Dödsbesked för Kiruna? LKAB har mindre malm än väntat

Kirunas primära existensberättigande, den svenska järnmalmsjätten LKAB, meddelar att bolagets järnmalmsfyndighet i Kiruna inte forsatter nedåt i samma volymer som man trott. Bolagets och därmed Kirunas framtid efter år 2035 är därmed osäker, och det kan alltså handla om ett dödsbesked för staden. En påminnelse om att ändliga resurser är just ändliga.

Kiruna.

Koncernchefen skriver i ett pressmeddelande:

“Analyser av pågående prospektering visar att malmen inte fortsätter neråt med samma volymer som man tidigare antagit. Därför satsar LKAB nu brett för att möta denna utmaning. Det här handlar om LKAB:s framtid, om brytningen efter den nuvarande huvudnivåns livslängd, som sträcker sig fram till cirka 2035. Man kan säga att LKAB nu är ett gruvbolag som andra, som måste söka mer intensivt efter nya malmvolymer för att överleva.”

LKAB måste nu alltså prospektera efter nya malmfyndigheter, och dessa kommer inte nödvändigtvis ligga i närheten av Kiruna. Som det är nu är framtiden i Kiruna osäker efter år 2035. Koncernchefen menar dock att man fortsätter att ta sitt lokala ansvar. Tills dess i alla fall:

“Planerna som beslutats fram till cirka 2035 ligger fast, vi kommer att fortsätta ta vårt ansvar och ersätta de som berörs. LKAB är helt beroende av attraktiva samhällen i Malmfälten, och våra satsningar på att säkra framtidens verksamhet går hand i hand med den utvecklingen.”

Bloggen har tidigare skrivit om hur flytten av Kiruna i praktiken innebär att många redan nu överger orten. Replik från LKAB här.

Malmfyndigheter är som bekant ändliga, då de inte är förnyelsebara i annat än ett astronomiskt perspektiv, då dessa grundämnen egentligen endast kan skapas i en stjärna. Förhoppningsvis hittar man malm nog för att kunna köra vidare ett tag efter 2035, och ordna en ordnad avveckling eller nedskalning av Kiruna.

Bloggen har tidigare argumenterat för en periodisering av skatteintäkter från ändliga gruvfyndigheter, och att dessa ska gå till ett hållbart lokalt näringsliv, så att samhällen kan leva vidare även när malmen tar slut. Som minerallagen är nu gynnar den kortsiktiga arbetstillfällen, bara för att få lite skatteintäkter på löner. Och sedan spökstäder, vilket är ett rent resursslöseri.

Kiruna kommer väl leva vidare även efter 2035 i någon form. Flygplatsen behövs för turismen i allra nordligaste Sverige, men frågan är hur stora volymer turismen så långt norrut egentligen kan dra. I synnerhet när inrikes flyg ska motarbetas.

Klockan tickar nu. Hade inte LKAB:s malmfyndighet funnits hade man aldrig byggt en stad där Kiruna ligger, en av Europas (utanför Ryssland, där så här isolerade platser i det mesta nu är spökstäder) mest isolerade och avlägsna städer. Hur Kiruna ska kunna överleva på sikt utan statliga satsningar är ett stort frågetecken. Det är inte så att energislukande serverhallar skulle ge särskilt många jobb, även om det åtminstone erbjuds gratis kyla vintertid. Orten ligger för avsides för att enkelt kunna transportera in de containermoduler som behövs till hallarna, och som successivt byts ut i takt med att utrustning havererar eller uppgraderas.