Kommunala skolan skapar klassklyftor?

Lite O-T men angående den här läsvärda DN-artikeln som floxer mfl refererar till ovan.
Jag gjorde en liknande resa som artikelförfattaren innan min 'riktiga' karriär tog fart, inte efter gudskelov. I början av 00-talet då jag var nyexad med en inriktning på medicinteknik vilket skulle bli nästa stora besvikelse efter IT-bubblan med en stendöd jobbmarknad och knivskarp konkurrens om doktorandplatserna. Jag gjorde 3 år på deltid som gymnasielärare medan jag pluggade vidare och till sist kom in på ett traineprogram. Gjorde observationer liknande den artikelförfattaren beskriver. Så pessimistisk är jag om utvecklingen i skolan så att vi på allvar planerar att flytta med familj till min frus hemland då våra barn är lite större, skolan är en av anledningarna (men ok vi har fler). I alla fall, folk fattar inte allvaret i som pågår, de slår dövörat till om de får renovera sina kök och just deras egna barn verkar nöjda efter skoldagen (det senare kan komma sej antingen av att barnen är självgående akademikerbarn eller lökar som fått en bra deal i en friskola med korta skoldagar, låga krav, restauranglunch och undfallande lärare som agerar servicepersonal och varken vågar bråka med eleverna eller slå larm till föräldrarna). Min analys var främst det samma som gubben som Cornu refererade till för ett par veckor sen beskrev, och handlar om hur friskolereformen genomförts. Nämligen att man infört en marknad utan vettiga incitament som är dysfunktionell från första början. Något som vore lätt att komma till rätta med genom att införa central examineringsinstans. Minns hur elever kom till mej och tjatade och kom med en massa kreativa förslag, typ ville ha skräddarsydda hemuppgifter, för att jag skulle ge dem godkänt i matte. Tänkte 'om de bara kunde komma med samma motivation och kreativitet till mej och fråga hur jag kunde hjälpa dem att förbereda sej för centralprovet'. Centralprovet som då skulle vara betygsgrundande alltså. Det hade kunnat bli så bra, ett så enkelt styrmedel och vi hade jobbat åt samma håll lärare och elever.
Till skillnad mot många av mina lärarkolleger var jag inte rädd att förlora jobbet, hade tex inga bostadslån. Så jag körde stenhårt med att avvisa stökiga elever. Om de oponerade sej och försökte hävda att jag hade skyldighet att ge dem undervisning så kallade jag det för en uppgift de hade att utföra någon annan stans och hävdade att studier inte behövde bedrivas i klassrummet enligt skollagen. Ut skulle de i alla fall, där var jag kompromisslös. Det är en nödvändig hållning för lärare med relativt vuxna elever. Artikelförfattaren begår ett generalfel. Eleverna får aldrig vinna klassrummet, du får som lära aldrig överge ett klassrum i kaos. Men för någon lärare/vikarie som är rädd om jobbet på dagens skolmarknad är en såna metoder nog inte möjliga då eleverna kan bli kränkta. Vilket via föräldrar kommer till rektorns kännedom. I kommentarsfältet till DN-artikeln fanns ett annat utmärkt förslag, som skulle kunna tillämpas för yngre elevgrupper (mellan- och högstadie). Just för att vinna tillbaka klassrummet och ändå hedra skollagen, dvs inte exkludera någon elev:

"Inför en regel i alla skolor som säger att om en elev är stökig så är en förälder tvungen att sitta med i skolan under en dag, om det innebär att de måste ta ut en semesterdag för att göra det så måste de göra det. Det finns ingen värre skam för en tonåring än att behöva ha en förälder sittande i klassrummet och gå med dem i korridorerna. Bara tanken på att riskera att ha morsan eller farsan med sig i skolan får även de stökigaste att lugna ned sig. Varsågod skolministern, bara att införa."

Ett lysande förslag, eller hur. Det vore absolut möjligt, kan tänka mej att sånt kan förekomma i andra länder utan att vara lagreglerat men bara genom att lärarna tillåts ha pondus. Men kommer inte att hända här förstås. Inte idag i skolan i Sverige i alla fall eftersom inget får göra ont, vara kreativt, kontroversiellt, eller förarga någon. Vi kan bara se på den nedåtgående spiralen och skylla på varandra.