MÖP-måndag/gästinlägg: “Som USA på 60-talet”

Nedanstående är ett gästinlägg av Lena Padukova, adrenalena.se.

Jag har spenderat senaste veckorna på Filippinerna, på ett uppdrag som tog mig till bl.a Baler Beach (känd från surfscenen från Apocalypse: Now!) och inkluderade segling runt Coron. Därtill spenderade jag några dagar i Manila, och hann besöka Tactical, Survival and Arms Expo for Sustainable Living som höll på i i SMX Convention Center, i flera dagar i slutet av februari. Det här är en recension av mässan.

Filippinska flottan på mässan.

Enligt beskrivningen skulle mässan handla om ”försvar, säkerhet och överlevnad för ett hållbart levnadssätt”, med en serie shower och föreläsningar. Jag besökte mässan på en fredag, kön ringlade framför entrén redan vid 10-tiden när de öppnade. Mässan var gratis, och de flesta besökare verkar ha föranmält sig. Flera besökare hade familjen med sig.

Familjefest i kön till mässan.

Visst fanns det något monter för preppinginnovationer, tex en lampa som går på universalbränsle, och en energisparande värmare. Räddningstjänsten demade sin osänkbara räddningsbåt. Det filippinska försvaret hade några montrar och lockade med utrustning och broschyrer. I övrigt verkar ”säkerhet och överlevnad” i landet handla om skjutvapen och sedan mera skjutvapen.

Multifuel överlevnadslampa.

Energilösningar för hållbar livsstil.

Räddningstjänstens båt.

Mer räddningstjänst.

Filippinska flottan.

Och ännu mer flottan.

Och armén med ingenjörstrupperna.

Revolvrar.

Pistoler.

Mer pistoler.

Ännu mer.

Och ännu mer.

Nyheter.

Det fanns förstås även vapentillbehör och vapenvårdutrustning, samt taktisk gear i mängder. Knivar verkar vara poppis, trots att lokala kampsportsvariationer utövas både med och utan dem (kolla in FMA här). Utmärkande för marknaden är Karambit-kniven, utformad som en klo för att bl.a enkelt öppna upp motståndarens buk. Så fort tarmpaketet träffar marken har personen mycket få möjligheter att överleva.

Karambitknivar.

Vapentillverkarna är lokala, utrustningstillverkarna är oftast också inhemska, men jag såg även tyska Lowa, amerikanska Team Wendy – och även vår svenska Morakniv.

Sverige representerade på mässan via Moraknivar.

Mer Morakniv.

Lokala eldhandvapentillverkare håller en hyfsad nivå, enligt det jag får höra av en yrkesmässig användare. Priserna är festliga – för en västerlänning (10,000 PHP är drygt 1,500 SEK). På Filipinerna är den vanliga dagslönen ca 50 SEK, dvs om du har ett jobb.

Svenska Aimpoint.

Några montrar riktade in sig endast på pumphagel. Det är det vapnet som bärs av säkerhetspersonalen i tex shoppinggallerior och dyrare bostadsområden. Dessa säkerhetsvakter är väl synliga, men av deras vapenhantering att döma skulle jag känna mig tryggare om de vore beväpnade med ett baseballträ istället.

Pumphagel.

Under en omtalad terroristattack nyligen sågs sådan säkerhetspersonal springa från platsen istället för att ingripa. Det är iofs inte konstigt – i tillägg till undermålig träning är deras lön lika undermålig, så de har inte den minsta motivation att riskera livet i ett skarpt läge. De kan säkert verka avskräckande mot en person utan vapenvana, och det är väl där de gör sin lilla nytta.

Säkerhetsvakt utanför shoppinggalleria.

I övrigt verkar Filippinerna vara som ”USA på 60-talet” enligt samma yrkesperson. Det är lätt att få tag på vapen, det är lätt att skaffa vapentillstånd, och för någon med kontakter så är det extremt lätt att få tag på grejer utan det nämnda tillståndet. Det finns få begränsningar även om du följer lagen – ”här kan du äga en automatkarbin om du vill.” Mässans utbud innehåller fler exempel på de lokala lagarna ”inte riktigt är som hemma”.

Vapen i komposit i mitten.

Minirevolv

Mamot.

Trebladskniv.

Team Wendy.

Lite osäkert vad EU-lagstiftningen skulle säga om dessa trummagasin. Eller inte osäkert alls.

Jag stannar kvar länge nog för att se ett par olika framträdanden. Förutom lite show-off med oxpiska och slangbella hinner jag se ett seriösare föredrag som handlar om ”stampede-proof” utrymning. Googlar du moderna katastrofer med mänskliga orsaker har stampedes en egen kategori, och står för ofattbart många döda. Föreläsaren visade en teknik som handlade om utrymning som inte urartar till att folk skenar vilt – helt enkelt att alla ska ha en arm på nästa personens axel och förflytta sig på kö med en armlängds avstånd. I lokalbefolkningens ögon verkade lösningen milt sagt väldigt optimistisk, då det ju kräver ordning och konformitet från alla parter. Det räcker att blicka över trafiken i Manila för att se att det inte kommer att fungera särskilt bra, även om det skulle för den delen lagstiftas. Det framkom iaf ett bra tips till slut – att hålla hög profil och stå så nära väggen som möjligt när en folksamling rör sig i någon som helst riktning.

Föreläsning.

Yrkeskällan på plats berättar för mig att det finns ca 5 miljoner illegala vapen i landet. Hur många legala? Upp till 50 miljoner, enligt den källan. I ett land på 100 miljoner invånare, som har problem med extrem fattigdom och inte minst droger, så är det tankeväckande. Iofs har de ju långt kvar till USA där antalet skjutvapen är sedan länge högre än antalet invånare, men det är väl tur det. De ofta förekommande skjutningarna och rånen kan ju inte vara helt löskopplade från tillgången (länk till tidigare post)

Säkerhetspersonal vid SMX Convention Center.

Kul att se på vad Manila har att erbjuda i den riktningen, trots att det tydligen finns större återkommande vapenmässor. Jag blev dock något besviken – mässan hade varit mycket mer intressant om det hade funnits fler olika vapen- och ammunitionstillverkare, fler kvalitativa utrustningsval, samt personal som kunde erbjuda kvalité och service istället för ärlig men halvkompetent iver. Framför allt saknade jag mer prepping-fokus. Dock säger det hela säkert mer om inställningen till prepping och personlig beredskap i Filippinerna än något annat.

Manila, Taguig City.

Entrén till mässan. Armscor dominerade tyvärr samtliga montrar.

Filippinska flottan shoppar runt.

//Lena Padukova, adrenalena.se.