Externalisering av kostnader

En av kapitalismens och liberalismens grundpelare är att privatisera vinsterna, och socialisera förlusterna. Varför ska en kapitalägare ta en förlust i onödan, när samhället istället kan ta smällen? Det finns ett begrepp för detta, nämligen att externalisera kostnaderna. Speciellt vanligt är detta inom bankväsendet och gruvnäringen.

De flesta av oss har de senaste åren upptäckt, om vi inte visste det förut, att banker anses så systemkritiska att det inte finns några kostnader som samhället inte är beredda att ta för att absorbera dessas förluster. Men mindre känt för de som inte är engagerade i frågan är hur detta systematiskt sker i gruvnäringen världen över, men även inom den skogsnäring som skövlar allt mer skog i U-länderna.

Gruvverksamhet innebär att stora mängder miljögifter kommer ut i miljön under hundratals, rent av tusentals år framåt. Normalt brukar man fånga upp dessa gifter i lakdammar (eng tvilling ponds). Men dessa dammar kan alltså behöva förbli täta och hålla i hundratals år, eller rent av för all framtid. Till gruvnäringen kan man också räkna utvinningen av oljesand i Kanada, och även utvinningen av gas eller olja ur skiffer. I de senare fallen är det dokumenterat hur bolagen går runt problemet genom att spraya lakvattnet som dimma i luften och därmed driver det bort och landar någon annanstans och problemet har externaliserats till en annan fastighet.

Nu säger sig förstås gruvbolag alltid ta ansvar, t ex genom att fondera medel för att för evigt kunna sköta lakdammar och även för att snyggt och miljövänligt avveckla gruvan. En annan variant är att man ordnar bankgarantier. Men i verkligheten betyder dessa väldigt lite. När gruvan nått sin livslängd så är det mer lönsamt för gruvbolaget att plocka ut de fonderade pengarna och dela ut till aktieägarna, än att bränna hundratals miljoner på att återställa gruvan och för evigt (iaf ur ett företags synvinkel) hantera lakdammar. Sedan sätter man de relevanta bolagen i konkurs och slipper hela problemet. Och eventuella bankgarantier har man med fördel i en utländsk bank, som gruvlandet alltså inte kan pressa på pengar, alternativt så är inte banken dummare än att sälja vidare garantin till ett annat bolag eller stycka av den till ett dotterbolag inför gruvans nedläggning.

Kostnaden för att röja upp och för lång tid framöver ta hand om miljögifterna har externaliserats. Samhället får ta smällen.

Men naturligtvis intygar alla gruvbolag dyrt och heligt att de ska ta hand om kostnaderna när de ansöker om miljötillstånd. Det korrekta är dock att de ska lägga sina hundratals miljoner på bordet och betala staten från början som kostnad för miljötillståndet, men politikerna vill så gärna ha jobben att man struntar i det. Dessutom landar externaliseringen på någon annans mandatperiod.

På samma sätt slipper skogsbolagen internationellt att ta hand om förstört grundvatten, markerosion, försurning och andra effekter av skogsskövlingen i U-länder. Man avverkar och drar därifrån. Inte sällan är mutor och/eller våld mot lokalbefolkningen inblandat.

Jag kan säga det nu. Luxemburgbaserade Northland Resources AS (OSE:NAUR), som just nu exploaterar en järnmalmsgruva i norra Sverige, kommer en dag sätta sin svenska verksamhet i konkurs. Förr eller senare är fyndigheten tömd, och det finns ingen anledning för företaget att ta något vidare ansvar och internalisera avvecklingen. Exakt hur man kommer trixa till det koncernmässigt återstår att se, men den dagen den sorgen. Bokstavligen, för svensk del. Så går det också när man låter bolag utan koppling till bygden exploatera naturtillgångar.

Vi ser det också inom annan miljöfarlig verksamhet, t ex inom kemiindustrin eller något så banalt som bensinmackar. När man lägger ner en bensinmack sätter man den i konkurs. Då slipper man lägga miljoner på att sanera området, utan den smällen får samhället ta. 

När det gäller gruvor och även en del andra anläggningar handlar det ofta om arrende av marken. Och när gruvbolaget satt sig i konkurs, gissa vems ansvar miljöproblemet är? Jo, markägarna. Gäller precis samma som om någon dumpar ett bilvrak eller annat miljöfarligt på en fastighet – det är markägarens ansvar att sanera. I Sverige får markägarna en halv promille av mineralvärdet ifrån gruvorna. Det hade inte ens om det fonderats och inte festats upp räckt till någon sanering.

Men kanske mest intressant och helt under radarn på miljövännerna är något helt annat. 

Nämligen vindkraften. Jag är positiv till vindkraft. De flesta miljövänner är positiva till vindkraft. Vilket gör att man blundar för ett potentiellt enormt problem. Miljöproblemet är inte buller eller landskapsbilden. Det verkliga problemet är att när vindkraftverken ska skrotas är det enklast och mest lönsamt för kapitalisten och kapitalägaren att helt enkelt sätta kraftverket i konkurs. Kvar står markägaren med ansvaret för att rensa upp.

Nu kommer inte alla vindkraftsbolag göra så här. En del bolag är stora och förlitar sin expansion på att kunna få nya tillstånd. Andra kraftverk är lokalt ägda och har alltså den lokala koppling som gör att man inte vill ha ett sönderfallande 150m högt vindkraftverk på orten. Men i en del fall handlar det om mindre bolag, utan koppling till orten. I andra fall handlar det om större bolag, som styckar upp olika kraftverk eller kraftverksparker i dotterbolag, som eventuellt kan säljas när man närmar sig livslängdens slut. Den nya köparen köpte verket billigt, håvar in intäkterna de sista åren och sätter sedan bolaget i konkurs. Sedan får markägaren ta smällen. För kraftverksparker offshore finns det inte ens någon markägare, utan verken kan få stå och rosta och falla sönder. När de till slut slukas av vågorna så syns de ju inte längre, och det som inte syns finns ju inte. Man kan också göra en partiell avveckling, där man tar tillvara dyra eller ovanliga metaller som t ex neodym, men när själva tornen och vingarna ska avvecklas blir det konkurs istället. Hur alla torn och vingar ska återvinnas är idag för övrigt lika olöst som slutförvaringen av kärnkraftens avfall.

Då utbyggnaden av vindkraften skett de senaste åren kommer det här först börja inträffa i större skala i intervallet 2025 – 2030. Men vi kan vara säkra på att även kostnaden för avvecklingen av gamla verk kommer externaliseras. Det kostar idag runt någon miljon att avveckla ett större vindkraftverk. Tar man ut fonderade pengar ur bolaget tjänar man som kapitalist mer än om man tar miljömässigt ansvar. Även om bolag fonderar pengar för avvecklingen, så är inte det en garanti. Och många lär strunta i att fondera och tar bara ut pengarna som vinst från början.

Speciellt gäller detta utländska eller icke lokala ägare. De har ingen som helst anledning att bry sig om vad de lämnar efter sig. Speciellt inte när de själva tänker leva som pensionärer i något skatteparadis vid det laget.

Samtidigt kräver det moderna samhället sina mineraler och sin energi. Vad är då lösningen? Lösningen är, som alltid, lokal finansiering och lokalt engagemang. Det kommer inte fungera jämt, men det kommer fungera bättre än att släppa in utländska skatteparadisbolag.

För övrigt – när våra kärnkraftverk en gång ska rivas, så lär det vara billigare för åtminstone E.Off att bara överge Sverige. Inte orimligt att man åren innan säljer av nät och övriga kraftverk i Sverige till andra, så det inte finns något annat staten kan pressa pengarna ur. Som svenskt statligt bolag kommer dock Vattenfall på ett eller annat sätt betala avvecklingen. Frågan är hur Fortum gör? Samma väg som E.Off eller tar man kostnaden? Till vi får svar på den frågan är det rakt in i väggen som gäller.