Roger Waters The Wall anno 2013

Kraftigt off-topic nu. Var och bevistade Roger Waters senaste uppsättning av rockoperan The Wall på Ullevi igår kväll. Kanske sista gången någonsin man får chansen att se denna klassiska rockopera i full skala och med modern teknik, speciellt med tanke på att Waters nu är en 70 år gammal vältränad gubbe.

The Wall har blivit en extremt imponerande uppsättning med en 100 m bred scen och mur, som användes som Världens Bredaste Filmduk, upplyst som en enda skärm ifrån åtminstone 48 st perfekt synkroniserade projektorer.

Dessutom har Waters uppdaterat uppsättningen med nya visuella element, rent av nyinspelningar av vissa scener från filmen The Wall, bl a till låten Young Lust, som uppdaterats klädmässigt, frisyrmässigt och nu innehåller mobiltelefoner. Flygplan, flygande grisar, jättedockor av rektorn, mamman, hustrun mm finns förstås kvar men har moderniserats något även om de visuella grundelementen på dockorna är samma som 1980.

Fullt och slutsålt på Ullevi.

Budskapet har också moderniserats till att handla om övervakningssamhället, kriget mot terrorismen mm och inte bara över att Waters deppade ihop över att hans far dödades på Anzios stränder under andra världskriget och den känslomässiga mur som han kände sig bygga up via skolsystemet, överbeskyddande liv och kändislivets fjärmande från sin hustru. Tidigare anti-konsumismbudskap finns förstås kvar och är lika aktuellt idag som 1980. Ironin i att betala 670:- SEK (plus 400:- SEK för en T-shirt) för antikonsumismbudskap går mig inte förbi.

Bring Your Daughter To Work Day – The Wall Mixer Table Version

Inga foton kan förstås ge det hela någon som helst rättvisa åt denna uppsättning. Placerad vid mixerbordet och därmed med nästan perfekt ljud och inget folk framför (även om mixerbordets tak skymde något, vilket ni ser på iPhone-bilderna nedan). Ändå var alltså den 100 m breda scenen så stor att den varken gick att fånga på ett foto eller ens se hela samtidigt. För att se hela scenen samtidigt behövde man nog stå kanske 50m längre bak.

Suddiga iPhone-foton följer nedan ändå i ett naivt försök att skildra detta. Generellt lyckas jag bara fånga halva scenen och därmed bara hälften av de visuella elementen.

In the Flesh?. So you thought you might like to go to the show? Var lustigt att se en del yngre besökares reaktioner. Tror inte de hade en aning om vad de skulle få se… Medelåldern var säkert 45+. YouTube från Göteborg med vy av nästan hela scenen. Även flygplanet i slutet av In the Flesh? finns med.

The thin ice. Eller kanske Another Brick in the Wall part I. Varje sten i muren visar upp en bild på någon dödad i krig, förtryck, terrorism eller mord (t ex Olof Palme)

The happiest days of our lifes. Komplett med rektorn.

Another Brick in the Wall  part II. Ungdomskör. Första Apple-referensen med iBelieve.

Mother. Balladen Mother hade visuellt förändrats till att handla om övervakningssamhället och den socialistiska välfärdsstatens diktatur, vilket lyfter texten till nya höjder. Mother should I trust the govermnent? Waters sjunger här duett med sig själv från en inspelning från 1981, även om han nu blivit så gammal att han använder en yngre sångar för refrängens lite högre krav på skönsång.

Mother. Komplett med docka. Övervakningskameran säger allt. Trust me. En av rockoperans höjdpunkter, men så är också första halvan av The Wall alltid den starkaste rent musikmässigt.

Goodbye Blue Sky. Här bombades det med bl a kristna kors, hammare och skära, muslimska röda halvmånar, amerikanska dollar, Mercedesmärken och Shell-logotyper. Apple-äpplen saknades dock.

Don’t leave me now. Försök till panoramabild på hela scenen, men mixerbordets tak skymmer alltså ändå åt höger. Tog inga bilder under höjdare som Empty Spaces och Young lust, så vill ni se strippor och nakna bröst får ni gå på konserten själva.

Goodbye cruel world. Muren är nästan färdigbyggd och försluts strax efter fotot och den introverta delen av rockoperan tar vid efter pausen. Mixerbord till höger.

Paus. Bilder på offer under pausen. Försök till panoramabild över hela scenens 100m längd.

Hey you. Introvert värre. Bandet helt bakom muren, som ursprungliga uppsättningen av The Wall. Ironiskt nog upplysta med scenens strålkastare, som riktades in mot sångare eller sologittar etc, fast man inte kunde se dessa. Sedan börjar muren successivt visa sina glipor.

Nobody home. Ute på vänsterkanten.

Bring the boys back home. Föregående Vera Lynn visade familjefilmer från återvändande amerikanska soldaters återföreningar med sina överraskade och överlyckliga barn. Ni har sett det på YouTube, men inte på en 100m bred skärm med flera återföreningar samtidigt.

Comfortably numb. Jag har sett gitarrsolot live fyra gånger – Delicate Sound of Thunder x2, Division Bell x1 och nu en fjärde gång. Denna gång avgjort bäst på alla sätt – bäst solo, bäst ljud, bäst visuellt, trots frånvaro av David Gilmour.

Comfortably numb. En ensam Roger Waters rör vid muren, som faller samman och spricker upp i färg. Tillfälligt. Stort. En upptagning från Göteborg hittar man på Youtube

In the Flesh. Flygande gris uppe till vänster. I got news for you, sunshine. Pink isn’t well, he stayed back at the hotel. So they sent us along as a surrogate band, we’re gonna find out where you fans really stand!

Run like hell. Även om första halvan av rockoperan är bäst musikmässigt, så lades desto mer krut visuellt på andra halvan. Vilket är bra, eftersom musiken efter Run like hell inte direkt kan kallas för ett klimax. Men visuellt…

Run like hell. iPay. Även iBelieve, iTrust, iFollow mfl skymtade förbi.

Run like hell.

Run like hell.

Waiting for the worms. Öppnade med Ein, zwei, drei, Google.

Waiting for the worms. 100 meter bred hammarmarsch.

The trial. Rakt av från filmen, men med “lite” mer widescreen. Tack och lov också med nya visuella element enligt nedan.

The trial.

The trial.

The trial.

The trial. Tear down the Wall! Muren faller både visuellt och fysiskt.

Ända sedan andra halvans version av In the flesh har den flygande grisen flugit runt över arenan, men med murens fall hissades även den ner.

Outside the Wall.

Outside the Wall. Som traditionen bjuder avslutas det hela akustiskt, amatörmässigt och lekfullt. The bleeding hearts and artists make their stand.