Hybridkrigföring, del 1: Hybridkriget och det kulturella stridsviruset

Detta är det första av tre inlägg om Försvarsutbildarnas föreläsning Att spela spelet ”Den Ryska Världen” – en tolkning av Krimhändelserna, lärdomar och slutsatser för den europeiska säkerheten. Samtliga bilder återpublicerade med tillåtelse av Oleg Khairulin om inte annat anges.

En av de s.k. gröna männen på Krim, 2014. På banderollen: Krim. Ryssland.

Hybridkrig, även kallad proxykrig, används för att uppnå konventionella mål med ickekonventionella medel, vilket vill säga att anfall eller försvar sker helt enkelt med alla tillbuds stående medel. Hybridkrigföring kan genomföras med hjälp av reguljära styrkor, specialstyrkor, ickereguljära styrkor, genom lokala grupper som skapar oroligheter, genom informationskrig och propaganda, diplomati, cyberatacker, och ekonomisk krigsföring.

Icke-traditionella konfrontationsmedel kan enligt Joseph S. Nye Jr:s klassificering delas upp i tre vanliga redskap: ”Hard power”, ”smart power” och ”soft power”, som motsvarar att tvinga motståndaren in på sina villkor, att tex köpa upp samtycke, och slutligen att helt enkelt få motståndaren att själva vilja agera på ett visst sätt. Genom att utöva soft power kan tex främmande makt bearbeta landet de siktar in sig på, så att de börjar se på främmande makten som en förebild, och bli vänskapligt inställda till dem (eller åtminstone neutrala).

Genom att ändra de referensramar, som finns hos befolkning och beslutsfattare, är det möjligt att påverka på kultur- eller värderingsnivå, och till och med ändra normer. Här talar Oleg Khairulin om Peter Schedrovitsky, en rysk politisk konsult, medlem i ryska regeringens expertråd, som ett exempel på nationell Sverigeriktad soft power. Khairulin hänvisar till Schedrovistskys texter, där ”det enda utvecklingsscenariot” för Ryssland handlar om Nordvästregionen – ”Rysslands snabbt växande nordvästra federala distrikt, som är den viktigaste subjekten när det gäller främjandet av de tekniska, kulturella, vetenskapliga och ekonomiska rysk-svenska relationerna.”

Vad är målet med sådan krigföring? Ryssland vill av geopolitiska skäl begränsa spridningen av liberala demokratiska värderingar, dvs västerländska civilisationen, inklusive dess militära krafter – personifierad av NATO. Den västerländska utvecklingen gör det möjligt för Ryssland att framställa sig själv som ett offer, och därmed sätta igång med att ”försvara” sig. Den här offerrollen framhålls på samtliga kommunikationsnivåer av den ryska ledningen. Framställningen är grunden för den aktuella politiska kursen kallad den “ryska världen” och den “ryska identiteten”.

Den ”ryska identiteten” omfattar följande grupper, som förstås fanns i Ukraina men även i Sverige, i resten av Skandinavien och Europa:

1. Etniska ryssar

2. Rysktalande personer

3. Ryskortodoxa personer (ryska staten anser sig ha monopol på ryskortodoxa kyrkan)

4. Slaviska personer

5. Folk som har koppling till någon del av ”det f.d. ryska Tsarväldet” (bland annat Estland, Lettland, Litauen, Finland, Gotland, Vitryssland, stora delar av Polen, Rumänien, Moldavien, Ukraina, Grekland och förstås de fd sovjetiska republiker i centralasien, men också delar av Turkiet, Iran och Afghanistan från tiden för The Great Game, samt även egentligen hela fd Warzawapakten)

De historiska händelserna som ägde rum i Estland, Lettland och Litauen 1940, i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968 är, enligt Khairulin, ”i sin natur samma som på Krim”. Det handlade om ”historiska territorier”, om att försvara ryssarna som bodde i de länderna, och i de senare två fallen att försvara kommunismen, som var statens monopol.

”Vi kräver en förening mellan Lettland och Sovjetunionen!”

2014, under Krimhändelserna, var det mycket fokus på första och andra gruppen.

Khairulin nämner att från ryska sidan är det lätt att även använda historia och ideologi, genom att tex framkalla den nostalgiska bilden av gamla Sovjet hos äldre personer vilket väcker positiva känslor eftersom många år har passerat och suddat bort det negativa. Under de ukrainska demonstrationerna av ”Folkets vilja mot fascism” i februari 2014 var det för det mesta femtioplussare, många pensionärer, som var aktiva. Lenin och Stalin fanns på banderollerna – folk längtade till något de har hunnit bli nostalgiska inför, en historisk (snarare än ideologisk) snuttefilt.

Inte direkt ungdomar.

Många äldre.

Gällande språket är det intressant hur ämnet har använts i händelserna på Ukraina. På bilder från demonstrationerna ser vi banderoller med slagkraftiga ord om att vägra tala ukrainska.

Samtidigt påpekar Khairulin något som är självklart för alla som någonsin besökt Krim – där pratas det ju ryska naturligt, och ingen tvingas tala ukrainska. Det har funnits en (!) ukrainsk skola i Simferopol, utöver det har ukrainska inte ens lärts ut i skolor. Samtidigt handlade det ryska narrativet om hur rysktalande förtrycktes på Krim och förbjöds tala ryska. Många i västvärlden vet att det var en lögn som spreds, men i Ryssland florerar det fortfarande som en oemotsagd sanning.

”Fascisterna får inte staden! Vi är Ryssland. Och låt dem själva plugga sin ukrainska!!!”

Spridningen av ”den ryska världen” kallar Khairulin för Det Ryska Kulturella Stridsviruset, som används som ett redskap för att uppnå såväl militära som politiska mål.

Har du själv immunitet? Hur många i landet har immunitet? Det är endast detta som bestämmer hur bra virusmotstånd det finns. Det fanns tyvärr få som hade immunitet på Krim, och det gäller moderna Ukraina också. Men det är på gång, och ökar, anser Khairulin. Han pratar om hur ”den ryska världen” blir mer och mer separerad från ”ukrainska världen”, och hoppas att separationen kan bli fullständig.

Läs vidare på Hybridkrigföring, del 2: Krims hybrida tragedi.

Notera att kommentarer förhandsmodereras och Kremls inflytelseagenter, troll och nyttiga överutmanade underrättas härmed om att ni inte behöver anstränga er med att kommentera – ni kommer inte släppas igenom. Det samma gäller landsförrädare och femtekolonnare som Svärjevänner och andra som hatar västerländska värderingar, västerländsk demokrati, ett demokratiskt och fritt Sverige, eller hyllar diktaturen i Kreml eller Ryssland, ett land där allmänheten lever i misär under den kleptokratiska fascistiska diktaturen. Det samma gäller alla foliehattar. Ni behöver inte återvända till bloggen. Demokratiska principer som yttrandefrihet är inte ett verktyg ni ska få använda för att motarbeta ett fritt Sverige och svensk demokrati, samt gå en diktaturs ärenden.