Anställda LO-medlemmar – ovanligt folk

Fackförbundet LO:s ordförande Thorwaldsson ska avgå. LO-medlemmar är allt ovanligare och LO-medlemmar med någon form av anställning är ovanligt folk idag – färre än 10% av landets befolkning. Att likt Socialdemokraterna försöka bygga ett statsbärande parti på denna minoritet är en idé som passerat bäst förut, men ändå vill man nu försöka få väljare genom att ge LO mer inflytande över partiets politik. Grafik över fackligt medlemskap nedan, som visar att medlemmar i TCO och SACO är dubbelt så många som LO:s ovanliga folk.

Karl-Petter Thorwaldsson, avgående ordförande för LO.

Den svenske arbetaren är alltså en utdöende minoritet, och har varit så sedan länge i en orubbligt nedåtgående trend, och sedan Karl-Petter Thorwaldsson tog över som ordförande 2012 har antalet medlemmar med anställning minskat med 199 200 personer.

SCB rapporterar att bland landets anställda är endast 941 100 medlemmar i LO, eller mindre än 10% av Sveriges befolkning. Tjänstemannafacket TCO och akademikerfacket SACO är nästan dubbelt så stora med sina 1 821 600 medlemmar.. Så är också Sverige ett postindustriellt samhälle, där det inte längre finns någon massa av förtryckta arbetare. Ändå väljer Karl-Petter Thorwaldsson att i en intervju hos Dagens Industri kalla LO-medlemmar för vanligt folk. Verkligheten är att de är ovanligt folk. Färre än var tionde person du möter på stan är anställd medlem i LO.

Anställda medlemmar i de olika fackförbunden. Data: SCB

Det finns inte längre något väljarunderlag att bygga upp en politisk idé kring arbetarklassen – vare sig hos socialdemokratin eller ytterlighetsvänstern, som fortfarande lever kvar med Marx 1800-talsidéer om revolutionen. En revolution för vem? För de nio procenten som idag är arbetare? Antagligen har de övriga nittioen procenten avvikande åsikt om det.

Socialdemokratin och LO har helt enkelt avskaffat sig själva, och utvecklingen kommer aldrig vändas. Ändå har S gjort analysen att man måste ge LO mer inflytande över partiets politik, för att rädda tillbaka sina väljare. Fast om idag 30% av LO-medlemmarna röstar på S, så var antalet röstberättigade 7 495 936 förra året och 70% av LO-medlemmarna är på sin höjd alltså 0.7*941100/7495936=8.7% av väljarkåren. Detta är inget som kan rädda S som statsbärande parti, snarare är en LO-inriktad politik en utmärkt väg mot tio procent av rösterna, även om det kanske tar några val innan dess. Socialdemokratin ute i Europa har dock slagits ut snabbare än så och i många länder förvandlats till en obetydlig parantes inom politiken. De svenska socialdemokraterna är dock alltjämt duktiga på varumärkesbygget som statsbärande parti, och floskler som “vanligt folk” är en del i detta, men det finns inget bakom. Och varumärket är kanske inte så värdefullt längre, när det inte finns några kunder?

Ett krympande LO innebär också en krympande rekryteringsbas för framtida socialdemokratiska politiker, vilket man också ser på utvecklingen av kompetensnivån hos socialdemokraterna. Ju mindre pool att rekrytera från, desto mindre sannolikt att man hittar någon duglig. Partiordföranden Löfven var tydligen det mest kompetenta man kunde skaka fram, vilket säger en hel del, och övriga ministrar lämnar också en del att önska. 

Sedan valet 2014 och Socialdemokratins återkomst i regeringsställning har antalet LO-medlemmar med anställning minskat med 153 300. Kanske inte så konstigt, när man enligt devisen makten framför allt delar regering med Miljöpartiet – ett parti som gör allt för att slå ut svensk industri, svenska företag och svenska arbetstillfällen i en global värld. Med sådana vänner behöver man inga fiender. Vill man ha fler arbetare bör man nog arbeta med arbetsgivarna istället för mot.

Facken har alltjämt en viktig funktion att fylla i att bevaka anställdas rättigheter, men anställda idag har det generellt bättre än någonsin, och den som har en anställning i industrin idag kan sällan sägas vara lågavlönad, utan lever antagligen rätt gott på den lönen. Men arbetarklassen är utdöende. TCO gick om LO fjärde kvartalet 2014, precis när första regeringen Löfven tillträdde.  Med trenden för 2018 kommer SACO att gå om LO i antal anställda medlemmar om två år. Med aktuell utveckling för LO-medlemskapen ännu snabbare. Lätt ironiskt, då det har varit Socialdemokraterna som sedan 90-talskrisen tjatat om att man måste skaffa sig en utbildning, för att skyffla undan arbetslöshetssiffrorna. Och därmed snabbare grävt sin egen grav.

Enligt SCB:s partisympatiundersökning är S starkast bland sistagångsväljarna, dvs de äldre som levt efter devisen “jag dör hellre än röstar på något annat än Socialdemokraterna”. Och antalet personer med åldern 65+ i Sverige var 2 035 711 år 2018. En dubbelt så stor väljarbas som LO. Förslagsvis byter Socialdemokratin fokus och blir ett parti för pensionärer istället. Vilket passar för ett parti på ålderns höst, och som fortfarande lever kvar i en svunnen tid byggd på arbetarromantik. S borde som störst bland sistagångsväljarna även satsa stort på sjukvården, så inte väljarbasen dör av i förtid.