Tanzania – Hakuna matata

Min högst anekdotiska upplevelse av Tanzania är att det är ett välordnat och lugnt land, där man bemöter turister med seriös välvilja och ordningssinne. De problem som existerar bemöts generellt med den informella devisen hakuna matata, motsvarande Australiens no drama. Nedan följer mina generella intryck av landet. Jag har även läst Utrikespolitiska Institutets 50+ sidiga landsrapport inför resan.

Gatubild Moshi, Tanzania. Lite bättre färger än i det svarta och grå Vintersverige.

Tanzania är en union mellan länderna Tanganyika och Zanzibar, och ska således uttalas som Tan-zania och inte likt många svenskar säger Tanza-nia. Landet kan sägas ha allt det bästa av Afrika söder om Sahel – Kilimanjaro, Serengeti, Great Rift Valley, Olduvai, Ngorongoro-kratern, Victoriasjön, Tanganyikasjön, och förstås bad och stränder på Zanzibar. Kort sagt allt från djungel till savann, och allt från hav till geologiskt unika formationer.

Fast telefoni hoppas över till fördel för mobiltelefoni. Alla har mobiltelefoner, och det finns mobilbutiker överallt. Knappast iPhone dock, även om billigare smartphones finns. Minsta by har minst en återförsäljare av mobilabonnemang och mobiler. Regeringen har också satsat på en ordentlig fiberutbyggnad i form av ett stamnät. Har man bara täckning, vilket inte gäller överallt, har man Internet. Dock svindyr roaming, så köp lokalt SIM-kort.

Landet är klassat som en hybridregim i The Economists demokratiindex, och var fram till 90-talet en socialistisk enpartistat, ibland beskrivet som Afrikas Kuba. Trots att man är en fd brittisk koloni, inklusive gravplatser för t ex polska flyktingar under andra världskriget, och tidigare tysk koloni, så har man sedan friheten stått både mellan öst och väst, och har idag starka kopplingar såväl till Europa som till Kina. 

Lokal marknad i en by i Arusha-regionen.

På 90-talet avskaffades enpartistaten, och ekonomin liberaliserades. Det socialistiska partiet har dock förblivit vid makten, och det liberala oppositionspartiet har runt 30% av väljarstödet, främst på muslimskdominerade Zanzibar och längs kusten. Religionen är till största delen kristen med ca 60%, 35% muslimer, som har rätt till Sharialagar i muslimska byar, och resten en blandning av naturreligioner eller t ex hinduism från den indiska minoriteten. Försök till radikal islamism och tillhörande terrorism har slagits ner, och man har inte alls den hotbild som finns i grannlandet Kenya tack vare dettas grannskap med Somalia. Muslimer och kristna samexisterar utan synliga konflikter. Hakuna matata.

Konflikter inom landet är främst likt i Sverige muntliga, verbala och skriftliga. Det finns en träta mellan Zanzibar och Tanganyika, men den hålls som sagt mestadels verbalt och konstituionell. Socialistpartiet har försökt varva president mellan kristen och muslimsk bakgrund. Enstaka demonstrationer kan dock slås ner brutalt av polisen om de är regimkritiska eller mot korruptionen i landet. Oppositionsledare har fängslats för förtal när de kallat presidenten för dum i huvudet.

Nya fräscha bensinmackar byggs överallt. Och här vågar inte de lokala entreprenörerna hänga, utan de står alldeles ur bild. Någon investerar massivt i flera olika bensinkedjor i landet. Man kan förmoda att det pågår ett rejäl lyft av bilismen i landet.

Landets två största problem är korruption på hög nivå samt dålig infrastruktur. Den förra dränerar förstås landets ekonomi på effektiviseringar och pengar, och den andre hindrar bland annat industriell utbyggnad. Dels på grund av att bortanför huvudvägarna och de stora turistvägarna så är det grus eller oftare jord (när det inte regnar) eller lera (när det regnar) som gäller, och dels på grund av otillförlitlig strömförörjning (snart i ett Sverige nära dig tack vare att vi tagit vår infrastruktur för given samtidigt som vi blivit en bananmonarki som ger bort vår el och elnät till internationella Internetjättar) – industrin måste räkna med plötsliga strömavbrott, och mer välmående anläggningar och hotell har dieselreservkraftverk som ständigt står reda att automatiskt dra igång om strömmen går.

Cola- och Pepsireklam i Moshi. Naturligtvis produceras drycken lokalt och en flaska Cola kostar ungefär 1:- SEK.

Samtidigt verkar man ta seriöst på det mesta. Byråkratin är noggrann och alla tar den seriöst. Turistnäringen tar väldigt seriöst på sina uppgifter, även om man inom hotell och restaurang snarast kan sägas vilja väl, men inte direkt vara speciellt duktiga med västerländska mått mätt. Men en god vilja gör att man känner sig välkommen, även om man ibland kan tycka synd om personalen.

Nybygge av bensinmack på landsbygden.

Poliser finns överallt, och det går sällan mer än någon mil mellan trafikpolisernas kontroller, som alla verkar ta på blodigt allvar. Polisen är dock obeväpnad. Enda gången jag såg vapen i Tanzania var en enskild säkerhetsvakt beväpnad med ett halvautomathagel, vaktande någon form av VIP. Turisthotellen har förstås elstängsel – kanske mot vilda djur som apor, men mer sannolikt mot lokala entreprenörer. Säkerhetsvakterna har dock främst bara en välvillig attityd, en mobiltelefon och sedan en gammal hederlig batong hängande i vaktkuren.

Eltråd på hotellets grindar och stängsel.

Hakuna matata är inte ett begrepp påhittat av Disney, utan genomsyrar landet. Inför datorgrafikversionen av Disney-eposet Lejonkungen försökte Disney ta copyright på begreppet, vilket inte föll så väl ut. Kan sägas sakna verkshöjd.

Begreppet betyder inte no worries, utan snarare no drama. Bägge begreppen hittas också i Australien, och har kanske med värmen och breddgraden att göra. Varför bråka, när det är varmt och man kan ha det gött istället? Inställningen gör också att det är svårt att se hur landet, vars invånare oavsett bakgrund  har en stark nationalitetskänsla, skulle falla samman i någon form av stridigheter. Däremot diskuteras det såväl en separation Tanganyika-Zanzibar, som att ändra unionen till en federalstat, alternativt ökat regionalt självstyre.

Indiska banken Airtel hittas överallt och erbjuder snabba överföringar.

Min sambo Lena och bergsbestigningens expeditionsledare har beskrivit landet, ”som Karibien, fast säkrare och renare”. För att vara ett U-land, vilka Lena har besökt ett stort antal, så är det välordnat och relativt rent, trots att det är fattigt.

Folk vill småprata först, inklusive försäljare på gatan. Efter initialt småprat försöker de sedan sälja på dig något eller lämna över en inbjudan till något etablissemang, men till skillnad mot andra länder så räcker det med att säga ifrån ordentligt, så slutar det. Eller så använder man det tanzaniska nejet ”i morgon”, vilket också fungerar.

Åtminstone kvinnliga västerlänningar, vilka vi hade två av i expeditionens sällskap, behandlas respektfullt och som vem som helst. Lena titulerades rent av boss, och med ett särpräglat hierarkiskt tänk i landet var det alltid hon som underrättades eller tillfrågades istället för övriga i sällskapet. Åtminstone de inom turismnäringen hade inga problem med att ta order från en kvinna. Att våra bergsguider utsåg Lena till den starkaste kvinnan i världen efter Rhonda Rousey kanske påverkade (Lena har själv tränat MMA, så inte helt irrelevant jämförelse kanske).

Landets ekonomi är med sina 50 miljoner invånare lika stor som Litauens 2.7 miljoner invånare, nominellt. Landets BNP per capita utifrån lokal köpkraft (PPP) är ca 3000 USD. Sveriges är drygt 51 000 USD och en svensk kan alltså ses ha ca 17x så högt välstånd som en tanzanier.

Typisk bybild på landsbygden.

Kina investerar stort i landet, som delvis på grund av korruptionen har åsidosatts av väst. Vi passerade en del enorma anläggningar som kineserna bygger, tillsammans med nya vägar.

Ingen svält råder i landet, som anses vara ett av världens bördigaste länder, trots fattigdomen. Det sägs att med moderna jordbruksmetoder och -utrustning skulle landet kunna föda hela världen med fyra skördar om året, optimalt nyttjande av vattnet via dammar och konstbevattning. Samtidigt har befolkningen dubblats på kort tid och hälften av landets 50 miljoner invånare är under 16 år. Men svält har man inte ändå.

Av en befolkning på 50 miljoner drabbas fortfarande 10 miljoner av malaria varje år, och cirka 5% av befolkningen är smittad av HIV. Gula febern är dock utrotad, men om man flyger till landet med Ethiopian via mellanlandning i Addis Abeba måste man ha sitt vaccinationskort med sig då Etiopien inte är fritt från gula febern. Kontrollera vaccinationsprogrammen själv, men hepatit är förstås också lämplig. Liksom malariaprofylax, i synnerhet om man ska upp på Kilimanjaro med mil till räddning i händelse av att man insjuknar några dagar efter myggbett på lägre höjd. Tuggar således fortfarande malariapiller, då sjukdomen kan bryta ut upp till fyra veckor senare.

Överallt hänger unga män med sina enpersonstaxi och väntar på en passagerare.

Folket verkar inte ha några problem med att bita ihop och arbeta hårt om arbetstillfälle ges, och viljan att lära sig och ta till sig nya intryck är hög, vilket jag återkommer till i ett senare inlägg. Jag upplevde inte någon this is Africa-känsla, utan snarare var det expeditionens Skandinaviska deltagare som hade svårt att hålla tider än lokalbefolkningen. Sedan får man ha lite tålamod med att t ex mat lagas från scratch, med tillhörande väntetider. Möjligheter till effektiviseringar är enorm, men min upplevelse är att man idag hellre prioriterar fler jobb än effektiviseringar.

Mitt intryck är att det finns en enorm potential i landet, men sannolikt kommer mycket av detta gå Europa och Väst förbi. Istället blir det kineserna som kommer stå för investeringarna och lyftandet av landets ekonomi. Även kineser vill kunna köpa billiga varor och mycket av Östafrika kan framöver bli Kinas låglöneländer.

Lyxköpcenter i Arusha. Förstås med inpasseringskontroll, och rätt tomt på parkeringen.

Utifrån de unika och fantastiska turismmöjligheterna kan jag starkt rekommendera en resa till landet. Kring Kilimanjaro och safari i nationalparkerna återkommer jag i senare inlägg. Huruvida och hur man kan investera i landet som privatperson är en annan fråga. Utifrån det jag sett är jag positiv till möjligheterna om inte i Tanzania, så åtminstone i Afrika. Afrikafonder är antagligen en tillräckligt lönsam väg att gå för den långsiktige, även om det kommande ekonomiska lyftet kommer drivas av Kina och kanske även Indien. När de kinesiska miljarderna strömmar in i Afrika är det nog en bra affär att haka på, men i vilken mån det sker via marknadsnoterade medel är en annan fråga.

Jag kommer delvis investera i Afrikafonder när det är dags att avveckla likviderna framöver. Jag kommer också stoppa in mer pengar hos Trine, för att elektrifiera, minska kostnaderna och höja välståndet ute i de fattiga byarna. På sikt kommer Afrika absolut att lyfta.

Lena har publicerat sina blogginlägg om bestigningen av Kilimanjaro med start här. Jag kommer publicera två inlägg kring detta själv framöver, med lite annan inriktning.

Nästa inlägg om Tanzania kommer handla om att bestiga Kilimanjaro med charter och bärare, kontra att göra det med egen buren utrustning likt vår expedition. Ovan är de osjungna hjältarna och anonyma bärarna åt en charterexpedition om sju västerlänningar.