Politikers bostadsaffärer är som att skriva sexscener – alla har en egen åsikt

Politikers bostadsaffärer rör alltid upp känslor på olika håll. Som författare kan man uppleva samma sak om man skriver sexscener. Eftersom (nästan) alla har en bostad och (nästan) alla (efter en viss ålder) har haft sex, så är alla experter och har väldigt starka åsikter i ämnet utifrån sin egen personliga bostadsfilterbubbla eller sexfilterbubbla. Slutsatsen är att det går inte att vinna.

Ett ruckel, där antagligen någon någon gång haft sex. Obs: Rucklet på bilden har inget med artikeln att göra utan är bara en illustration.

Skribenten mm Nathan Hamelberg påbörjade en summering av politikers bostadsaffärer vi minns och jag kompletterade den med bland annat Ygeman och Hultqvist. Ett axplock blir alltså Freivalds som avslutade sin politikerkarriär med att köpa en lägenhet från allmännyttan i Stockholm, Juholts bidrag för övernattningslägenhet hos älskarinnan, Kristersson och något med lägenhet från behövande kvinnor, Perssons torp på Torp och något med misstankar om arbetsmiljöbrott förutom inte helt sossigt boende, Hultqvist som fick en lägenhet avsedd för försvarsanställda, Ygeman som bodde i ett kollektiv som lämnade efter sig en trashad villa som behövde totalrenoveras och ny Busch som tecknat avtal och betalat handpenning på ett ruckel med en arvingelös åldring som säljare. Tillägg: Den senaste av Sahlins alla skandaler var också bostadsrelaterad.

En del av dessa har överlevt sina politiska karriärer, andra inte. Mycket beror förstås på media och vilka som driver på media och om det finns krafter bakom (likt i fallet Juholt) som vill bli av med politikern. Annars kan vad som helst blåsa över. 

Men det väsentliga är att alla har en åsikt om politikers bostäder i ett bostadsdysfunktionellt Sverige. Det är således tacksamt att blåsa upp, eftersom bostäder är en så central del av svenskens självbild eller självförakt. Alla har en bostadsfilterbubbla, ofta kallad bostadskarriär, med varierande grader av anekdotisk bevisföring och dåliga kunskaper om hur det kan se ut för andra.

Med alla menar jag nästan alla. Det finns de som aldrig flyttat hemifrån, och inte ens haft ett fjärdehandskontrakt eller en skrubb i en källare uthyrd av en tant eller farbror med udda intressen (för att vara snäll).

Som skönlitterär författare ser jag direkt en parallell, nämligen med sexscener i litteraturen.

Alla över en viss ålder – nåja, nästan alla, det finns ju incels – har ju haft sex och har därmed en sexfilterbubbla baserad på sina egna ofta högst anekdotiska erfarenheter. Alltså anser alla att sexscener är orealistiska eftersom de inte är som när de själva har sex. Eller så är deras sexfilterbubbla väldigt begränsad.

Att en enskild sexscen dessutom är en anekdot och inte nödvändigtvis representativ för hela mänsklighetens sexliv, eller ens de inblandade fiktiva karaktärernas, verkar inte slå läsare.

Alla har dock inte tortyrmassmördat folk, så skriver någon om bestialiska tortyrmord så nickar bara läsarna, ja, ja, oj vad påläst författaren är, usch så otäckt. Har man inte själv gjort något så köper man det rakt av. Tror inte ens tortyrmassmördarförfattarna får frågan “vad är din erfarenhet av tortyrmassmord, hur många har du mördat”? Enda gången man får en sådan fråga är om man skriver något militärt, då frågas det nämligen direkt “vad är din militära bakgrund”?

En del har lite sex när de är unga, och sedan spenderar de resten av livet med en enda sexpartner och ofta med fallande frekvens och entusiasm över decennierna, vilket kanske gör att den egna upplevelsen inte riktigt är representativ för samtliga i resten av mänskligheten. Men åsikter om sexscener har de ändå.

Ibland blir det extra komiskt, som min första redaktör på Stjärnklart, som skrev om en scen som vederbörande tyckte var orealistisk. Nämligen när typ 25-årige Filip hade fått hem ett ragg och de bara på eftermiddagen redan hunnit ha sex två gånger. Det tyckte redaktören var orealististk och skrev om till att de hade haft sex dagen innan och nu en andra gång dagen efter. För det första ska inte redaktörer skriva om något, och för det andra … ja. Um. Okej. Man får väl respektera att folks sexuella erfarenheter varierar. Filip och ragget hade för jösse namn bara varit hemma några timmar. De hade bara börjat, även om handlingen tog en annan vändning. Redaktören åkte i alla fall ut och byttes ut mot någon som inte skrev om boken och som höll sig till de vanliga redaktörssynpunkterna med lite kommatecken, förslag till uppbrytning av meningar etc.

Annars får man med sexscener som med mycket annat dumma ner det hela lite, även om verkligheten kan vara desto mer spektakulär, så alla tycker det är trovärdigt. Vaniljsex missionären högst tre gånger i veckan, typ. Händerna på täcket. Vad gäller annat så har vi de senaste åren sett massa verkliga händelser som ingen skulle tagit på allvar om man skrivit dem som fiktion, utan avfärdat som orealistiska.

Så sexscener i litteraturen och politikers bostadsaffärer har vissa paralleller. Alla har en åsikt och alla vet bäst och vad som är rätt eller fel. Alla har trots allt både bott och haft sex och är såldes experter.

Det bästa är om politiker har ordnat sin bostadssituation innan de blir politiker. Och att man som författare inte skriver sexscener, så blir alla nöjda och glada. Händerna på täcket, och nyckeln i låset. Låst och larmat.