Robot 77 HAWK var tänkt att bara användas i Skåne

Sveriges mellanräckviddiga luftvärn, robot 77 HAWK har en markbaserad målradar, synnerligen olämplig för gruppering i normal svensk skoglig terräng, eller för den delen i bebyggelse. I själva verket införskaffades robot 67 HAWK-systemet på slutet av 60-talet enbart för att användas till luftvärn i Skåne, men har i takt med nedläggningar och avskaffande av bland annat långräckviddiga Robot 68 Bloodhound givits andra uppgifter.

Detta är inget nytt, utan jag har berört det i tidigare inlägg om svenskt medel- och långräckviddigt luftvärn. Signatur FM Ing skrev dock en mycket bra kommentar till inlägget om IRIS-T SLS, som påminnde oss om varför svensk modernare radar är placerad på mast, t ex UndE-23 och dess föregångare.

Godkänt foto på EldE 98:s målradar till vänster i bild. Som man ser kommer den blockeras av alla hinder högre än en människa och är mycket svårgrupperad.

Även det inköpta men aldrig förbandssatta Bamse-systemet hade radar på mast, specifikt målradar på mast, som gör att man kan gruppera systemet mitt i skogen, och ändå skjuta åt olika håll.

Yttäckning med rb 67 och rb 68. Rb 68 enbart grupperade i Skåne

Detta går inte för robot 77 med EldE 98. Målradarn sitter på en markbaserad släpvagn och kan i praktiken bara grupperas i flacka Skåne eller andra jordbruksbygder, alternativt på förrekade och skottfältsröjda platser runt om i Sverige. Annars kan man helt enkelt inte verka, och knappt ens då, om fientligt flyg, speciellt helikopter, väljer att smeka trädtopparna.

Dessutom blir personalen mycket utsatt, då man måste gruppera i öppen terräng. Själva skytt och befäl sitter i en container, som kan vara grupperad på säkert avstånd från både eldenhet och målradar, men det finns dock soldater som ska gruppera själva målradarn (och eldenheten), som antaligen spenderar all tid efter grupperingen med att gräva sig väldigt, väldigt djupa hål att ta skydd i. En bra bit bort, vilket i sig gör att en omgruppering tar ännu längre tid.

Efter införskaffandet av HAWK 1967, robotar vi fortfarande har kvar som vårt främsta luftvärn, införskaffade man Bristol Bloodhound, som kom att kallas Robot 68. Denna grupperades i fasta grupperingar för att försvara våra flygbaser, men avvecklades relativt snart när man istället satsade på spridning i terrängen. Räckvidden var mycket lång och i princip hela södra Sverige kunde täckas in om man grupperade glest (vilket man inte gjorde – Bloodhound skulle främst grupperas på Barkaby i Stockholm om jag minns rätt – dock täckte detta in hela Stockholm, inklusive flygbaserna i Tullinge och utanför Uppsala, eventuellt även Nyköping).

Poängen är att vi idag som främsta luftvärn har ett system som enbart var tänkt att användas i Skåne, men som i takt med andra nedläggningar har fått utökade uppgifter systemet är direkt olämpligt för. Politiker har alltid kunnat peka på “men vi har ju rb 67/77 kvar” och gör så än idag. Att systemet bara fungerar önskvärt i Skåne och bara kan täcka in en yta lite större än Skåne låtsas man inte om.

Robot 77 kommer falla för åldersstrecket och det är nog redan idag ytterst tveksamt om alla robotar rent tekniskt fortfarande fungerar i ett skarpt läge, i den mån man inte skjutit slut på dem på övningar. 1967 var trots allt för 47 år sedan. 47 år av modernisering av både stridsteknik, motmedel och själva flygplanen. Eldenhet och målradar har dock moderniserats och kallas idag EldE 97, men i grund och botten har vi fortfarande en luftvärnsrobot som introducerades i amerikanska armén 1960… Fanns det ens radarsökande “HARM”-robotar 1960?

I den mån motståndaren via underrättelsearbete har skaffat sig information om förrekade och röjda grupperingsplatser för vårt luftvärn blir det en mycket smal sak att skjuta bort det. Frågan är också om dessa platser alls hålls rensade längre…