(Forna) Militärbasen Kangarlussuaq

Utposten och Grönlands internationella flyghub Kangarlussuaq existerar enbart tack vare behovet av en militärbas under andra världskriget och senare under kalla kriget. Även om den såldes tillbaka till Grönland för 1:- DKK efter kalla krigets slut används den fortfarande aktivt av den amerikanska militären.

Tre av fyra närvarande LC-130 Hercules från New York National Air Guard 109th Airlift Wing

Kangarlussuaq anlades av USA 1941 under namnet Bluie 8 och var en bas för att framför allt kunna flytta flyg mellan USA och Europa. Läget är skyddat med stabilt väder längst in i fjorden och med vindskyddande berg på bägge sidor om den långa landningsbanan.

Kangarlussuaq ligger väldigt centralt med några timmars flygresa till attraktiva platser på hela norra halvklotet. Ser man på flygtiderna så är det inte överraskande att man lade en flygbas här.

Basen lämnades tillfälligt tillbaka till Danmark efter kriget innan den åter gick tillbaka till USA som Sondrestrom Air Base under kalla kriget. Bland annat byggdes radarstationer för att tidigt varna för ett sovjetiskt kärnvapenanfall, men basen tar också med sin långa landningsbana strategiskt bombflyg.

Basen såldes till Grönland för 1:- DKK 1992 när kalla kriget var över och Grönland fick en fullt utrustad flygplats, förmögen att ta världens största och tyngsta flygplan. Av den anledningen är flygplatsen Grönlands internationella hub, varifrån främst Greenland Airs skyttelplan går vidare till resterande Grönland. Få reser hit enbart för Kangarlussuaq, även om man erbjuder unika upplevelser med nära tillgång till den krympande grönländska inlandsisen. Övriga grönländska byar ligger främst ute vid havet, istället för så här långt inåt land.

LC130. Tittar man noga kan man se att skidorna är påmonterade på landningsställen.

Det mesta av den gamla flygbasen är idag civil. Old Camp, den ursprungliga byggnationen är vandrarhem. Flera delar av den nyare delen av basen har blivit hotell eller andra civila byggnader.

Kangarlussuaqs centrum. Flygplatsterminalen till vänster.

Den civila flygplatsterminalen.

Den ursprungliga basen Old Camp. Nya centrum till vänster och den nyare fd flygbasen till höger.

Även om Grönland numera äger flygplatsen, så hyr sig USA alltjämt in sig på flygplatsen. Vid mitt besök var 109th Airlift Wing från New York National Air Guard på plats med fyra av sina tio LC-130 Hercules. Detta är en specialutrustad version av Hercules, som kan landa och starta på skidor och de tio planen servar bland annat forskningsbaser i Arktis och Antarktis.

Det fanns gott om crew cut vältränade unga män med amerikanskt utseende som ägnade sig åt löpträning på vägarna i och runt Kangarlussuaq. 

Annars finns det gott om tidsfördriv som rester av den amerikanska basen. 

Känslan må vara av en utpost på en annan planet, men naturligtvis ska detta ignoreras och civilisationen tog amerikanarna med sig. Det finns således världens nordligaste 18-håls golfbana, en bowlinghall, sporthall, skidklubb och roddklubb. Men utformningen av dessa kan i det närmaste ses väldigt ironiskt.

Ett av hålen på golfbanan. Inte bara är man världens nordligaste 18-håls golfbana, man är också unika i att hela golfbanan är en sk bunker, inklusive greenen ovan. Enligt uppgift ska medlemskapet i klubben vara ett av världens billigaste, liksom green fee.

Golfklubbens klubbhus med delar av golfbanan runt sig. Den nyare delen av den gamla militärbasen i bakgrunden.

Skidklubbens klubbhus. Dessvärre ligger Kangarlussuaq i arktisk öken, så det blir sällan tillräckligt mycket snö för ordentlig skidåkning. Men en skidklubb finns det.

Roddklubben har åtminstone en riktigt bra restaurang, som enbart serverar mat på grönländska råvaror. Här en myskoxmedaljong i sällskap av en renmedaljong, med tillhörande grönländskt odlad fänkål, sparris, salladslök, minimajs och broccoli. Fanns även grönländsk potatis vid sidan om. Mer om mat och jordbruk på Grönland i ett senare inlägg. Roddklubben serverar förstås även Grönlandskaffe.

Det finns en hel del lämningar från tiden som amerikansk militärbas.

Överallt står det gamla bombhöljen, som numera används som askkoppar.

En typisk askkopp i Kangarlussuaq.

När USA sålde basen orkade man inte frakta bort samtliga bomber och all ammunitoin, utan fick tillstånd att gräva ner detta en bit utanför basen. Dessvärre drog sedan Volkswagen sin väg rakt igenom området där man grävde ner ammunitionen, vilket ledde till dålig stämning när lokalbefolkning började plocka hem bomber som tjälen tryckt upp till ytan igen.

Volkswagens väg genom bombområdet. Vita stolpar markerar att man inte ska röra sig utanför den röjda vägen och vita stolpar i terrängen anger gränsen för området med nedgrävd ammunition.

Andra spår är från kraschade amerikanska flygplan.

Ett lättillgängligt sådant är en av tre störstade utbildningsplan TT 33 Lockheed Silverstar. Dessa tre störtade samtidigt runt Kangarlussuaq i samband med en för området osedvanligt svår snöstorm

Planen höll på att omgruppera från USA och skulle landa i Kangarlussuaq för att tanka, men väderförhållandena gjorde att de var tvugna att lägga sig på hög höjd och avvakta bättre tider. Dessa infann sig inte och de tre besättningarna fick helt enkelt hoppa fallskärm och de tre planen störtade.

En av dem ligger vid floddalen längs Volkswagenvägen och är därmed lätt att komma åt.

T 33 Lockheed Silverstar efter möte med den grönländska myllan.

Mer vrakbilder.

Med tanke på hur lång tid som gått sedan kraschen blir det tydligt hur långsamt naturen och nedbrytningen fungerar på Grönland. Aluminiumet i planet är förstås ostört, men plast och gummidetaljer finns fortfarande kvar, liksom trä. Stål har knappt börjat rosta än. Eventuellt läder är dock borta – antingen försvann det när piloten hoppade eller så har djurlivet ätit upp det.

Samtliga piloter överlevde från de tre flygplanen, men detta är bara tre av väldigt många flyghaverier under andra världskriget och kalla kriget. De flesta skedde förstås vid start eller landning på själva flygbasen.

Funktionellt att ha startbanan hela fram till allmän väg, men inte helt säkert. Tomma oljefat finns det ett överflöd av i Kangarlussuaq och de används gärna som vägmarkeringar.

Även om man kan tänka sig möjligheter till såväl vattenkraft och även solkraft på sommarhalvåret, så är Kangerlussuaq till synes helt beroende av fossil olja för sin existens. Inte bara till transporter, utan också för direkt uppvärmning såväl som elproduktion.

Det lokala kraftverket i bakgrunden. Annars är detta kanske en av få platser på jordklotet där man (vintertid) faktiskt behöver klä sig i dunjackor från Canada Goose, då det kan bli ner mot -50 grader kallt.

Påfyllning av eldningsolja på vandrarhemmet i Old Camp. Värmen behövde inte vara på så här års och fönster stod generellt öppna för att hålla nere temperaturen inomhus under den ständiga solen och inlandsvärmen. Däremot behövs det eldningsolja för tappvarmvatten.

Författardjäveln i Kangarlussuaq klockan 23:09:24 lokal tid för en vecka sedan. Två av otaliga oljecisterner synliga nedanför kullen. Blåste lite friskt, men annars runt 15 grader varmt så dags på kvällen.

Utan fossila bränslen skulle utposten ganska snabbt dö ut. Det lokala djurlivet kanske kan försörja ett hundratal människor med fett och protein, givet att man i övrigt kan få in allt annat som behövs, inklusive ammunition eller för den delen trä till spjut.

Samtidigt är Kangarlussuaq en form av levande monument över mänsklig envishet och vilja. Och ytterst en form av framgång. Här bodde inte ens inuiter innan det blev en flygbas 1941.

Mänsklig civilisation lämnar en del skrot efter sig. Här den lokala skroten, som är militäriskt välordnad. Men frågan är om man någonsin kommer transportera bort detta. Det är inte så att det är ont om utrymme och det kostar att transportera – i synnerhet lasta.

Nästa inlägg om Grönland blir om lokal natur och djurliv.