Vem förstärker räddningstjänsten i krig?

Det rasar skogsbränder runt om i Sverige och på många håll har räddningstjänsten begärt in hjälp från Försvarsmakten via hemvärn och helikoptrar. Detta väcker frågan vem som är tänkt att förstärka räddningstjänsten i händelse av krig i Sverige? För det kommer brinna i skogarna även vid rysk fjärrbekämpning av svenskt territorium, och allt ordinarie räddningsbehov kvarstår. Försvarsberedningen föreslår skapandet av civilpliktbaserat hemskydd, men i mycket små volymer och först efter 2023.

Räddningstjänsten.

Skogsbränderna och räddningstjänstens behov av förstärkning från Försvarsmakten och frivilliga aktualiserar hur svensk räddningstjänst ska fungera i krig. Vid krig kommer alla dagens räddningsbehov att kvarstå – det blir inte färre bränder och olyckor pga krig. Till detta kommer förstås skadeutfall, bränder och behov av räddning och röjning pga krigstillståndet.

Idag finns ingen egentlig förstärkande organisation, utom Försvarsmakten.

En viss mängd civila släckningsutrustade helikoptrar finns upphandlade, men generellt är deras kapacitet betydligt lägre än Försvarsmaktens. Vid krig kommer Försvarsmaktens helikoptrar vara upptagna med försvaret av Sverige. 

På samma vis finns inte hemvärnets personal att tillgå vid släckning, räddning och röjning i händelse av krig, även om hemvärnsmän idag, likt civila frivilliga, ställer upp frivilligt under Försvarsmaktens paraply. De tvångsinkallas alltså inte, utan begäran om hjälp går ut till hemvärnsbataljonerna, som frågar sin peresonal om de frivilligt vill ställa upp mot avtalsenlig ersättning.

Medan svenskt försvar rustades ner 95% av besluten under Göran Persson (s) avskaffades det civila försvarets förstärkningsresurser i princip helt.

En del kommuner hade under ett antal år kvar sin extra släckningsutrustning (inlkusive fordon) i förråd, men antagligen har alla sålt eller skrotat ut denna idag. Visserligen har en del av denna utrustning hamnat i industrin, och kanske kan den finnas att förfoga över.

Men utrustning är en sak. Personal en annan.

Även deltidsräddningstjänstens personal, som utgör majoriteten av räddningstjänstens personal i Sverige (ca 10 700 av ca 16 000 totalt) går en utbildning på sex veckor. Heltidsanställd personal betydligt längre. Utbildningsresurserna är också idag en flaskhals.

Försvarsberedningen föreslår i sitt delbetänkande kring totalförsvaret från i höstas ett värnpliktsbaserat (civilplikt) hemskydd (tänk hemvärn, fast räddningstjänst) som förstärkning i händelse av krigssituationer. 

Men volymerna är skrattretande låga. Man föreslår att för 150 MSEK ska 600 personer om året utbildas i 60 dagar till räddningstjänst inom hemskyddet. Eller om man så vill 2-3 personer per kommun, och detta med start först 2023, givet att politiska beslut faktiskt fattas.

Till år 2030 kommer det alltså finnas 4 200 personer utbildade, eller 14-15 personer per kommun. Vi får hoppas att det är ett högst begränsat krigstillstånd.

Rekryteringen ska i första hand vara frivillig, vilket är rimligt givet de små volymerna, men tvång kan bli nödvändigt om det inte går att fylla upp platserna. I övrigt kan jag tänka mig att man kommer fungera likt deltidsräddningstjänsten, dvs gå jour men förslagsvis stanna kvar i sina ordinarie jobb vid sidan om räddningsinsatser för att minimera störningarna på samhället.

Några förslag kring finansiering av utrustning för denna förstärkta resurs verkar inte finnas.

Därtill kan man tänka sig 30 MSEK om året till grundutbildning av civilpliktig personal inom “vissa andra samhällsviktiga funktioner”. Svenska kraftnät nämns uttryckligen här som exempel.

Man ska komma ihåg att ett hemskydd kommer behöva befäl – det räcker inte att enbart utbilda personal i 60 dagar, utan det kommer krävas ytterligare utbildad personal för ledning.

Idag sägs räddningstjänstens utbildningsresurser vara en flaskhals. Att svälja ytterligare 600 personer om året kräver antagligen en utbyggnad. Räddningstjänst är ett kvalificerat uppdrag, och det är inte bara att sätta en slang i näven på en person.

Oavsett kommer alltså det första hemskyddet, givet politiska beslut och blygsam finansiering, på plats år 2023. Det är först om fem år. Idag klarar politiken inte ens av att finansiera redan beslutat militärt försvar. Och vem ska betala för hemskyddets utrustning och lokaler för denna utrustning?

Det senare är en retorisk fråga, naturligtvis är svaret skattebetalarna. Man kommer dumpa över ansvaret på kommunerna, som får lösa finansieringen själva via skattesedeln. Kanske kan man åtminstone bara fasa ut gammal utrustning och förrådsställa, men även det kommer kosta pengar i förrådskostnader.

Processen med ett hemskydd bör snabbas upp, men frågan finns inte ens i valrörelsen. Vilket iofs även gäller försvarspolitiken i sin helhet – pengar saknas redan idag, men debatten handlar om helt andra ämnen.