Gästartikel: Starkaste minnen från Ukraina – under beskjutning 2 km från fronten

5.2K

Det här är en gästartikel av Lena Wilderäng, bloggarens fru.

Från Kupiansk där jag arbetade ideellt för att hjälpa räddningstjänsten är det bara sex km till fronten, eller snarare sagt till omstritt territorium som är en remsa på några kilometer. Där pågår striderna ständigt, men det bor även folk kvar. Som jag skrev i förra inlägget gick det att se det ockuperade territoriet från Kupiansk, och det syntes svart rök där ryssen fick bonk.

Närheten till gränsen medförde att det var “högljutt” i själva Kupiansk. Nog har jag hört smällar i Charkiv, och kunnat hantera det hela utan större bekymmer. Men smällarna i Kupiansk, som kom närmare och närmare brandstationen, var svårare att hantera. Speciellt då det var mitt på natten, när sömnen rycks undan och ersätts med insikten om ond bråd död levererad av ryska ockupanter, först längre bort och sedan mindre längre bort och till slut inte alls långt bort, medan hjärnan försöker lista ut var nästa omgång kommer hamna. Och om jag ens kommer att höra den. Jag har fått se tillräckligt med skador på byggnader, bland annat kommunala byggnader och sjukhus, för att skaffa mig en god uppfattning om vad smällarna innebär. Bombkratern alldeles utanför stationsbyggnaden talade sitt tydliga språk, förstärkt av en UAV i skyarna precis dagen innan. I mitt yrke jobbar jag väldigt mycket med riskanalys, och den här situationen var enligt alla mina beräkningar inte till min favör.

Vanligtvis orsakar träffarna bränder direkt. De behöver släckas eller begränsas. Det kan finnas folk som är kvar i rasmassorna, i så fall måste räddningsinsats påbörjas. Ibland beskjuter ryssen samma ställe igen ett litet tag senare, för att döda eller skada räddningstjänsten eller ambulansen. Det har hänt så många gånger att det hör till modus operandi. Man använder som räddningstjänst därför splitterskydd och ballistisk hjälm, tar temporärt skydd under beskjutningen, och fortsätter sedan jobba.

De nattliga träffarna orsakade inte något larm för vår brandstation. Det finns även en annan temporär station på andra sidan bron, ibland får de mer att göra på grund av att de är närmare fronten – och huvudstationen ser till att förstärka dem. Dock kan inga fordon köra över dit på grund av att bron är sprängd. De kan välja en annan väg, och i så fall handlar det om en omväg på ca 5 mil. Men det går utmärkt att gå över reparerade delarna på bron, så det går att bära över utrustning för hand, eller bära in bår med skadade när det behövs.

I brist på larm så lyckades jag till och med att somna om efter beskjutningen som kom närmare. Det är lätt att bli van vid sådant. Jag har lärt känna flera svenskar som delar ut humanitär hjälp och utför evakueringar under beskjutning. Jag pratar förstås om Tilde och gänget från OperationAid, och hennes kollegor. Niklas Orrenius har följt med dem och beskrivit deras arbete, vilket går att läsa här. Värt att skaffa sig prenumeration på DN bara för hans artiklar.

Själv vet jag inte om jag någonsin kommer bli van vid det. Nog är tröskeln sänkt, men jag kan ännu inte ignorera beskjutningar helt.

Mitt starkaste minne från den här resan gällde just beskjutning, och det var från det här området, fast närmare fronten. Orten Dvorichna ligger ca 2 km från omstritt territorium. De har en brandstation med en gammal ZIL som blev förstörd i fientlig eld, så de har fått dit en svensk Scania i Swedish Rescuers regi. Jag var med och körde ner den.

Jag visste att Scanian också hade fått splitterskador efter en beskjutning, och att två brandmän hade blivit allvarligt skadade. Splitterskadorna i plåten påverkade inte bilens funktionalitet, och skadan på röret ut till pumpen lyckades de laga, så släckbilen var fullt funktionell och fortsatte rulla på larm. Nu när jag var i närheten och jobbade så ville de passa på att visa upp bilen och stationen. Brandstationschefen i Kupiansk skulle ändå dit i ett ärende, så vi fyllde en liten tjänstebil och körde norrut och sedan österut.

Nu ligger ju Dvorichna väldigt nära fronten, och ganska högt upp dessutom. Det medför att det ofta är “högljutt” här. Redan när vi rullar in i orten ser vi hur illa det är.

Brandstationen ligger precis i vägen för inkommande rysk eld. Det mesta kommer in från samma riktning, genom en naturlig öppning, och hamnar antingen innan, efter, eller vid sidan av brandstationen.

Det har varit rätt illa med beskjutningar, folk har blivit skadade, och en tjänstebil plus en ambulans blev demolerade på baksidan av stationen. Så nu slutade brandmännen sova på stationen. Istället går de till en källare i närheten, där de delar skydd med ambulansförarna.

Vi får gå ner och se hur de har det. Skulle jag säga att det var andravärldskrigsstandard så skulle jag ljuga. Det var närmare förstavärldskrigsstandard. Jag vill inte berätta vidare om skicket på katakomberna, jag vill bara säga att det är helt otroligt att brandmän tjänstgör vidare när sådana här omständigheter råder. Både riskmässigt och villkorsmässigt. Å andra sidan så är brandkåren i Ukraina militär, och det går inte att säga upp sig hur som helst.

Nu blev det dags att se orten Dvorichna. Svårt att ta in omfattningen av skadorna. Hus är urblåsta rakt igenom. Delar av människors liv ligger blottade. Samtidigt som väggarna är pepprade med rejäla hål, och stora bitar av tegelmurar ligger långt bort från explosionens epicentrum. Det är lätt att få sig en sund dos av dödsångest, vilket jag konstaterade att jag hade.

Kulturhuset är en större byggnad som ligger på en torg. Här har de haft konserter och uppvisningar. Nu ligger den i ruiner efter att ha blivit rensad på ryssar när Dvorichne återtogs, här var deras högkvarter i orten.

Det finns några spår kvar från ockupationen, bla ett staket utanför kulturhuset, målat i ryska flaggans färger. Resterna av den ryska posteringen är också kvar.

Ingen rensar upp bland ruinerna. Vägarna hålls fria för att fordon ska kunna nå fram, men i övrigt får rasmassorna ligga kvar. Det är ingen idé att rensa upp när området fortfarande är under frekventa beskjutningar.

Jag vet inte om jag har sett några hus som inte är skadade, inget jag kan komma ihåg i så fall. Jag hade antagligen fotograferat det annars, som något som sticker ut alldeles för mycket.

En hel del byggnader är totalt raserade, och det går att se rakt igenom dem. På andra ställen har jag ibland sett skyltar med texten “Här bor det människor!” för att folk ska kunna vara ifred, och att ockupanterna inte skulle storma in och ta deras hus för att bo i. Här finns det inget sånt. Det hade väl inte hjälpt ändå. I Kupiansk har jag dock sett skyltar med texten “Tomt! Här finns ingenting! Ni behöver inte bryta er in“.

Träffarna tar olika beroende på vad det var som sköts, hur det träffade, och hur huset var konstruerat. Det går att spendera hur mycket tid som helst med att analysera det hela. Intressant både ur militära och civila perspektiv, och inte minst för just räddningstjänst.

Det är svårt att förstå omfattningen av skadorna, hjärnan kan liksom inte ta in det. Jag vill inte ens tänka på hur många som har blivit skadade och dödade här. Jag kan bara hoppas på att de som inte hade flytt var i skydd.

Vi tittar närmare på en blindgångare som sticker upp ur asfalten. Det syns tydligt att granaten blev avfyrad från ryska territoriet, men just den här exploderade inte av någon anledning.

När vi passerar kyrkan med klar himmelsblå färg och gyllene kupoler konstaterar jag att den är hyfsat intakt. Har de medvetet undvikit att beskjuta kyrkor? Men när vi kommer runt på baksidan så ser jag att det inte är fallet. Kortsidan av byggnaden är demolerad.

Det är ungefär här det börjar smälla.

Först är det några korta smällar, som jag vid det här laget vet handlar om utgående eld. Vi fortsätter därför vår promenad genom orten. Men kort därefter hörs det ett karakteristiskt vinande ljud som efterföljs av en brisad. Samtliga kastar sig i skydd, gör kroppsytan liten, och försöker samtidigt etablera var någonstans granaten hade träffat.

Flera sådana smällar hörs och vi konstaterar att vi behöver ta oss därifrån för att inte utmana ödet ytterligare. Vi sätter oss i tjänstebilen och åker tillbaka. På vägen ser i hur det ryker från ett sönderskjutet byggnad. Vi är fortfarande i tjänst så vi stannar till för att undersöka behovet av en insats.

Jag hinner ta ett par bilder, och vi konstaterar att det inte är risk för att branden ska sprida sig. Det finns inte heller folk kvar på plats, så ingen räddningsinsats behövs. Men så kommer det vinande ljudet igen, tillsammans med en explosion. Vi söker skydd i en närliggande byggnad. Det är någon slags teknisk byggnad som saknar dörrar eller fönster. Den ger inte särskilt bra skydd mot granatbeskjutning egentligen, men det är bättre än att stå helt exponerade och synliga. Vi väntar där en stund, men det känns inte helt klockrent för att uttrycka det milt.

Explosionerna kommer närmare och närmare. En enstaka smäll något längre borta. Tommy, som har varit med både i Bosnien och Lebanon, säger att det låter som att de skjuter in sig på oss. Vi konfererar lite kort och besluter oss om att exfiltrera istället för att fortsätta vänta ut. Den lokala brandstationschefen behöver tillbaka till stationen, men det blir ett extra riskmoment att köra tillbaka honom genom centrum och sedan köra tillbaka, i en signalfärgad bil som syns tydligt från andra sidan.

Han säger till oss att dra vidare. Han tänker promenera dit.

Vi säger ett snabbt adjö till mannen som gör sig redo för att knata rakt igenom granateld utan hjälm eller splitterskydd. Så sätter vi oss i bilen och kör därifrån. Till Kupiansk, som vid det här laget känns som tryggheten själv.

Jag förstår att brandmännen och stationscheferna här är vana vid ständiga beskjutningar, och utgår ifrån att det är vardagsmat för dem. Men en i vårt sällskap ringer ett telefonsamtal från bilen och berättar för motparten att “det började smälla något så in i bomben” och att han “aldrig varit så nöjd att lämna Dvorichna som just nu”. Jag själv har inte så mycket att jämföra med, för det var första gången som jag hamnade i artilleribeskjutning, men uppenbarligen var det lite av en upplevelse för de andra också.

Nog är det lätt att få en blodad tand för adrenalinet, men jag försöker hålla en sund attityd till sådana här saker. Det är onödigt att utsätta sig för alltför höga risker som jag inte kan kontrollera eller påverka. Nu hamnade jag där på grund av mitt uppdrag på plats. I annat fall går det att påverka genom att inte befinna sig så nära fronten. Jag längtar iaf inte tillbaka till att uppleva situationen igen, om jag inte måste.

Det jag vill lyfta med det hela är att detta är vardag för många ukrainare – unga, gamla, barnfamiljer. Medan jag kan ta mig därifrån så kan de själva inte göra det. Att flytta kan vara alltför svårt för många äldre, sjuka, funktionsvarierade. Vissa kan inte flytta på grund av att de jobbar lokalt, tex med räddningstjänsten, vården, eller annat samhällskritiskt. Vissa har inte råd, helt enkelt – det finns inga gratis boenden, och flyktingar blir tvingade till massa nya utgifter. Och för vissa är deras hem den enda tryggheten de har kvar, så de kan helt enkelt inte stå ut med tanken att förlora det också. Det enda sättet att hjälpa de här människorna är att slå tillbaka ryssen. Vill du ge stöd direkt till Ukrainas militär, går det att göra det här.

Jag har nu föreläst om upplevelserna från Ukraina för en organisation, och ser fram emot att göra mer av det, framför allt ur räddningstjänstperspektivet men även generellt. Det kan ordnas på distans, eller fysiskt inom snar framtid. Jag kan dock vara långsam på att svara under en period, så ha tålamod.