25 år sedan senaste orkanen i New England

Tillägg: Irene är bara en sk kategori 1-orkan på den 5-gradiga skalan. Kan bli mycket väsen för ingenting.

En del äldre läsare kanske har noterat att jag inte skrivit ett enda inlägg om orkanen Irene, trots att media spenderat timmar och spaltkilometer åt att bygga upp anspänningen inför att orkanen når USA:s nordöstra kust, New England. Att jag inte skrivit beror på att förberedelser för en händelse i USA blir högst marginella för oss i Sverige. Enda intressanta ur svensk synvinkel rent vädermässigt är att Irene kommer nå Skandinavien om någon vecka, fast då försvagad och i form av kanske en kulingvarning. Alltså möjligen en lokal kategori 1-varning från SMHI. På torsdag är väderformationen söder om Island på väg mot oss. Antagligen dör den slutligen ut mot den norska kusten och blir bara en mild västanfläkt över norra Sverige.

Orkaner är starka fenomen som inte bara försvinner helt för att de når New England.

För den som vill spåra amerikanska orkaner är fortfarande National Hurricance Center hos USA:s motsvarighet till SMHI en bra början.

Vad som istället är intressant med Irene är att den dels slår mot USA:s finansiella centrum och dels mot ett område som inte upplevt en orkan på 25 år.

När det gäller Wall Street, så bloggar Schibsted lite om det. Finansdistriktets anställda kan visa sig få svårt att ta sig till jobbet på måndag, ett jobb som kanske saknar strömförsörjning eller lider av havererade telekommunikationer. Eller översvämning. Det kan innebära att marknaderna på måndag inte uppför sig som normalt. Eller så innebär det inget alls. Påverkas handeln i New York påverkas även börsen i Sverige. Hur går dock inte att säga med någon större säkerhet.

Som vanligt är folk inte förberedda, istället har hyllorna i amerikanska livsmedelsaffärer sopats tomma på t ex dricksvatten. En syn man känner igen från Östersund i vinter, där folk generellt inte hade egna dricksvattenförråd utan på sedvanligt manér panikrusar till snabbköpet vid kris.

Men mer intressant är de där 25 åren. För det känner vi igen från t ex stormen Gudrun eller de senaste svenska mer traditionella vintrarna. När man har haft många år av mild väderlek så kommer det uppdagas konstruktionsfel, designfel byggslarv och kanske även rent byggfusk när vädret ger sig till känna.

I Sverige har många nya hus har visat sig ha underdimensionerade värmesystem, ofta värmepumplösningar som prisats in underdimensionerat. Andra byggnader klarade inte vad som skall vara rätt normal snö för svenska förhållanden. För att inte tala om den nedmonterade beredskapen inom järnvägen.

Allt är inte medvetet. Även ingenjörer göra fel på hållfasthetsberäkningar. Även arkitekter och ingenjörer kan göra designfel. Men sedan finns också en grad av byggfusk som inte upptäcks förrän klimatet provar gränserna. Inte alltid medvetet, utan ofta kan det handlat om stressat byggslarv i kostnads- och lönsamhetsjaktens spår. En balk som ligger några millimeter för kort på upplaget, och vid nedböjning på konstruktionsgränsen så glider den av sitt upplag och hela simhallen, sporthallen, ladan eller fabrikslokalen kollapsar som ett plockepinn.

På samma prövas nu New England och får facit på de senaste 25 årens eventuella synder. Detta kan stå i kontrast mot Florida och Mexikanska Gulfens randstater som får sådana här orkaner med något års mellanrum.

Vi kommer i södra Sverige inte ha någon storm eller orkan med skadeverkningar i nivå med Gudrun (“Gudrun, en sur, jävla frigid kärring som på vintern blåser från väst till öst och fäller allt i sin väg” – citat från min bok Midvintermörker) eller Per på antagligen några decennier. Den sårbara skogen är redan fälld, och det tar nu många år innan vi är tillbaka i samma läge. Lokalt kan det förstås bli lika illa igen, men inte över hela södra Sverige.

Generellt klarar sig äldre byggnader bäst vid naturkatastrofer. De har redan genomlidit ett antal katastrofer, och undantaget bristfälligt underhåll, så har de redan testats av naturen med godkänt resultat. Vi bor själva i vindskyddat läge, trots att vi bor i princip högst upp på ett berg. Men så är huset över 100 år gammalt också, det äldsta jag kunnat verifiera är kartor från sent 1800-tal. Då väljer man också de bästa platserna, så vindskyddat att man under stormen Per kunde bära runt löshö utomhus i gårdscentrum som vilken dag som helst, samtidigt som man har söderläge.

Idag hade istället utsikt varit prioriterat, inte vindskydd. Om inte annat för att det är slut på vindskyddade lägen med södersluttningar.

Vi har dålig respekt för naturens makt idag. På vindpinade Tjörn bygger man inte längre vindskyddat i sänkor och dalgångar. Nu är det direkt vy mot hav och saltstänk som gäller. Å andra sidan är kanske alla sänkor och dalgångar redan upptagna sedan 100 år tillbaka i de kustnära samhällena?

Om Irene får några andra skadeverkningar än materiella återstår att se. Krugman och andra keynesianer applåderar. Lite förstörelse är ju bra för ekonomin enligt Keynes. Och med 25 år sedan sist kan man nog vänta sig rätt omfattande skador.