Moderna villamattor – Gäddeholm i Västerås

En mycket stor del av miljonprogrammets byggande av bostäder handlade om att rulla ut enorma villamattor på hundratals villor och 60- och 70-talet, och inte alls enbart de områden man idag associerar med miljonprogrammet. Idag är bostadsbyggandet i nivå med miljonprogrammets dagar, men det byggs sällan villamattor. Undantag finns, som Gäddeholm utanför Västerås.

Gäddeholm etapp ett, Herrgårdsängen.

Villabyggandet i Sverige har inte egentligen återhämtat sig sedan finanskrisen, även om lägenhetsbyggandet i synnerhet i våra storstadsområden är på miljonprogramsnivåer. 60- och 70-talets villamattor lyser med sin frånvaro, när alla ska tryckas in i de lägenheter som bebos av en minoritet av svenska folket, där större delen av befolkningen faktiskt bor i småhus (villor och radhus).

Villamatta från miljonprogrammets tid i Hagfors. Bara rulla ut identiska villor på rad.

Talande är också att villamattorna ofta handlade om helt nya områden, inte en utbyggnad av befintliga.

Det finns dock lokala undantag där villamattor rullas ut den här vändan.

Etapp ett på Gäddeholm.

Ett sådant är Gäddeholm utanför Västerås, där en fideikommiss sålt omfattande markområden, som till slut hamnat hos kommunen, som exploaterar området för villatomter.

Ett av de äldsta nybyggda husen i området, byggt i äldre respektfull stil.

Andra tidigt byggda hus i Gäddeholm, som andas tidigt 10-tal eller sent 00-tal.

Den första etappen drogs igång lagom runt finanskrisen, och blev därmed förstås lite fördröjd, men sedan försvann alla fria tomter i ett nafs när kommunen väl satte spaden i marken för en väg till området och ekonomin återhämtat sig.

Första etappen.

Radhus och villa från första etappen. Trädgårdarna har här börjat växa upp.

Etapp ett omfattade hela 149 bostäder, mestadels i form av villor, men med inslag av radhus, och kom att kallas Herrgårdsängen, beläget nära Mälaren med anlagd badstrand och småbåtshamn.

Första etappen. Det fanns krav på att husen skulle stå nära gatan för att ge en särskilt karaktär, men det ledde till att många byggde amerikanska verandor, för att komma bort lite med själva ytterväggarna från gatan.

Etapp två Malmen byggs ut just nu och omfattar ytterligare 240 bostäder, mestadels villor och radhus, samt en lågstadieskola, då kommunen till slut insett att samtliga som bygger villor är unga barnfamiljer och barnen från Herrgårdsängen nu börjar skolan. 

Radhus etapp 2.

Etapp två.

Karaktären på villorna i andra etappen är betydligt mer sent 2010-tal, med många mindre lämpliga lösningar för svenskt klimat, som frånvaro av utskjutande takfot eller gavel. Gäller förstås inte alla hus, utan en del har fortfarande klassiska bra grundläggande konstruktion.

Etapp två.

Annars dominerar två färger – vitt eller det som enklast kan kallas svart, i form av mörka färger eller mörkt trä.

Etapp två.

Etapp två. En härlig kombination av klassikt och 80-tal i en rad olika kroppar, helt klart så kallat arkitektritat specifikt för denna kuperade tomt.

Typiskt sent 10-tal.

Etapp två.

Etapp två.

Efterfrågan är tydligen skyhög, och alla tomter som var fria och inte såldes via något byggbolag ska ha gått åt på några veckor. De som inte sålts är man alltså inte fri att bygga vad man vill på.

Obebyggda tomter redo för radhus, och således inte sålda eller åtminstone inte byggstartade.

Osålda (?) och obebyggda tomter från en enskild byggfirma.

Etapp tre och fyra ska omfatta upp till 1 300 bostäder, och då även mellanstadie- och högstadieskola, samt utökad service i form av ett centrum och vissa butiksytor. Säljstart för tomterna beräknas till nästa år. Förmodligen bör det även byggas flerbostadshus i dessa etapper. Återstår förstås att se vad som händer med ekonomin, och därmed hur försäljningen av dessa två sista etapper faller ut.

Nybygget av lågstadieskolan, som kanske verkar lite i minsta laget.

Allmän kommunal lekplats i området.

Det kan finnas viss logik i etappvis utbyggnad och att inte stressa på i miljonprogramsanda. På detta vis kan man återanvända dagis- och skolkapacitet, och hålla nere den kommunala servicen. Det vanliga är att bygga sin villa när barnen fortfarande är i dagisåldern, och optimalt står alltså mellanstadieskola klara 10 år efter byggstarten i området, och högstadieskola tretton år senare.

Ett av de större husen i etapp två. Notera att den mindre byggnaden därtill är ett fullstort inrett så kallat Ättefallshus och separat bostad för närmast sörjande eller uthyrning.

Samtidigt finns tydlig skillnad i arkitektur och räntenivåer och området blir inte helt likformigt i sin modernitet. Men de låga räntorna sätter sina spår i form av en del fullständigt enorma villor. Det ska vara tillåtet att bebygga något i stil med 25% av tomtytan, så en tomt på 1000 m2 kan ge 500 m2 byggnad om den byggs i två våningar. Största villan än så länge ska ligga på runt 350 m2 boyta. Delvis påminner detta om en del mastodontbyggen från 70-talet, när man fick dra av 85% av räntan på lånen, och tvåsiffrig inflation med tillhörande lönepåslag gjorde det lätt att amortera bort skulderna.

Sophus. Uppenbarligen gott om plats för att ta bilen för att lämna soporna.

Till moderniteterna hör sophus. De enskilda villorna har inte soptunnor, utan man får bära, släpa eller köra sina sopor till gemensamma sophus, vilket förstås gör sophanteringen rationellare och billigare för kommunen, samt minskar den tunga trafiken i den barntäta villaidyllen.

Att det inte byggs villamattor i storstadsområdena, undantaget kanske på prima jordbruksmark i Stor-Malmö, kan förstås bero på att det är trångt, och att man som exploatör tjänar betydligt mer på att bygga bostadsrätter, där man också kan smyga in skuldsättning i bostadsrättsföreningen och på så sätt få mer betalt, dessutom mer per kvadratmeter mark.

När konjunkturen nu viker blir det intressant att se hur en redan sargad svensk småhusindustri ska klara nästa nedgång. Fallhöjden är kanske inte så hög som efter finanskrisen den här gången?