väljare.
EU-kritik behöver inte gå hand i hand med främlingsfientlighet. Man kan vända sig mot en utveckling som ökar avståndet mellan beslutsfattare (OCH VÄLJARE) och över tid undergräver förutsättningarna för ekonomisk och politisk konkurrens samtidigt som man står upp för de fyra friheternas Europa. En rättfärdig kritik mot integrationsprocessen inom ramen för EU behöver inte övergå i ett avståndstagande mot visionen om ett fritt och öppet samhälle.
Philip Lerulf är författare och journalist och står som tredjekandidat på Junilistan i valet till EU-parlamentet
16 kommentarer
Nu ska jag inte rösta alls i EU-valet, men motsägelser behöver bemötas.
Philip Leruf hävdar att Europas länder inte kan integreras till en politisk union pga skilda språk, kulturer, normer samt rättstraditioner. Samtidigt hävdar han att de partier som anser att man inte kan integrera människor från hela världen av vitt skilda etniciteter, språk, kulturer, normer och rättstraditioner i samma stat, är främlingsfientliga.
Det är väl inte just åsikten att det är svårt att integrera folk som är att anse som "främlingsfientlig"? Xenofobi är ju per definition irrationell så att helt sakligt och rationellt peka på integrationsproblem kan aldrig anses som "främlingsfientligt".BNP har argumenterat för repatriering av alla utlänningar och formulerat sig extremt tendentiöst kring muslimer. Lite skillnad på det och att anse att det finns integrationsproblem.
…som svar till Dr Syn ovan så klart.
I övrigt var det på alla sätt ett betydligt bättre inlägg än Liberala Partiets må jag säga.
Nu vill ju Lerulf återbörda beslutanderätten till medlemsländerna, dvs avbryta äktenskapet, vilket innebär att reversera utvecklingen. Antingen så anser man att olika folk, språk, kulturer och normer kan leva tillsammans, eller så gör man det inte. Att argumentera diametralt olika i frågan EU kontra nationalstat eller övriga världen saknar logik.
För övrigt så har väl all politisk debatt och argumentation en tendens att vara tendentiös. Skillnaden är bara vem, som framför vad.
Leva tillsammans måste inte betyda att vi alla ska bo i samma land med samma lagar och samma samhällsstruktur. Vi kan vara vänner och goda grannar med mer eller mindre fri rörlighet utan den monstrositet som går under namnet EU. Det vore skillnad om folket drev på politikerna för att skapa en överstatlig konstruktion som med liten demokratisk insyn ska styra våra liv men eftersom det är politikerna som driver på mot breda folklagers vilja så står vi där vi står.
Yeah, what he said. Jag tycker fortfarande hela "motsägelsen" känns extremt konstruerad, men det får väl hr Lerulf själv bemöta kanske.
Mycket klokt skrivet. Philip får min röst!
Att rösta på Junilistan i år är lika smart som att rösta på Fi, PP, Centern, KD eller något annat parti som inte klarar spärren. Röstade på JL när partiet hade drag under galoscher, men det var länge sedan.
Återstår bara ett parti som är genuint EU-kritiskt.
Jag ska inte nämna vilket -för då kan Cornucopia få blodstörtning.
undrar varför det är tabu i Sverige att vilja minska invandringen? vilket egentligen borde vara okontroversiellt och helt naturligt för ett land med hög arbetslöshet, bostadsbrist osv.
Det verkar som Sverige håller på att bli ett politiskt totalitärt samhälle – hur kunde det bli så här illa?
"Extrempartiernas politik är i regel ett recept för misär: begränsning av de fria kapitalflödena, restriktioner av frihandeln och krav på mer resurser till de nationella välfärdssystemen."
Med tanke på att den, faktiska, misär som EU upplever idag med obegränsade kapitalflöden, inga restriktioner av frihandeln och de dramatiskt minskade resurserna till de nationella välfärdssystemen, kan man ju undra om MER av denna politik verkligen skulle ge ett annat utfall än vad den har gett hittills… Definitionen av galenskap är att göra samma sak, men att förvänta sig ett annorlunda resultat.
Det festliga med misär är att det inte finns någon övre gräns – man kan alltid få mer av den! Ergo, att dagens system inte är perfekt innebär inte att en ändring är bättre.
Kunde inte ha sagt det bättre själv och undrar varför inte fler reagerade på det uttalandet!
Kommentaren var till Lotta Troubles inlägg!
Det finns bara ett någorlunda konservativt parti i Sverige som klarar spärren och som vill ta tillbaka makten från byråkrater och federalistpolitikerna som parasiterar på EU. Dessa socialliberaler får mitt blod att levra sig.
Vad är det för ett konstigt parti som är konservativt men samtidigt har socialliberaler som medlemmar?
Junilistan får min röst.