Skolverkets stödmaterial till skolor och lärare, för att kunna hantera särskilt begåvade barn är nu publicerade. Bemötandet är än så länge positivt, från en av Sveriges ledande praktiska experter på ämnet särskilt begåvade barn, psykologen Anita Kullander.
Två av skolverkets tjänstemän har i samband med detta publicerat en debattartikel hos en tidning, som är rätt läsvärd i sin enkelhet.
“[Skolverket presenterar] i dag ett forskningsbaserat stödmaterial som kan bidra till att skolornas arbete med särskilt begåvade elever förbättras. Det är viktigt för varje barn men också för samhället. Att inte tillvarata och utveckla deras speciella begåvningar är ett slöseri.”
Själva materialet, med bakgrund och handledning för lärare och skolledare, men också praktisk tillämpning i undervisningen (didaktik) i ämnen som bild, historia, matematik, moderna språk och svenska, hittas på Skolverkets hemsida.
 |
| Anita Kullander tog 2013 emot Mensas
pris för sitt arbete med särskilt begåvade barn inom det sk Filurumnätverket. |
Skolverket har valt en definition där ungefär 5% av barnen klassas som särskilt begåvade. Man påtalar dock att det är en mycket heterogen grupp med stora individuella skillnader. Det är inte heller alltid självklart vem som är särskilt begåvad, då många, speciellt flickor, kan agera kameleonter istället för att deras faktiska förmågor märks. Andra kan verka vara störande och utåtagerande, lata, ointresserade etc.
Man identifierar också extremt begåvade barn, eller de 1% mest begåvade. I sammanhanget kan väl nämnas att Mensa tar emot medlemmar tillhörande de 2% av befolkningen med högst IQ.
Skolverket skriver i sin inledning om särskilt begåvade barn, och hur man kan identifiera dessa, följande om extrema begåvningar:
“Ibland finns anledning att särskilja den grupp av särskilt begåvade elever som har en extremt hög begåvning, eftersom deras begåvning skiljer sig på ett avgörande sätt från den hos andra särskilt begåvade. Dessa benämns i detta material med samlingsbegreppet extremt begåvade och utgör mindre än 1 procent av en population (Gagné, 2005). Avgränsningen är satt för att ge en uppskattning av hur många elever det kan röra sig om (Gagné, 2005; Gottfredson, 1997; Gross, 2004; Mayer, 2005; Silverman, 2013).Generellt sett ökar förmågan att lära och hantera komplex information gradvis med ökad begåvning (Gottfredson, 1997). När avvikelsen från normalvariationen blir större blir också skillnaden gentemot den mer normalbegåvade eleven successivt allt mer kvalitativ och inte bara kvantitativ (Coleman & Cross, 2005; Silverman, 2013). Det är alltså typiskt för extremt begåvade att de inte bara resonerar snabbare och mer utan också mer holistiskt, och kopplar samman kunskaper från flera områden. Den kvalitativa skillnaden ger en större djupförståelse, till exempel en lågstadieelev som läser och tillgodogör sig avancerad litteratur eller uppfattar avancerade matematiska samband.“
En intressant reflektion här kan vara att dessa ca 1% extremt begåvades förmågor kanske faller ur alla akademiska ramar. Att koppla samman kunskaper holistiskt är inte något som i princip sker inom den akademiska världen, där man blir expert på ett område. En extremt begåvad kommer i så fall extremt sällan kunna falla tillbaka på en formell meritokrati i form av akademiska examina, utan kommer kunna agera över långt bredare områden än den egna smala utbildningen. Åtminstone om vederbörandes förmågor ska komma till sin fulla rätt – naturligtvis kan även extremt begåvade sitta och bara fokusera på en enda nisch utan att släppas lös fullt ut.
Nästa steg är alltså att bereda plats för de som kan sägas vara akademiska autodidakter, dvs som saknar formell utbildning, men ändå kan klå de flesta på fingrarna genom att kliva över olika formella discipliner. Man ska iaf inte döma ut extremt begåvade på att de saknar formell utbildning i allt de sysslar med. Man ska av samma anledning inte per automatik döma ut de som saknar akademiska meriter i ett specifikt ämne – det kan handla om extremt begåvade personer som står sig ändå via möjligheten att se över gränserna mellan discipliner och kan tillföra mer än summan av sina formella kunskaper.
Sveriges Radio har intervjuat psykologen Anita Kullander, som jobbar med särskilt begåvade barn i Dalarna och privat samordnar nätverk för föräldrar, lärare, psykologer och även barn över hela landet.
“Självklart är det ju så att det kommer upp på agendan på alla skolor, nu kan man inte blunda för fenomenet. Det har ju funnits i alla år, men man har inte varit fokuserad på det. Man har inte tagit med det i beräkningen när man tänkt sig elever som har behov av särskilt stöd.”
SR:s inslag nedan.
Skolverkets sida innehåller även en hel del länkar till andra sajter i ämnet. Borde vara obligatorisk fortbildning för alla lärare. Med 5% särskilt begåvade blir det i snitt någon elev per klass, som kanske idag fallit mellan stolar.
Överlag verkar Skolverkets arbete sedan beslutet om att man skulle ta fram detta material förra sommaren vara ett snabbt och gott användande av skattemedel.
14 kommentarer
Är det tyst från vänsterflanken? Brukar ju vara ett fasligt oväsen när man påtalar att det finns skillnader i begåvning och vilka implikationer det får för eleven i flummskolan.
Detta kommer naturligtvis tillämpas olika på olika håll, då en del skolledare eller lärare inte kan se bortom sin ideologi när detta går emot de egna politiska åsikterna. Materialet är dock vetenskapligt baserat och är alltså att betrakta som en beskrivning av sanningen.
Det är åtminstone ett stöd och en ambition.
När vänstern inte ha makten, som i Sverige idag, så hävdar man att prestationer inte ska belönas och begåvningar ska kvävas så att de inte blommar, men när de har makten, som i Sovjet, så hävdar man att prestationer ska belönas så mycket det bara går och att begåvningar måste tas om hand så att de får utnyttja sin fulla potential.
Kuriosa kan vara att Mensas FRT-A inte mäter högre än "1% eller mindre" (135 eller högre på Stanford Binet). Superlativet extremt är rätt passande för de nivåer med andra ord.
Tror jag gick igenom det där med IQ-mätning här
http://cornucopia.cornubot.se/2014/09/skalor-och-normering-av-iq-test.html
Mycket tveksamt att man kan normera ett IQ-test efter mycket högre än 1%, även om det finns de som hävdar att det finns sådana test. Krävs ett väldigt stort stickprov för att med signifikans kunna fastställa resultatgränser för över 1%, och dessutom behöver man ha fler frågor och mer omfattande tester, vilket blir svårt att genomföra.
Tror de flesta tar testet mer som kuriosa i alla fall på denna sida om Atlanten. Har dock hört historier om andra sidan att det är populärt med dessa tester i skolan för att avgöra hur man ska tackla studierna bäst. Något som räddar dessa elever i Sverige är att jag tror att de i extremare nivåer till stor del blir autodidaktiska.
Såg för övrigt att jag borde skrivit Weschler, även om en snabb googling avslöjade att den moderna Stanford Binet verkar har samma poängskala som Weschler.
Det är mycket gott att Sverige tar till sig detta och av största vikt att lära sig hantera sitt intellektuella kapital.
Ang vänsterns syn på det hela kan man konstatera att informationssamhället dödade socialismen.
Video killed the radiostar.
Tror hela inlärningssystemet är överteoretiserat. I verkligheten när man skall förstå något närmar sig problemet genom att dra slutsatser och generalisera från ett antal exempel som man vrider och vänder på, medan man i skolan ofta börjar med otroligt tråkiga små detaljer för att sedan bygga upp kunskapen tills man i slutet ska ha förstått helheten, och då har alla somnat eller börjat ägna sig åt subversiv verksamhet. Lite mer Top down och experimenterande skulle även ge begåvade barn möjlighet att använda sin begåvning på ett kreativt sätt. Dessutom ger det mer motivation att förstå vad det ska vara bra för att hålla på med små detaljer om man ser helheten först. Förmodligen en pedagogisk utmaning som kräver sin hen.
Äntligen rör det på sig! Vem vet hur många svenska genier som gått förlorade för att skolorna så länge tvingat barnen att hålla sig kvar på den nivå som staten bestämt att barn av samma ålder måste hålla sig till?
Jag upplever att problemet med att rätt uppmärksamma särskilt begåvade skolelever i grundskolan, inte var så stort på 70-talet och tidigare som det är nu. Förmodligen har senare decenniers kunskapsras i den svenska skolan, nyliberala reformer och samhällets enklavisering försvårat för de särskilt begåvade.
Något som också var bra med den gamla skolan var uppdelningen i allmän och särskild kurs i högstadiet i tunga ämnen. Denna uppdelning borde komma tillbaka. Om så vore, är jag 100 % övertygad om att PISA-resultaten ökar.
Jag är inte bitter. Vad hände med de här resurserna för 30 år sedan?
De gick till bandy, förstås.
Jag har skapat en facebook sida "Begåvade och särbegåvade som gillar problemlösning" Där kan vi ta tillvara på idéer och problemlösningar från alla begåvade människor. Det finns idag väldigt många personer som efter skolan har fortsatt att lära sig på egen hand. Dessa personer är en outnyttjad resurs. https://www.facebook.com/groups/825375010852186/
Så bör vi förståss vända oss till Johan Kant för hans kommentar om vad som kommer att försiggå på Skolverket de närmsta 3-6 månaderna, vad det Pedagogiska Etablissemanget som håller hov där har att säga om detta.