Den ärkekonservative technothrillerförfattaren Tom Clancy har avlidit vid 66 års ålder. En av mina inspirationskällor till böckerna Midvintermörker och Midsommargryning. Här följer en relativt osentimenal runa till Tom Clancy, mer i stil med Orson Scott Cards Speaker for the Dead, än en okritisk hyllning. Man hedrar döda bäst genom att minnas dem för vad de var, inte för vad vi eller de ville att de skulle vara.
Tom Clancy är kanske mest känd för sina Jack Ryan-böcker, som nådde sin höjdpunkt runt det kalla krigets slut med titlar som Clear and Present Danger, Sum of All Fears och Without Remorse, men mest känd är antagligen debuten The Hunt for Red October. I Sverige är han på grund av det svenska förlagets omslag felaktigt känd som författaren till Röd Storm/Red Storm Rising, som dock i verkligheten var ett samarbete mellan Larry Bond och Tom Clancy. I Sverige är dock inte Larry Bonds namn med på omslaget av marknadsföringsskäl. Missa för övrigt inte Larry Bonds övriga böcker i samma anda som Red Storm Rising, t ex Red Phoenix om ett andra Koreakrig, eller The Cauldron om ett inbördeskrig i något som motsvarar EU.
Bond och Clancy använde för övrigt Bonds brädspel Harpoon, sedermera datorspel, vid skapandet av de marina inslagen i Röd Storm. Harpoon har för övrigt också använts av amerikanska flottan vid utbildning av sjöofficerare. Clancys böcker, som Rainbow Six, har också lett till en lång rad datorspel via det egenstartade Red Storm Entertainment, numera Ubisoft Red Storm.
Fyra av Clancys böcker hann bli film, där klassikern The Hunt for Red October antagligen är den bästa.
I mitt tycke är de bästa böckerna som vi sett från Clancys flitiga tangentbord Without Remorse och Rainbow Six. Den första är fokuserad på bakgrunden till den annars så mystiske Mr Clark, medan Rainbow Six fokuserar på Mr Clark och hans partner Chavez karriär i den mer civila antiterrorstyrkan Rainbow Six. En bok som för övrigt var före sin tid med teman som vi senare hittar i bland annat svenska duon Dan Buthler och Dag Öhrlunds Jordens Väktare och mer nyligen i Dan Browns senaste Inferno. Däremot skiljer sig slutet på Inferno rejält mot Rainbow Six. Clancys ärkekonservativa politiska åsikter kan inte ge något annat slut och lyser generellt rakt genom pappret på hans böcker.
Vad som utmärker Without Remorse och Rainbow Six kontra de flesta Clancy-böcker är att av 700 sidor är inte 600 bakgrund och de sista 100 action, utan i de böckerna händer det något hela tiden.
Jag kan rakt av medge att Mr Clark och Chavez var en konceptuell inspiration till mina Bob och Mike i Midvintermörker och Midsommargryning, även om likheterna annars är ganska små.
Min första kontakt med Tom Clancy var ett reaköp av Röd Storm på reabokhandeln i Trollhättan vintern 1988 – 1989. Kan dock konstatera att Harold Coyles Team Yankee är en större inspirationskälla för Midvintermörker än Röd Storm, till mångas förtret och andras glädje.
När det kalla kriget tog slut skadesköts Clancys författarskap, men vad som verkligen sänkte det var när verkligheten överträffade dikten den 11:e september 2001. Innan dess hade en liknande händelse i Clancys böcker dödat den amerikanske presidenten och stora delar av kongressen, när en japanskt passagerarplan kraschade in i Capitolium, vilket ledde till den sista hyfsat bra Clancyboken Executive Orders (1996), där man bland annat sopade mattan med Irak och införde The Ryan Doctrine, dvs slå direkt mot de högsta höns som ligger bakom attacker mot USA. En doktrin som USA tillämpat under kriget mot terrorismen, även om det i verkligheten är betydligt svårare att hitta personer än i dikten.
Försök att omstarta Ryan-serien med kalla kriget-boken Red Rabbit och de senaste böckerna, som försöker få in världen efter den 11:e september i handlingen, kan väl sägas ha varit … sådär.
Likväl kommer Clancys författargärning förbli legendarisk och ihågkommen av de som älskade hans böcker. Flera av mina bästa läsupplevelser kan jag rakt av säga vara Clancy, inklusive Rainbow Six på en betalstrand i Nice i juli 1999.
Jag har kommit till frids med att alla karaktärer i hans böcker är så jävla bäst. Sedan jag själv blev författare så inser jag nämligen att om karaktärerna inte är så jävla bäst, så överlever de inte handlingen speciellt länge och man blir inte kapten på en atomubåt för att man är medioker. Och Clancys berättelser handlar om överlevarna, så de måste per automatik vara bäst. Fast i den brutala verkligheten så dör även den bästa operatör av en 7.62 genom skallen, antagligen både helt meningslöst och helt i onödan… Clancy har också lärt mig att faktakoll inte behöver vara 100%, utan det räcker att verka veta vad man skriver om, så kommer de flesta missa detaljfelen. Clancys faktakoll är dock oändligt mycket bättre än t ex Dan Brown, som fabulerar helt vilt kring det mesta, speciellt i de första böckerna innan han fick råd att hyra in ett research- och faktakollteam.
Så vila i frid, Tom Clancy. Tummen upp.
25 kommentarer
”Clancy har också lärt mig att faktakoll inte behöver vara 100%, utan det räcker att verka veta vad man skriver om, så kommer de flesta missa detaljfelen.”
Hanne Kjöller spelade det kortet med sin bok ”En halv sanning är också en lögn”. Hon blev synad.
Du vet att mina böcker är fiktion? Ville bara kontrollera, en del har svårt med fiktion och verklighet.
Jag vet. Jag gjorde en återkoppling till ett tidigare inlägg om hennes bok.
Att verkligheten överträffar dikten beror naturligtvis på att det är samma figurer som skriver böckerna och styr i USA. Vissa gör det på riktigt och andra på låtsas. Folk är så oroligt korkade att de går på det. Själv föredrar jag verkligheten och behöver inget moraliserande trams. Amerikanarna bara bevakar sina intressen i världen och det gör de rätt i. Idioterna ser hot överallt som tomtar och troll förr och tigger om att bli blåsta. Är det inte koldioxid så är det svältande barn, kvinnoförtryck eller diktatorer. Det här skitlandet med sina blåögda moralister bara förtjänar att gå under. Tyvärr fortsatte inte ryssarna att jaga Karl XII ändå ut i Atlanten, eller spårar jag ur med moralism? Nu är det ganska logiskt med kärnvapen mot Stockholm. Kanske man måste skriva en roman för att alla puckon ska förstå.
Trots att jag aldrig läser romaner så råkade på rekommendation läsa bästsäljaren ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” En samvetslös person utan tilltro till något berättar om händelserna i världen och det är vansinnigt roligt.
http://www.youtube.com/watch?v=jD3NlYKwqp4
Utan misskund håller på att göras om till film och filmen "Jack Ryan" ska ha premiär runt årsskiftet tror jag.
Hoppas de inte moderniserar, utan låter filmen utspela sig under Vietnamkriget istället för Afghanistankriget etc. Dock dyrare att göra allt gammaldags antar jag.
Håller med, hoppas även att filmskaparna undviker de mest tropes i Vietnam-filmer.
Vila i frid din ärkekonservative knös! Minns dig mest för böckerna och datorspelen!
Undrar om man ska läsa om tegelstenen Rainbow Six igen..
Håller med om favoritböckerna men tycker också att Clear and present danger är riktigt bra. Det var min första Clancy-bok och om jag minns rätt Ding Chavez introduktion. Möpars motsvarighet till tantsnusk – underbart. Patriot Games är väl ok också men lite töntig ibland.
Kardinalen i Kreml är hans bästa verk enligt mig.
Jakten på Röd Oktober i bokform och Röd Storm är två andra mästerverk.
I den svenska motsvarigheten till RödcStorm, Operation Garbo så märker man verkligen att "Harry Winter" inspirerats av Röd Storm.
En av de bästa författarna i vår tid, jag har väl läst alla hans böcker, tror jag. Den svenska "kultureliten" gillade inte hans böcker, och det är ju ett gott betyg.
Nu är det ju självbiografier som gäller, alla mer eller mindre kända människor skall ju skriva en självbiografi.
RIP! Min absoluta favoritförfattare (present company excluded, of course). Jag kan läsa de "gamla" böckerna hur många gånger som helst, tyvärr håller de senaste inte alls samma kvalitet, då de skrivits av andra författare. Tror att The Teeth of the Tiger var den sista boken han skrev själv.
Ian Fleming! Vem är Tom Clancy?
Gillar att Bond blandar effe i sin champagne innan han ska lira lite bridge (bokens Bond, ej filmens).
Skrev ett brev till honom för tjugo år sedan, under min gymnasietid. Skickade det via hans svenska förlag och ett par månader senare kom faktiskt ett personligt svarsbrev. Har svårt att tänka mig att det händer speciellt ofta nu för tiden. Håller med om att Executive Orders var hans sista bra bok. Nu är dock nästan femton år sedan jag läste något som han skrev, men i början på nittiotalet var han kung.
Läser ju mest böcker som Clancy som underhållning, men var han technothrillerförfattare?
Crichton var ju verkligen det, men han stories föll i regel samman lite från sidan 350 och framåt, avslutningarna var riktigt kassa, t o m han hade tröttnat vid det laget.
För de som absolut vill ha allt korrekt kan man ju gå till Frederick Forsyth istället, isynnerhet Krigshundarna och Schakalen. Där är det givetvis inte 500 sidor förberedelser och 100 sidor action, utan mer 500 sidor förberedelser och 8 sidor action. Men då har man lärt sig allt om banktransaktioner, passförfrågningar och annat spännande. Föredrar nog Clancy, Ludlum och liknande faktiskt.
Efter kalla kriget är kungarna i underhållningslitteratur Michael Connelly och Dennis Lehane, men det är ju lite andra sorters stories där. Lehanes karaktärer kan man inte tröttna på, att ha en kompis som Bubba… mmm.
Cornu, håller också med om att han förtjänar att hyllas i sin roll som "technothrillerns kung". Även för mig var den (gemensamt skrivna) Red Lightning den första bok jag läste av honom och den kan jag i stort sett utantill efter att ha läst om den helt eller delvis dussintals gånger. Men jag har lite svårt för att hans egna politisk-religiösa åsikter slog igenom mer och mer ju längre han kom i utgivandet.
"Executive Orders" bestod ju till rätt stor del av att Clancy genom Ryan-som-nu-är-Presidents mun talade om precis vad han personligen tyckte var rätt (Abort är mord / stäng ner större delen av staten / helga Gud) i en tydlig ton av att det-här-är-så-självklart-att-håller-du-inte-med-är-du-puckad. Och han var också rätt tydlig med sina åsikter om att bovar har en rättrådig man tillåtelse att avliva rakt upp och ner på gatan om man nu känner för det. "Without remorse" handlar ju rätt mycket om att Clark knallar runt och avlivar knarklangare och sensmoralen känns rätt mycket som att "eftersom de är knarkbovar, och Clark har fått lida mycket av andra knarkbovar, så är det inga moraliska problem att avliva dem". Lite svårsmält för mig.
Jag tycker också att "The Cardinal of the Kremlin" var den bästa av hans böcker, och rent generellt håller "The Hunt for Red October", "Patriot Games", "Cardinal…", och "Clear and Present Danger" ihop bäst som böcker även om han är oslipad. Storysarna har mer inre logik och drar inte iväg på för mycket galenskaper. Därefter börjar det svaja lite mer för varje bok i Ryan-serien, tycker jag.
Den största dikeskörningen ur ett rent författarperspektiv var "Executive Orders". Först så lägger han något i stil med 950 sidor på att bygga upp en enorm (och ganska osannolik) konspiration av varenda bad guy som en konservativ amerikan kan tänka sig (Galna japaner! Galna muslimer! Listiga indier! Galna hillbillies! etc) som alla samarbetar för att plocka ner USA och konstruerar en jättekomplicerad plan för det hela, och sedan…så bara plockas hela bov-bygget ner av amerikanerna på 40-50 sidor i slutet utan att han knappt förklarar hur det går till. Värsta exemplet är de galna hillbillisarna som har någon jättesmart plan att smuggla en jättebilbomb förbi alla Secret Service-kontroller som ingen annan tänkt på, och som vi snart, snart ska få reda på…och så flunkar de allt genom att bli tagna av någon sheriff som fikar och bara stör sig på dem lite i allmänhet och vi får aldrig reda på vad den jättesmarta planen gick ut på. Nej, i det fallet var det ganska uppenbart att förlaget tröttnat på att det bara matades ut kapitel efter kapitel utan slut och sa till gode Tom att om du inte avslutar boken i övermorgon får du inte betalt och så fick han panik. Trist på en så rejäl tegelsten. Men även i övrigt bröt han i den boken och lite grann i andra mot den viktigaste regeln för all fantasy/sci-fi/technothriller: "suspension of disbelief". Man kan skriva en avancerad story, men den påhittade världen måste ha en inre logik som fungerar och det måste finnas realistiska förklaringar till storyns vändningar – annars tappar man tilltron till författarens världsbygge. Det gjorde jag ganska tidigt i "Executive Orders".
Men men, det är ändå kungen som är död. Leve kungen.
Läste Red Storm Rising när jag gick på högstadiet och kan utan tvivel säga att det var en av de bästa böckerna jag läste där (eller bokarna som jag sa då på någon konstig geek-dialekt som gick ut på att medvetet göra grova grammatiska fel på ett lite roligt sätt).
Dessutom var det de där böckerna en så härlig kontrast till resten av DDR-Sverige som man växte upp i. T ex vår lärare på mellanstadiet som sa att man i Sovjetunionen hade demokrati, om än annorlunda eftersom de bara hade ett parti. Så här i efterhand är det härligt att se hur Tom Clancys och Ronald Reagans syn på världen i allmänhet och "ondskans imperium" i synnerhet blivit uppvärderad medan DDR-Sveriges kålsuparteori blivit nedvärderad.
Aldrig gillat technothriller-genren, försökt läsa bl a Clancy nån gång, Röd Storm på svenska men lade ner projektet. James Ellroy däremot, skapar spänning utan högteknologi och hade mig följdaktligen fångad från första sidan.
Plus att jag tror att Leif GW snodde hela konceptet med Evert Bäckström från Ellroys figur Lloyd Hopkins även om det finns vissa skillnader.
Testa gärna Michael Connolly, speciellt hans böcker om Harry Bosch.
Tack för tipset, ska kolla nästa gång jag är på bibblan!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Har tidigare läst Clancy regelbundet, men slutade när det blev för mycket rundsnack och research innan han kom till sak. Och när det dessutom verkade som om hans stab skrev mer än hälften av böckerna. Gillade alltså de första bäst. I övrigt håller jag med om att Röd storm är en av hans bästa! En som jag gillade särskilt var den där påven var inblandad och räddade världen. Minns inte vad den hette? Någon????
Red Rabbit.
Tack Cornu, läser kanske om den snart!
Antagligen OT
En video för ett nytt spel, påminner en del om den här bloggen.
Frågan om det är rätt att kapitalisera på en total dystopi, jag menar att det känns lite konstigt att oboydrickarna kommer att önska sig detta i julklapp.
Vi har kommit en bit från Donkey Kong.
http://www.youtube.com/watch?v=DSWHS6CKS_4