Veckans fredagsmys blir ännu ett gästinlägg från läsaren Niclas. Se även förra gästinlägget.
”Lyckan finns nog redan inom oss” – summerade jag alltså juli månads första tankar till. Jag tyckte mig se ganska tydliga och uppenbara skillnader mellan barn och vuxna. Jag trodde mig kunna se förklaringar till vad det var barn faktiskt gjorde som vuxna inte gjorde på samma sätt.
Jag släppte tankarna och började kommande dagar att göra. Jag gjorde det barn gjorde. Inte på exakt samma sätt men på liknande sätt. Vad jag exempelvis kunde göra var att lägga mig tidigare på kvällarna. Jag började äta något mindre portioner och åt fler gånger under dagen. Utöver detta började jag sakta anpassa mig till andra typer av vanor.
Vad som hände, när jag till vissa delar började imitera barn, var att jag började få mer energi. Jag började tänka något klarare och jag orkade röra på kroppen på ett något enklare sätt än tidigare. Exempelvis kunde jag ställa mig upp från sittande position med något mindre tankekraft än tidigare. Det blev helt enkelt något enklare att gå från tanke till handling.
När jag upplevde något mer energi än tidigare (egentligen inte speciellt mycket mer än tidigare) orkade jag tro att jag orkade mer än vad jag intalat mig själv att jag ”faktiskt” gjorde.
Efter några dagar av görande skapades en händelse jag fångade. Vi detta tillfälle trodde jag mig förstå att det kunde betyda något för mig. Senare förstod jag att det antagligen betydde något för mig. Idag vet jag att tillfället var avgörande på många sätt.
Låt mig snälla få dela denna händelse med dig. Du kanske får enklare att uppfatta en liknande situation i ditt liv när det uppenbaras.
Under vecka 29 befann jag mig på en plats i Västmanland. Jag och familjen hade hyrt en stuga med en fantastisk vy över Mälaren. Stugan ligger med en haltimmas bilfärd från min frus familj vilket gjorde det enkelt att bjuda över hennes familj. Dagarna var uppbokade och människor kom och gick. Vi gjorde ”allt det där” man vanligtvis gör på sommaren vid vattnet. Vi grillade, badade, bytte meningar, drack, åt, satt, vilade, stod, åt, drack, låg…
Jag upplevde allt (familjen, situationen, relationerna, barnen, vuxna) som en trevlig upplevelse men samtidigt som en tom upplevelse på något annat sätt. Det skulle förberedas, planeras, hälsas, köpas in, samtalas, badas, grillas, ätas, sovas…
Under dessa dagar observerade jag barnen utan att tänka speciellt mycket. Jag gav de observationer jag tyckte mig se inga värden. Jag observerade bara.
Det jag åter tyckte mig se var att barnen hade kul på ett sätt som vi vuxna faktiskt inte hade. Jag tänkte inte mer på det då jag bara observerade. Observationen störde mig dock då jag bara inte ville acceptera att jag aldrig mer i mitt vuxna liv ska vara glad på riktigt – alltså inte Facebook-glad.
Jag bar med mig mina subjektiva observationer och skapade förutsättningar för att tanken skulle få gro. Dagarna gick. Människor kom och gick. Det blev ljust och det blev mörkt. Vi åt och vi sov. Vi badade och vi grillade…Dagarna kom och gick…
En dag kom min svåger över. Han, på sin motorcykel, och hans fru i deras bil med barnen. Vi hälsade, vi bytte meningar och vi åt, drack och satt.
Åter igen observerade jag barnen. Omedvetet började jag åter igen observera barnen och fick mina observationer bekräftade. Det spelade liksom inte längre någon roll ifall jag upplevde eller tolkade situationen fel då jag såg en sanning som jag innerst inne gillade. Denna ”sanning” gjorde mig glad då sanningen påminde mig om vilka vi vuxna egentligen är.
Jag tyckte mig åter igen se att barnen hade kul. Vad är det barnen visar oss? Vad är det barnen vill påminna oss om? Varför bryr jag mig? Släpp detta nu och gå vidare med ditt liv – tänkte jag, men jag kunde samtidigt inte släppa tanken. Det kändes inte bra att förneka det jag upplevde som en sanning.
Klockan började bli ”sådär lite lagom-mycket” för att man skulle tacka så mycket vilket gjorde att vi vuxna började bete oss på ett sätt vilket ska indikera att det är slut på det ”roliga” och dags för allvaret igen.
Vi vuxna började ställa oss upp och myndigt sa vi åt barnen att göra sig reda för att gå vidare med livet. Det började skära sig i huvudet på mig och jag insåg att jag inte mådde bra. Jag mådde faktiskt inte bra även då jag säkert upplevdes som Facebook-glad.
Min svågers barn packades in bilen, bältades fast och deras mamma började göra sig redo för att sätta sig i förarsätet. Min svåger satt på sig hjälmen för att göra sig redo att sätta sig på motorcykel. Jag tänkte på hjälmen, hans motorcykel och en rad andra tankar for genom huvudet härledda till motorcyklar.
En liten liten impuls i min kropp skickades iväg (den var så svag att jag hur enkelt som helst kunde avfärda impulsen) men av någon anledning lyssnade jag och gjorde det impulsen bad mig göra. Jag frågade ifall jag fick sätta mig på motorcykeln. Naturligtvis fick jag det – sa min svåger. Jag hade inga skor på fötterna och gick från gräset till gruset där motorcykeln var uppställd. Den var tung och jag lät den vila på stödet varför jag själv var tvungen att balansera mer på ett ben än det andra.
Jag tittade på knapparna, såg visarna och kände på bromsarna och gasen. Det började kännas något krystat men av någon anledning ville jag tro på impulsen så jag bad om nyckeln varpå min svåger tänder motorcykeln och motorn startades.
Jag provade att gasa i frikopplat läge. Det var inte mycket utan bara så-där-lite-lagom-mycket… Jag tittade på min svåger och genom hans blick fick jag förståelse för att jag fick gasa lite-så-där-mer-än-normalt vilket jag gjorde för att snabbt släppa på gasen.
Åter tittade jag på min svåger och sökte bekräftelse. Med hans blick fick jag bekräftelse att gasa på mer och det gjorde jag. Jag gasade upp till max och motorcykeln gav ifrån sig ett explosivt och väldigt livfullt ljud och hela jag brast ut i ett enda sant tjut.
Under en liten del av en sekund kände jag en känsla i min kropp jag inte hade känt på ett tag. Känslan kan jag känna under åren som går men det är inte ofta och i obetydlig omfattning. Känslan är kul och det kittlas i magen. Känslan påminner mig om vem jag egentligen är. Man ler och glömmer tiden. I samma sekund motorn varvade ner försvann känslan. Den var som bortblåst men tanken av känslan slog nu rot.
Senare på kvällen, när barnen hade somnat, satt jag ute på verandan och funderade över känslan jag kände. Frågor jag kunde fråga då var – vad var det för känsla?, – vad var det egentligen som fick mig att uppnå den känslan? – varför var känslan så kortvarig? – hur skulle jag kunna förlänga upplevelsen? – går det ens att förlänga upplevelsen? – är det en motorcykel jag ska köpa? – hur upplevdes jag av de andra när jag vrålade sådär barnsligt som jag gjorde? – vad spelar det för roll? – varför skrattade barnen på ett sätt och de vuxna på ett annat sätt när det observerade mig på motorcykeln? – påminde den känslan mig om det tillstånd jag undermedvetet söker genom alkohol? – varför ville min fru eller min svågers fru inte göra det jag gjorde även då de såg den reaktion det utlöste? – varför ville alla barnen göra exakt det jag gjorde då? -vid vilka andra tillfällen i mitt liv har jag upplevt exakt samma typ av känsla? – vad beror det på att jag varvade ner gasen? – varför vrålade jag? – vad hände då? – var det sant det jag upplevde eller inbillade jag mig? – när sist såg jag någon annan vuxen uppnå det jag uppnådde?
Jag sökte inte svar den kvällen. Jag frågade bara frågor. Jag frågade betydligt många fler frågor än de ovan men jag hoppas att jag når ut till dig med poängen.
Nästföljande dag började jag få några svar. De var inte avgörande på något sätt men svar fick jag och svaren kändes åter igen rätt. Svaren formulerade dock som ytterligare frågor och jag började närma mig något som inom mig kändes bra och rent.
Kan det vara som så att jag egentligen ”bara” gjorde något som jag tyckte var kul, spännande, annorlunda, barnsligt och något som gjorde mig nyfiken? Kan det vara som så att jag har skapat ett vuxet liv där jag faktiskt gör väldigt mycket som inte är kul, spännande, barnsligt och saker som jag alltid behärskar och känner till utfallet av?
Jag vet inte men jag tror det. Tanken får mig att må bra och den känns sann. Tanken får mig faktiskt att må riktigt bra om jag ska vara ärlig. Jag var ju väldigt fånig när jag lyssnade in min tramsiga impuls. Det var ännu mer barnsligt när jag satt mig på en motorcykel som jag knappt själv kunde balansera och jag måste sett oerhört barnslig ut när jag satt där och drog på gasen i frikopplat läge. Ännu barnsligare var det sedan när jag utbrast i ett okontrollerat vrål vilket skedde på impuls.
Kommande dagar började jag bli mer medveten om impulserna som skickades ut i min kropp. Jag började tro ännu mer på att vi vuxna kanske faktiskt har lyckan inom oss och att det faktiskt är vi själva, genom de omedvetna tankar vi tänker, som hindrar oss från att uppnå detta tillstånd av sann lycka. All glädje under denna mikrosekund skedde ju inom mig och den har skett inom dig flera gånger tidigare också.
Varför inte erkänna denna form av lycka som sann? Vi behöver inte avfärda den bara för att den är barnslig. Vi behöver inte avfärda tanken bara för att vi troligen måste tänka och göra barnsliga saker för att uppnå tillstånden vi så instinktivt söker. Vi kan ju välja att tro på att lyckan är genuin om det får oss att må bra. Vi vuxna är bara några tankar ifrån att faktiskt få uppleva denna sanna lycka mer ofta än inte. Varför då inte gör det?
Jag hoppas verkligen att du betraktar det du läst som inget mer än ett pyttelitet frö. Fröet kan dö. Testa då en nytt om du vill tro på det du känner. Förr eller senare kommer fröet slå rot och då händer det saker. Jag lovar. Ge dig själv en chans och låt fröet slå rot och gro.
Livet ska överlevas och därefter levas.
//En skuldsatt pappa som vill finna tillbaka till barnet inom sig
71 kommentarer
Saker man gör där utfallet är givet är tråkigt (vuxet). Städa – du vet att det här gör jag då blir det rent – tråkigt.
Betala räkningar – knappar lite på datorn, pengarna kommer betalas ut, klart! – tråkigt.
(insert random "vuxen" aktivitet med 100% säkerhet att lyckas och 100% förutsägbar konsekvens) – tråkigt
Alla saker man gör med ett visst mått av oförutsägbarhet är roliga och ger spänning och lycka.
Fiska – när som helst kan DEN DÄR GAMMELGÄDDAN hugga. utfallet är i högsta grad oförutsägbart – roligt
Resa till nya platser – du vet inte vad du kommer att få se, vilka människor du ska möta, hur maten ska smaka – roligt
osv.
Aktiviteter med 100% chans till "success" och 100% förutsägbarhet är TRÅKIGA
Hej okänd. Det stämmer det du skriver. Tack för din kommentar.
Hej igen Okänd! Jag har tänkt mer på det du skrev. Det du skriver är faktiskt intressant. Det du beskriver är att förutsägbarheten är "tråkig" men samtidigt är det just förutsägbarhet vi söker. Varför tror du att vi människor upplever förutsägbarhet som "tråkigt". "Tråkigt" kan ju inte existera utan dess motsats. Vad är enligt dig motsatsen till "Tråkigt"? Blir en aktivitet mer "rolig" ifall utfallet är okänt? Varför är det så tror du? Vad är det som är "roligt" med ett okänt utfall? Kan vi människor nu inte skapa fler tillfällen i våra liv där vi i så fall gör saker vi inte är lika säkra på utfallet av?
Ser mycket fram emot ditt svar//Niclas
Vi stävar inte efter förutsägbarhet, vi strävar efter trygghet. En resiliens att hantera det oförutsägbara. Men eftersom det händer väldigt få oförutsägbara saker i vår vardag som "hotar" vår trygghet så behöver vi inte jobba för denna resiliens eller "bevarande av trygghet". Det du beskrev i ditt långa inlägg var en lång upprepning av vardagliga (i och för sig trevliga) händelser med 100% success rate och 100% förutsägbarhet (ni fixar mat, grillar, badar, träffar vänner (ja samtalen kan vara oförutsägbara men det gäller inte alla man träffar, många är bara "trevligt" att träffa)). Att du då känner en tomhet (du har levt med denna förutsägbara "trevliga" trygghet väldigt länge nu) i allt detta är inte så konstigt. Ditt behov av trygghet är uppfyllt. Dags för nästa steg på Maslows behovstrappa.
Ngn beskrev motorcykelkörning (aggressivt) som gav adrenalinkickar men att det var för farligt.
Varför tror du att det finns sällskapsspel? Varför tror du att folk bränner miljarder varje år på tips/lotto/internetpoker/etc?
Eftersom vår vardagliga trygghet aldrig hotas av oförutsägbara händelser tvingas vi söka oförutsägbarhet på "artificiell" väg.
Min väg är fiske. Gäddfiske är kul. Det är svårt, intressant och chansen till drömfisken finns alltid. Sillfiske i Öresund på hösten är inte kul. Man släpper ner pilken med sillkrokarna, väntar lite och vevar upp 3-5 sillar. Förutsägbart, inte kul. Ibland vill man ha 200 sillar för att salta in och ha till julens inläggningar. Då är det en viss spänning även i sillfisket: Kommer vi få stora fina sillar som passar att salta in? Kommer vi få tillräcklig många? Sillfisket i sig är alltså inte kul för det nappar hela tiden. Men har man ett mål om säg 200 st feta fina sillar på en halvdag då är det kul. Då är det en jakt, en tävling, en risk att misslyckas. Hela tiden kommer jag tillbaka till samma sak. Avsaknad av upprepning och risk att misslyckas = kul/spännande.
Skidåkning (alpint) är kul. Varje sväng är ny, miljöerna förändras. Det kan vara gupp, träd, isiga fläckar, pucklar, lössnö etc. Totalt oförutsägbart och man "upptäcker" världen (mikrokosmos runt ens skidor) på nytt hela tiden.
Att umgås med barn på deras villkor (klättra i träd, leta efter "mucklor" (Pettson&Findus) eller "troll" eller "drakar" i skogen och totalt hänge sig åt deras lekar) ger exakt samma sak. De kastar sig huvudstupa in i saker som de inte känner utfallet för och som de inte på förhand vet att de kommer att klara. Inte förutsägbart, varken utfall eller "success rate" – roligt.
Vad motsatsen till tråkigt är? Tråkiga saker för mig är saker utan social samvaro med 100% success rate och förutsägbarhet. Att diska är inte tråkigt om man är 2 om det och snackar under tiden. Att diska själv är tråkigt. Skillnaden? Oförutsägbarheten i den sociala samvaron med den man diskar tillsammans med? Väldigt få saker med barnen är tråkigt (de är 2 resp 6) för det händer hela tiden oväntade och nya saker kring dem,
Jag svamlar, är inte helt nykter, men tror jag utvecklat min kommentar från innan. Hoppas du svarar tillbaka!
/Erik i Karlshamn
Kan utveckla lite till… Jag tänker på "kick-off" aktiviteter eller "svensexe" aktiviteter, typ femkamp (slangbelleskytte, yxkastning, knivkastning…. ) Ingen har erferenhet av dessa aktiviteter, vilket rubbar alla ur deras strikta stela (svenska) comfort zone vilket i sin tur gör att man börjar dela med sig av erfarenheter av det nya (visst var den tveeggade yxan tung, skulle man inte hålla kniven si eller så) och samtalet (kring det nya, det oförutsägbara med <100% success rate) är igång vilket öppnar upp kommunikationen för andra typer av interaktioner (i jobbsammanhang, bättre kommunikation och samarbete i gruppen, i svensexesammanhang – nya kompisar etc)
nya svåra saker med oförutsägbarhet och (risk för) misslyckande öppnar upp oss för vi är så vana vid att vara "säkra, trygga, förutsägbara".
Hej Erik!
Tack igen. Jag kommer återkomma till det du skriver senare i veckan. Du har intressanta vinklar. Kom tillbaka till detta kommentarsfältet senare.//Niclas
Jag delar i hög grad Eriks uppfattningar. Jag är ganska benägen att klämma ur mig en filosofi som baserar sig på synpunkter av det slag han uttrycker. Men av något skäl tar det emot förvånansvärt mycket att klämma ur sig sina idéer. Delvis kanske för att jag gärna vill kunna ge en bild av det akademiska läget på området, vilket blir smått krävande. Det är ju knappt någon annan här som refererar till akademisk forskning, utan alla verkar vara glada amatörer som sitter och grunnar på saker på egen hand.
Det mest väsentliga är att hjärnan är en informationsprocessor, vilket förklarar vårat sug efter "oförutsägbarheter". Dagens forskare har dock grävt ner sig i gravt korkade idéer om den emotionella hjärnan, där emotioner antas vara det centrala. Begriper man att hjärnan är en informationsprocessor så fattar man varför den hatar att sysselsätta sig med information som redan är färdigsorterad.
Hjärnan är dock inte dummare än att den begriper att den behöver trygghet/resiliens/hållbarhet också, som Erik påpekar. Det dämpar ofta vår glädje att vi inser att våra aktiviteter, eller aktiviteterna vi skulle vilja företa oss, inte är särskilt hållbara.
En upplevelse av hållbarhet är därför ganska nödvändig för att livet skall kännas bra. Men hur bör informationen i övrigt vara för att vara kontinuerligt stimulerande? Oförutsägbarhet är bara en av många "kollativa" variabler som psykologiforskare intresserade sig för för ett halvsekel sedan. Andra begrepp som användes i sammanhanget var förändring, variation, komplexitet, inkongruens, osäkerhet och nyhet mm. Allt sådant kan bidra till att informationen man insuper ter sig stimulerande, vilket tenderar att göra en pigg och glad.
Framförallt bör informationen vara rik, menar jag. Ordet rik dök av något skäl inte upp bland de kollativa variabler som forskarna diskuterade, men borde gjort det.
Ytterligare en sak man bör konstatera innan man har en någorlunda komplett bild av den mänskliga motivationen är att vi har en massa djuriska instinkter och drifter som vill styra oss. Hjärnan försöker hantera dessa beteendetendenser efter bästa förmåga för att de skall störa minimalt och berika maximalt.
Kroppens mål är att föra arten vidare men hjärnan vill mest av allt processa rik information. Dessa mål kan ibland hamna i konflikt med varandra, men självfallet är det som är bra för kroppen och arten synnerligen ofta bra för hjärnan och tvärtom.
Hedonistiska förklaringar till varför folk gör som de gör är som jag ser det inte väldigt mycket värda. Inte om innebörden av den hedonistiska förklaringen är att man strävar efter sköna känslor och undviker obehagliga känslor. Människan vill först och främst ha rik stimulans och är verkligen inte främmande för att utsätta sig för obehag för att inte ha tråkigt. Att bara ligga och softa på en strand med en drink i handen blir snart tråkigt hur skönt man än har det. Det som avgör att man blir kvar på stranden är ifall man lyckas bibehålla en kontinuerligt rik stimulans, genom bad, prat, musik, spanande på omgivningarna och på andra badare, kortspel och andra aktiviteter. Ofta väljer man dock att företa sig något annat, mer ansträngande.
Därtill gör man förstås ofta saker för att kroppen kräver det. Kroppen behöver mat och suktar mycket ofta efter sex och andra aktiviteter. Hjärnan kan uppleva det mer eller mindre stimulerande och positivt att tillgodose dessa kroppens behov och begär. Hjärnan gör vad den kan för att sådana aktiviteter skall vara rikt stimulerande. Allt som oftast måste den dock företa sig saker även om de inte är rikt stimulerande.
Det goda för en människa är alltså ett rikt och hållbart informationsprocessande.
Vilket också ger behagliga känslor, vilket dock inte är särskilt viktigt vare sig för hjärnan, kroppen eller arten.
Kuckeliku, du skriver;
"Jag lade igår förmiddag fram en del excellenta psykologiska teorier i början av den här tråden, men har inte fått några indikationer på att någon har läst dem".
Eftersom du bad om det så ska du få svar. Till att börja med tänker jag bara ställa en enkel fråga. Du talar om att referera till akademisk forskning men du redovisar inte dina källor. Vilka är dina källor i det du skriver ovan?
Källorna är många. En litteraturlista kan bli lång. Min C-uppsats i psykologi som jag skrev för ganska många år sedan handlade om just sådana här saker och hade tre sidor med referenser. Därtill kommer en massa filosofisk litteratur. Jag får nog återkomma med lite litteraturtips i morgon. D.E. Berlynes bok "Conflict, Arousal and Curiosity" från 1960 är dock värd att läsa liksom en bok med titeln "Functions of Varied Experience" av D.W Fiske & S.R. Maddi från 1961. Old stuff!
Jag har också studerat psykologi så detta kan bli intressant.
Jag anser att vi behöver förstå den evolutionära grunden för att förstå människan. Dock tycker jag att många evolutionspsykologer är inne på fel spår. Men jag tycker att emotionsforskningen (t.ex. Panksepp) är välbehövlig och pekar på sådant som är väldigt viktigt för att förstå människan.
Jag är inte jätteroad över att behöva åstadkomma en litteraturlista. Den bästa finns förmodligen i ovannämnda C-uppsats som jag kanske borde lägga upp på nätet eftersom den är ganska trevlig att läsa. Jag lyckas dock inte riktigt få in pucken i målet i uppsatsen och den verkar sakna en del referenser som jag absolut skulle vilja ha där. Jag måste också gräva i gamla hårddiskar för att få fatt på uppsatsen. Eventuellt kan jag fotografera en utskriven uppsats och lägga upp bilderna på nätet.
D.O. Hebb skrev 1972 i "Textbook of Psychology" något i stil med att "Själen behöver information så som magen behöver mat" men jag har svårt att återfinna formuleringen i min uppsats.
En annan sak jag har svårt att återfinna är idéer om "sensoristasis" (en idé på ungefär samma nivå som homeostasis) som jag också förväntade mig skulle finnas någonstans i uppsatsen.
Det som med tiden kom ur den här sortens idéer var sådant som Csikzentmihalyis idéer om flow och Zuckermans idéer om sensation seeking. Ganska intressanta saker, men inte tillräckligt bra.
I fråga om filosofin så ansåg redan Aristoteles att det goda för människan är rationell aktivitet, vilket ligger tämligen nära mina åsikter. Svaret kan te sig alltför intellektualistiskt, men vissa uppfattar Aristoteles "eudaimonia" som snart sagt detsamma som "lycka", vilket förvisso är ett betydligt mindre intellektualiskt begrepp.
Jag har nog inte så mycket bra litteraturtips av filosofisk art. Man kan läsa något av Bengt Brülde som ägnat en hel del möda åt frågan om det mänskliga goda och även intresserar sig för den psykologiska forskningen, men han brukar i sina analyser exkludera perfektionismen vilket inte är rimligt och han vet knappast mycket om biologi mm.
De senaste fyra åren har jag bara högst sporadiskt ägnat mig åt sådana här frågor, så jag kan ha missat något riktigt läsvärt…
Absolut. Men hur stark relation har det till det som Niclas pratar om här ovan? Och hur gör du en bra livsfilosofi av det hela? Bör man bara jaga omkring och försöka ha kul? Vilket förvisso är lättare när man är ett litet barn och har hur mycket som helst att upptäcka och minimala krav på sig.
Hej Kuckeliku.
Har inte vi vuxna exakt lika mycket, om inte betydligt mycket mer, att upptäcka än barn? Vi kan ju göra saker barn faktiskt inte kan. Vi är betydligt mycket mer fria än vad små barn är. Du och jag kan ju upptäcka precis det vi vill så vad tror du det beror på att vi inte gör det?
Du skriver att barn har "minimala krav". Det får mig att tänka att du inte har några barn men kan såklart ha fel. Alla får ju "krav" på sig efter förmåga. Mina barn har krav på sig. Det tror jag de flesta har. De måste… och de måste…
Vi vuxna har väl egentligen inte så många krav på oss heller. Vilka krav är det du tänker på? Städa? Gå till jobbet? Göra något för vår svenska snittlön på 30 000 kr? Ja, vi måste också göra något men det är väl egentligen inga "krav" att tala om?
Det är så lätt att tycka att alla andra har det så mycket bättre än oss själva men är det inte vår rättighet som vuxna människor i Sverige att faktiskt våga inse att vi har en hel del att upptäcka själva?
Jag vet inte. Jag har inga svar. Är bara väldigt öppen för andra människors synsätt. //Niclas
Låter som Cornu kommer bli lite kick-sökare framöver?
MC, fallskärmshoppning (med ryska skärmar, oförutsägbara) och andra adrenalinsporter?
Skönt inlägg!
När barnen var små så sa jag till mig själv att jag skulle skaffa motorcykel när de var giftasvuxna och klarade sig själva. Nu när båda flyttat hemifrån så vet jag att det är 15 (?) ggr farligare att köra båge än att köra bil, och det känns korkat och bara jävla farligt att köpa en motorcykel. Men livet blir ju lätt lite trist när man är klok och förståndig jämt.
Hej Dr Hedge!
Tack för din kommentar.
Det stämmer säkert det du skriver. Jag tänker för ofta som du gör. Det är nog många som gör. //Niclas
Själv har jag aldrig varit särskilt intresserad av varken bilar eller motorcyklar. Det är helt enkelt transportmedel för mig. Ibland avundas jag mc-åkarna när de kryssar mellan bilarna i köerna som är och har funderat på en euromoppe.
Men min "dröm" är en rejäl verkstad, där jag kan pula med mina projekt. Lite som oppfinnarjocke, eller skalman.
Nu har jag iofs råd med en verkstad, men inte tid. Varför införskaffandet verkar meningslöst. (Har dock en mindre verkstad som får en eller två timmars besök i veckan) Nu har jag många, många år kvar i arbetslivet, och får jag råd så pensionerar jag mig och skaffar den där verkstan…
Okey, erkänner följande:
Införskaffade en bilbana modell större och ett gäng bilar i alla möjliga utförande. Tog med barnen upp i sovrummet och byggde ihop en riktigt höjdarbana och körde lite race med tidtagning, sladdområden etc. Ett bigpack glass "försvann" visst på vägen också. Knasigt roligt som kan rekommenderas men som inte föll i lika god jord av sambon. Det var lite trångt om saligheten när man skulle gå och lägga sig, liksom…
Tack Benke för att du delade!
Jag undrar om man inte sitter fast i en lyckofälla. Normerna i samhället är ju att lycka är fina huset, fina jobbet, fina tomte, fina bilen. Barnen ska ha flera aktiviteter och även föräldrarna med både träning och kanske något kulturellt. Naturligt ett stort socialt nätverk och umgänge.
Att visa upp sin lycka och framgång för alla, någon typ av Facebooklycka.
Men är man lycklig på riktigt då? Vet inte ens att gasa på en motorcykel eller köra bilbana uppväger?
En mitt i livet kris där man märker att livet inte är för evigt. Många sitter kvar i sitt på ytan lyckliga liv. Andra bryter upp och orkar inte bete sig efter omgivningens trötta normer om vad lycka är.
Att klara av att gå sina egna vägar och fråga sig. Vad tycker jag om och hur vill jag leva mitt liv.
Kan möjligt stämma det du skriver Nils. Tack för att du delade med dig av dina tankar.
Trixet är att livet är relativt kort. Detta blir man som förälder mycket medveten om. Varför betrakta livet som en transportsträcka när vi i Sverige har förutsättningar till så extremt mycket mer? Varför inte optimera och skapa det liv man kan glädjas åt? Vi har i Sverige exakt alla nödvändiga förutsättningar att må som kungar så varför vända möjligheten ryggen?
Vi i Sverige lever bättre, har bättre förutsättningar och betydligt större möjligheter än vad den rikaste mannen på jorden hade för bara 100 år sedan (50 år sedan?). Vi är här och nu. Vi har tur som får uppleva allt det vi idag har möjlighet att uppleva, läsa, ta del av, prova… Varför då inte optimera dessa möjligheter och samtidigt inse att vi faktiskt har valmöjligheter att uppnå mer än bara överlevnad?
Varför inte leva ett lite kortare liv om det nu är svaret för att leva ett lyckligare, mer generöst och lite mer vågat liv? Varför?
//Niclas
Livet är en transportsträcka. Man ska ta sig från A till B på en viss tid och längd. Vad man fyller det med är upp till var och en. Men att sitta fast i samma gamla vanor år ut och år in. Samma vänner, samma släkt, samma middagar och samma snack. Thailandsresa faller även det in där. Funkar även det bra att visa hur lycklig man är på facebook.
Rätt som det kommer man till en punkt där man frågar sig. Är det här verkligen livet? Är jag verkligen lycklig och tycker jag att det här är roligt? Ska semestern fyllas med dessa saker du tar upp. Grilla, dricka, umgänge. Ett liv springandes i råttans hjul. Enligt uppsatta normer i samhället är ju det här lycka. Men är det det och tycker du det?
Jag har haft några motorcyklar, kört som en galning men till slut fattat att den adrenalinkicken jag får av att köra, typ som i nåt TV-spel, inte gör mig lycklig i längden.
Senare så får jag dåligt samvete av att ha kört sådär, av att ha utsatt mig själv och andra för stora risker, ibland har det varit nära och efter ett antal sådana händelser är jag färdig med det liksom, det är faktiskt inte värt det längre.
Och jag kan inte köra "ordentligt" då jag blir som förbytt såfort hjälmen kommer på
Ibland kommer lusten över mig igen, men då är det bara att minnas hur det var på slutet för att få de idéerna ut ur skallen..
.
Jag har blivit äldre, det är inte roligt att åka karusell längre, jag har redan åkt dem alla.
De flesta är beroendeframkallande, jag gillade dem för mycket, de drog iväg mig från det som var bra för mig, fick mig att missköta relationer och arbeten, fick mig att ångra det jag gjort…
.
Nuförtiden så mår jag bra av att komma hem till en välstädad bostad, av att ha massor med nyttig ekologisk mat i kylen, av att ge mig bra motion som gör mig pigg och glad.
Jag blir glad av att veta att jag gjort ett bra jobb på min arbetsplats, förut så var ju arbetet bara något som hindrade mig från att tex köra motorcykel.
Tillbaka till basic, nöja mig med de små glädjeämnen som är inbyggda i världen liksom, jag lägger märke till nya emellanåt, sådana jag inte lade märke till förut..
.
Jag har ingen Facebook, har aldrig haft och ska aldrig skaffa, kan inte med grejen liksom
Kul att läsa era kommentarer och artiklarna på den här lite annorlunda Ekonomi? bloggen.
Önskar er en fin helg!
Tack Kallle7 för att du delade dina intressanta tankar//Niclas
Ett fint och tänkvärt inlägg som fick mig att le. Tack!
Tack K E! Tack Cornu för att du delade.
Själv är jag ganska sällan nära den där omedelbara lyckokänslan som du beskriver, men jag tror det handlar om att vara fullständigt i nuet, och kanske med ett visst mått av adrenalinrusning.
Berg- och dalbanor kan ha den egenskapen, men tyvärr är det inte jättemånga häromkring som är tillräckliga. Man kanske skulle pröva ett bungy-jump igen? Det var 20 år sen sist…
Tack Oscar! Jag förstår mer och mer att vissa (typ du och jag?) kanske bara kan finns denna "krydda" i livet genom att göra saker som eventuellt kan leda till en "förändringstvingande situation". Andra uppnår liknande typ av "rus" genom att sysselsätta sig med saker som inte alls behöver testa gränserna. Jag måste som du testa gränserna. Vad säger det oss? Vad kan du och jag lära oss av de som uppnår total glädje "i en verkstad", "i skidbacken" eller "i fiske"?
I mina öron låter det som en 40-års kris. Men vad vet jag.
Det är inget konstigt att känna att man "vaknar upp mitt i livet" och funderar på tillvaron. Det blir så när man varit alltför fokuserad på att uppnå sina mål.
De flesta köper en motorcykel eller en cab och kör med några somrar, kanske t.o.m. rullar ut partnern och skaffar en ny, yngre, modell…
Men det är mest symptom, inte någon lösning.
Har tyvärr ingen patentlösning, men som "vuxen" har man ofta förväntningar på sig att uppträda på ett visst sätt. Har man inga möjligheter att kasta av sig det oket ibland och faktiskt göra vad man själv vill, så tror jag man känner en viss tomhet. Man kan faktiskt bete sig barnsligt (och varför inte ihop med barnen) utan att för den sakens skull vara oansvarig. Kan man inse det så tror jag en hel del är vunnet.
Vaffan, dra iväg och köp lite kolsyreis och tillbehör och gör halloween till en helg barnen sent ska glömma!
Tack Green! Mycket intressant det du skriver. Bra!
Tror som dig Greenious att det här är en klassisk 40-års kris. Jag var själv där för ca 10 år sen och jag känner igen mig lite. Mycket frågor men få svar.
Slutar ibland med separation eller att komma till freds med sig själv. Nytt tankesätt eller nya vanor
Jerry Rubin skriver i hippieboken "Snacka inte bara" ("Do it") från 1970 saker som följande:
"Våra föräldrar för ett utrotningskrig mot sina egna barn. Ekonomin har varken användning eller behov av ungdom."
Någon annanstans jämför han barn med zenmästare och säger sig se hjärntvätt i skolorna. Så de här grundtankarna ligger faktiskt väldigt nära generationsupproret i gränsen mellan 1960-1970-talet.
Tack för ditt tips! Ska undersöka. Ja, det kanske är ett tema detta med "uppror". Det ser ut som om allt är "rätt" men det känns "fel". Är det inte även det denna blogg trummar in i oss. Det vi människor gör är att vi eftersträvar något artificiellt som inte är långsiktigt hållbart och som per definition egentligen jobbar till människans fall? (Talar om tillväxt och BNP)
Vi människor i väst utgår endast från det vi ser. Det vi ser är det vi vet. Vad är det vi inte ser? Vad är det vi inte vet? Vetenskapen avfärdar allt det vi inte ser. Mänskligheten har anpassat hela sin livsstil endast utifrån det vi ser. //Niclas
Orkade inte läsa igenom allt i detalj, men njut av det medan det varar.
Barn är den bästa återkopplingen. Oförbehållsam kärlek.
Sen flyttar de hemifrån, och då är insatsen som de lagt in helt klart värt besväret. Du gör allt du kan för att de ska få det bra. Skuldsättning, inget problem, bara att uppa lånen på villan.
Sen sitter du i din fina villa. Kanske du inte ens använder hela, bara den del där du brukar vara, där TVn eller bastun är. Eller kanske en hel våning lämnas obrukad.
Nu vet jag inte hur det slutar, men jag vet att ingen människa kan förstå sin egen död. Det är helt enkelt omöjligt då man inte kan visualisera sitt eget försvinnande. Man är ju fortfarande kvar som betraktare i visualiseringen.
Så, om du tror att du har kanske 20 eller 40 år kvar, vad har det för betydelse om du ändå kommer att försvinna?
Livet som vi lever det är en logisk motsägelse. Den enda anledningen att fortsätta är instinkt.
Och du tror att lycka är något som finns. Låt mig förklara för dig, lycka finns bara i ditt huvud. Din lycka, som ingen annan än du känner till finns bara i ditt huvud. Men visst, du kanske kan påverka andra att bli lyckliga, tillfälligt, sen blir de olyckliga när du försvinner. Lycka till!
Barn går från att vara gulliga små monster till irriterande parasiter, sen flyttar de hemifrån. Sen går det några år och man hör av dem sporadiskt under tiden.
Sen blir de vuxna och trevliga.
Ungefär så. 🙂
Hej Karl. Tack! Det stämmer så väl det du skriver om att "lycka" endast är en mänsklig konstruktion som ska förklara "något". Dock är "känslan av lycka" något vi människor faktiskt uppskattar att känna. Vi kan känna, uppnå och uppleva känslan på olika sätt. Om det stämmer det du skriver (och som jag uppfattar det själv) så är ju "olycka" endast något som finns i våra huvuden och som är skapt av oss själva. Varför tenderar vi människor i så fall att skapa mer olycka än nödvändigt? Observera människor. Observera deras kroppshållning, deras ansikten, lyssna på vad de talar om, se hur de rör sig. Lyssna på vad de pratar om i telefonen, se hur de behandlar människor som är i behov av hjälp (tiggare), se hur de sitter framför TV:n, se vad de skriver om andra människor som exv söker sig till Sverige ("invandrare"). Jag skriver inte att någon har fel eller rätt. Jag skriver bara att jag tycker mig observera att olyckan dominerar när jag någonstans innerst inne tror att det motsatta kan dominera istället. Varför inte? //Niclas
Är rätt imponerad över att jag lyckades stava så rätt trots en promillehalt som skulle fälla en elefant. Fast i princip har jag rätt som alltid. Förövrigt anser jag att man liksom skribenten bör ta alla tillfällen som gives för att hitta något positivt i tillvaron. Åtminstone är det så jag tolkar skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här DN-krönikan är läsvärd: http://www.dn.se/nyheter/sverige/dilsa-demirbag-sten-konstant-lycka-inget-att-strava-efter/
Ta flygcertifikat. Utmaningar och kickar som aldrig tar slut. Inte farligare än man gör det till.
Farligt, dyrt, naturresursförstörande och verkligen inte så härligt som man kanske inbillar sig. Hur kul är det att sitta inuti en bullrig burk och aldrig känna vinden i ansiktet eller lukten från något naturligt annat än sina egna fjärtar? Inbillar du dig verkligen att man blir lycklig av det? Skall man få mer ordentliga adrenalinkickar måste man konstflyga vådligt och då uppnår man med mycket stor sannolikhet inte pensionsåldern.
Och så har vi det lilla problemet med sinande olja. Du sade inget om elflygplan.
Jag vet en bra positivitetskurs du kan gå.
Att: Dan. Tack för ditt tips. Du har säkert en bra poäng. Det låter kul med flygcert. Jag inser såhär i efterhand att jag kom ut lite fel då flera fokuserade på just motorcykeln. Det jag ville komma åt var impulsen jag följde. Impulsen kan ju lika gärna säga åt mig (och dig) att hjälpa en annan människa eller säga åt oss att prata med grannen på bussen. Den skulle kunna vilja säga att gå tillbaka hem igen och krama om familjen som om det vore sista gången man skulle få göra det. Impulsen kanske skulle vilja att man bara stannade upp och lyssnade på sin egen andning eller kanske bara åka en station till bara för att… På samma sätt skulle impulsen kunna säga att man "bara" fråga en medmänniska hur den mår, vad man kan hjälpa till med eller överraska någon med en kram eller en väldigt fin kommentar som kommer direkt från hjärtat. Flummigt? Jag hoppas verkligen att du inte tycker det. Jag vill tro att du förstår det jag menar. Tack igen Dan!
Ultralätta elflygplan verkar najs, så nöjesflygandet kan säkert ha en framtid. Det kan bli ett riktigt trevligt nöje vad det lider. Det blir mycket billigare, mindre bullrigt, man slipper ifrån vibrationerna och man påverkar knappt miljön och naturresurserna negativt. Flyger man långsamt på låg höjd kan man också uppleva så mycket mer. I synnerhet om man inte sitter inlåst i någon kabin.
Det finns också elmotorer att hänga på ryggen, att använda tillsammans med en glidflygskärm. Sådant behöver man kanske också något slags flygcertifikat för, så du hade inte behövt få en så negativ respons om du nämnt något om dessa nya alternativ.
Man kan väl köra med bioetanol om man nu tvunget ska vara miljövänlig?
Som ni kanske förstår är jag ingenjör och när jag läser om ett problem (Cornus önskan att leva lite "mer") drar problemlösarprogrammet igång av sig självt. Att tala om ett problem i evighet utan att försöka lösa det är mig främmande.
Jag kan lova att C hinner ta cert och flyga en hel del innan oljan tar slut. Det är också så att vädret i Norden är en mycket begränsande faktor för den hobbyn så eldrivna ultralätta är inte så realistiskt om man vill kunna flyga både ut och hem även om det blåser lite. En kabin att sitta inlåst i är heller inte så dumt om man vill flyga när det är svalare än +25. Det blir dessutom kallare ju högre man flyger, men vi skulle ju flyga lågt och sakta.
Det finns utrymme i livet att krama fastrar även för flygare. Det ena utesluter inte det andra. Miljöfanatism däremot är fullständigt kontraproduktivt både för individens och samhällets utveckling.
Det är inte Cornu som har skrivit inlägget. Det är ett gästinlägg.
En kabin kan säkert ofta vara mycket bra att ha, men det behöver knappast nödvändigtvis vara himla svårt att ta av den när vädret tillåter det. Man kan flyga både högt och fort med elflygplan, men jag tror att världen är intressantare lite närmare marken och flyger man nära marken är det ofta en fördel om det inte går för fort, för annars hinner man knappt se något. En del ultralätta flygplan kan flyga i 27-28 km/h utan att stalla.
Med explosionsmotorer kan man inte flyga på låg höjd, eftersom det blir för mycket miljöstörningar för dem som är på marken. Det finns någon minsta tillåten marschhöjd. 300 meter kanske. Den är förmodligen än så länge lika hög för elflygplan, men lagarna bör säkert anpassas till förekomsten av elflygplan.
Explosionsmotordrivna flygplan bullrar och vibrerar kraftigt även om man kör dem på biobränsle. Det går åt mycket mindre energi om man kör på el, eftersom elmotorerna har 95 procent verkningsgrad medan en explosionsmotor kanske har 25-30 % verkningsgrad.
Ett litet elflygplan drar knappast mer än en elbil om det kör i samma fart. Men man slipper trafikstockningar och kan ta sig fågelvägen dit man vill. Det finns dock inte så mycket landningsbanor och man tvingas oftast betala landningsavgifter. Laddningsmöjligheterna är knappast heller väl utbyggda än så länge.
Självklart har C tänkt i samma banor som Niclas. Minimihöjden vid flygning annat än start och landning är 500fot, ca 150 m. Ju lägre man flyger, desto farligare såvitt man inte håller sig lägre än någon meter över marken.
Jag börjar få svårt att hålla mig konkret och praktisk inför dina tsunamis av okunnighet. Sen finns nåt korn här och där… Är det när okunnigheten kompenseras av det dåliga omdömet…? 😉
Öh, nej.
Gästinlägg är gästinlägg.
För att förtydliga, så publicerar jag sådant som jag tror att bloggens läsare vill läsa. Har inget med mig att göra. I detta fall matchade inlägget målgruppen män i åldern 30-50 år rätt perfekt, och där hittar man ändå >50% av bloggens läsare, samtidigt som det var ett mjukare inlägg som kanske kan tilltala kvinnor, som är en läsekrets jag vill få fler av.
Du gör dig lite stöddig, verkar det. Du har verkligen inte visat prov på någon stor kunnighet på området. Du gör dig bara till en idiot när du talar om tsunamis av okunnighet. Synbarligen bara för att jag skrev 300 meter istället för 150 meter. Aj, aj, aj en sådan tsunami av okunnighet! Jag har aldrig påstått att jag är expert på sådana här saker men jag vet troligen ändå mer än de flesta om elflygplan och ultralätta flygplan. Du vet nog just ingenting, misstänker jag.
Du gör dig också löjlig genom att vidhålla att gästinläggen också är Cornus åsikter. Du kan inte ha varit länge på den här bloggen om du tror det. Man kan inte ens vara säker på att Cornus egna inlägg är Cornus åsikter, vilket han förklarat ganska många gånger.
Tog du väldigt illa vid dig på grund av att jag opponerade mot ditt första inlägg eller är du alltid så här dryg och otrevlig?
Vad har jag lärt mig av detta? Jo, att vänskaplig munhuggning funkar inte på nätet, inte ens med hjälp av smileys.
Lev i frid.
När det gäller lycka vill jag nog hänvisa till Conan. Lycka är:
"To crush your enemies, see them driven before you, and to hear the lamentation of their women."
Nivån blir verkligen högre och högre här…
Jag lade igår förmiddag fram en del excellenta psykologiska teorier i början av den här tråden, men har inte fått några indikationer på att någon har läst dem.
Hej igen Kuckeliku. Har du läst det du skrivit själv?
Märklig fråga. Klart jag har har läst det jag har skrivit. Det är mina noggrant genomtänkta åsikter och jag tror starkt på dem. Jag tror mindre på ett överdrivet fokus på lycka. Kolla Dilsas krönika i DN som jag nämnde en bit här ovanför. Det hon säger är bra.
Det är klart att det finns mer att säga. I min världsbild lever man livet för att det är intressant snarare än för att det är skönt.
Vadå låg nivå? Jag var allvarlig, läs Freud för fan. Eros och Thanathos, sexdriften och dödsdriften. Att tillfredsställa våra djupaste drifter, det är det som skänker riktig lycka. Driften att strida med och besegra sina fiender till exempel. Eller begäret efter sin nästas kvinna…
Att, som gästskribenten, jämföra sig med barnen är därför både fel och rätt. Rätt eftersom barnen följer sina drifter. Fel därför att vuxna och barn (förhoppningsvis) inte har samma drifter.
Det är för övrigt därför kampsport är jättekul och vettigt. En ritualiserad strid med regler där man kan pröva sina krafter och "besegra" sina fiender utan att för den sakens skull riskera livet. Det kan jag tipsa skribenten om – att sitta på en motorcykel kan inte mäta sig med känslan av att gå in i en ring, även om det är en fattig diplomboxningstävling på nybörjarnivå.
Våra biologiska drifter är förvisso viktiga, men till dem hör inte dödsdriften, som torde vara raderad ur alla moderna psykologiska teorier.
Sexdriften är viktig, men tillfredsställs inte av att höra fiendens kvinnor klaga över att deras män fördrivs och dödas, utan möjligen av ett påtvingat belägrande av kvinnorna efteråt, men det är som jag uppfattar det inte riktigt det som ditt citat uttrycker!
De kroppsliga drifterna är viktiga men den drift som så många misslyckas att se är informationsbegäret. Som innefattar sådant som nyfikenhet, kunskapsbegär och upplevelsebegär. Det är vårat allmänna upplevelsebegär och vår nyfikenhet som gör att vi vill leva, snarare än vår könsdrift. Annars skulle väl barnens liksom de gamlas liv vara ganska tomma, som du själv antyder.
Så länge man är tämligen blind för detta starka informationsbegär, vilket häpnadsväckande många av våra filosofer och forskare är, så kan man aldrig förstå människan. Intellektet rider på de kroppsliga drifterna och försöker se till att de främjar intellektets informationsbegär snarare än motarbetar detta begär.
Är det inte just det som är "farligt"? Du klassificerar dina "noggrant genomtänkta åsikter" med "excellenta psykologiska teorier". Är det inte just högmod som går före fall? Vi har alla åsikter. Jag distanserar mig inte från dig Kuckeliku då jag vet att vi delar mer gemensamt än vad vi båda tror. Det förhållnimgssätt du har till dig själv och andra är bara en möjlig väg. Det är däremot inte "rätt". Det jag (och säkert många andra) är ute efter är "sanningen" och den är vare sig "rätt" eller "fel".
Den dagen vi tror att vi kan allt är den dagen vi slutar växa. Jag har varit där (och är delvis kvar i en tro om att jag kan allt) och jag har tröttnat på att ha "rätt" då det inte ger mig något längre. Vissa tolkar sökandet som en 40års kris och det är ok. Jag hade antagligen tolkar på samma sätt.
Har du funderat på att oljekonsumtion eventuellt är "bra" för miljön? Eller är tanken omöjlig att tänka? Jag vet inte. Har egentligen inga svar. Trevlig kväll//Niclas
Jag är en högst tvivlande och ifrågasättande person, men vill förstås gärna komma fram till fasta åsikter snarare än vara evigt vacklade och oviss. Mina åsikter syftar lika mycket till att främja en god värld som till att främja ett gott liv för egen del. Om folk blir lite mer intellektuellt orienterade och lär sig att värdera perceptuell och intellektuell rikedom och hållbarhet så får vi betydligt större chans att få ordning på den här världen. Vi frälser aldrig världen med känslomässig hedonism.
Just det, lite mer intellektualism och mindre intäktualism.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.