Vi lever i framtidsdystopin

954

Så här är 2018 så lever vi i den framtidsdystopi som exempelvis 80-talets cyberpunk-romaner målade upp. Samtidigt utspelar sig delar av George Orwells 1984 hos flera av världens största diktaturer, men så raffinerat att inte ens Orwell kunde se det framför sig. Och alla gånger man som yngre skakat på huvudet över hur världen kunde gå mot fascism, nazism och andra världskriget, så inser man hur vi allt snabbare faller ner i samma hål just nu. Och det utan att det verkar finnas några goda krafter kvar, som kan göra motstånd.

Övergiven svensk industrilokal.

Dystopi är något jag som författare är fullständigt urless på att höra. Det sägs att jag är en författare av dystopier, men det är aldrig något jag själv kallat mig utan är ett uttjatat och okunnigt begrepp som används slentrianmässigt numera. Dystopi är ett tillstånd, en plats i tid och rum. Jag skriver romaner om händelser, alltså rörelse och förändring, inte några lägesskildringar eller guideböcker.

På 80-talet gjorde den nydefinierade cyberpunk-genren stort intryck på mig, där William Gibsons Neuromancer väl är ett av de mest framstående verken, fram tills genren dödades av min absoluta favoritförfattare Neal Stephensons Snow Crash.

Generellt beskriver genren ett uppkopplat framtidssamhälle, där demokratin är satt på undantag, där alla ständigt är uppkopplade mot ett globalt datornätverk, och där enorma megacorporations är de verkliga härskarna i världen. Demokratin har fått backa för korporativism och fascism. 

Cyberpunkvinkeln är oftast (uteslutande?) från samhällets bottenskikt eller det svarta illegala ekonomins skuggsamhälle. Så det kanske verkar lite dystopiskt, men de stora massorna har förstås ett fantastiskt välstånd ur 80-talsperspektiv. Teknisk utveckling sker inte utan tillhörande ekonomisk tillväxt, vilket förstås leder till ökat välstånd.

Så här sitter vi nu.

Ständigt uppkopplade.

Vi umgås över ett datornätverk istället för att träffas i verkligheten.

I Walter Jon Williams Hardwired sprider man desinformation för att krascha aktiekursen i ett bolag, och kunna ta över det.

Pengar kan med ett klick på en mobil enhet flyttas tvärs över hela jordklotet på bara sekunder.

Jättebolag som Facebook och Google (Alphabet) kontrollerar och styr vad vi kan och får se, och är på många sätt mäktigare än stater.

Information har blivit en handelsvara.

Allt fler människor har cyberinplantat. Exempelvis pacemakers, men också hörselproteser, även om det mesta av det som i litteraturen sågs som sådant som skulle byggas in i människokroppen istället hittas på våra handleder eller framför allt på våra smartphones. Andra har börjat operera in NFC-chip för att med handen kunna öppna exempelvis lås. Man kan få ett mikrochip inskjutet under huden som portionerar ut preventivmedel, men också andra mediciner. Protestekniken kan delvis nästan helt ersätta vissa förlorade kroppsdelar idag, med hyfsad bibehållen livskvalitet.

På teve har vi dokusåpor av allt mer skruvad karaktär. 90-talsdystopifilmer som särskilt Ed TV eller något mer skruvat The Truman Show har i princip blivit verklighet.

Brottsligheten har flyttat ut på datornäten istället för i verkligheten.

Exemplen är så många fler. Designerdroger. Terrorism. Cyberkrig. Tiggare på gatorna (även om de inte är svenska). Informationskrigföring. Överbefolkning. Accellererande miljöproblem. Resursbrist.

Men det slutar inte där.

I Kina överträffas just nu George Orwells 1984. Automatiserad ansiktsigenkänning körs på övervakningskameror och även polisens bärbara kroppskameror. Man kan hitta personer – framför allt dissidenter – när som helst. 

Och i diktaturen Ryssland ska nu motsvarande system införas på kollektivtrafiken, med ursäkten att ansiktsigenkänning ska användas för att automatiskt ta betalt. Men det kommer förstås inte bara användas för att ta betalt i diktaturen.

I många länder övervakar myndigheterna och avlyssnar Internettrafiken. Mot detta krigar cyberkrigare med krypton.

I Sverige står regeringsfrågan mellan att bilda regering med kommunistpartiet eller ett parti med rötter i nazismen. Om du sagt det för tjugo år sedan skulle du blivit utskrattad – aldrig att V ens skulle övervägas att släppas in i en regering. Och att ett parti grundat av nazister skulle övervägas att avgöra regeringsbildningen fanns inte på kartan.

När jag var ung hade jag svårt att förstå hur man kunde låta fascismen i Italien och dess socialistiska kusin nazismen i Tyskland ta makten, eller för den delen Franco-regimen i Spanien. Men allt sådant kommer glidande dag för dag. Även på 30-talet levde man bara en dag i taget, precis som nu. Det är först efteråt man kan betrakta det hela i en historiebok och inte förstå hur det kunde ske.

Och där är vi nu. Högerextremismen, vänsterextremismen och populismen är på väg framåt starkt i allt fler länder. Det verkar inte finnas några egentliga motkrafter. Till och med USA är på väg ner i fascism, och kommer inte denna gång stå som frihetens fyrbåk och världens räddning. Det är svårt att se hur utvecklingen ska kunna vändas, utan att allt först eskalerar hela vägen till krig. Och inte ens då finns det inte längre några goda krafter som kan rensa upp. Vem skulle det vara? Trump? Kina? Putin? Samtliga äkta framtidsdystopier. Nej, skränvänstern är inte några goda krafter och har inte någon makt att stå emot något, samt erbjuder inte ett bättre alternativ. Det enda som kan stoppa utvecklingen är rimliga, anständiga, vettiga människor, och de blir allt mer marginaliserade i en värld där det gäller att skrika så högt och orimligt som möjligt.

Men vi har förstås aldrig haft det så bra som nu materiellt och ekonomiskt. Men det hade man inte heller haft på 30-talet. I vår värld av evig tillväxt får vi det alltid bättre i median eller medel. Men när man inser att vi nu lever i framtidsdystopin och är rädda för att förlora det vi har och hellre vänder oss till fascism, kommunism och populism.

Så välkommen till framtidsdystopin. Så många av farhågorna ur science fiction-litteraturen har besannats. Men välbeställd medelklass har förstås aldrig haft det bättre. Och vill inte förlora detta på anständighetens barrikader.

Vi får trösta oss med att det fortfarande kan bli värre. Mycket, mycket värre. Läs en bok eller prata med någon av de sista i livet, som var vuxna under andra världskriget. Var du 20 år gammal 1940 är du 98 år nu. De sista vuxna vittnena är snart borta, även om barnets perspektiv kommer finnas kvar några år till.