Har ju som bekant beklagat mig över de av dålig timing och samhällsnedskärningar och valfrihet förföljda 80-talisterna, så för balansens skulle kanske det kan vara på sin plats med lite 70-talistgnäll?
I provinsialblaskan GP finns en artikel, naturligtvis insmygd reklam för en entreprenör inom stressbekämpning, om hur 70-talisternas stressnivåer är en tickande hälsobomb.
“– De är mellan 33 och 38 år, har fina examina, har hunnit få barn, lägger stor vikt vid utseende och hälsa, är ständigt uppkopplade och nåbara. Stress och aggressivitet präglar hela dagen.
– De jäktar igenom frukosten, lämnar barnen på dagis, sitter i bilkö på väg till jobbet och dunkar knytnäven i ratten, hastar in på dagens sammanträde med uppdragna axlar, ska leverera på topp hela dagen. Sedan ska de hämta barnen, köra dem till olika aktiviteter. Och ovanpå det ska de pricka av alla sociala åtaganden.”
Jo.
Det finns två faktorer här. Dels har ju rådande internationell konkurrens gjort att Sverige tvingats höja produktiviteten på arbetsplatserna, göra mer med samma personal. Det andra är förstås att vi 70-talister är så himla tvugna att förverkliga oss själva och våra barn. Kunde vi bara komma hem från jobbet och sätta oss och ha tråkigt istället för att helt frivilligt fylla fritiden med ännu mer stress, stress som vi ofta är mer personligt engagerade i än ett jobb, så hade det antagligen inte varit något problem.
Och så länge inte barnen frågar efter det måste man inte ansluta dem till diverse aktiviteter på fritiden. Skulle vara livsnödvändig simskola i så fall, men resten kan nog vänta tills barnen själva efterfrågar det.
Stressentreprenören tröstar oss dock med följande:
“– 80-talisterna och 90-talisterna ligger minst lika illa till när deras tid kommer”
Gärna må dåligt, bara någon annan kommer få det ännu sämre. Trots allt växte vi 70-talister upp i gamla DDR-Sverige. Och vi hade så tråkigt i DDR-Sverige att vi tittade på testbilden eller Språka på serbokroatiska på TV i brist på annat. Så därför försöker vi överkompensera i vuxen ålder.
24 kommentarer
Jag kan trösta er 70-, och 80-talister med att jag som sen 60-talist känner igen mig precis. Dessutom får jag konkurrens av en massa hungriga unga kollegor som jobbar 50-timmar i veckan för småpengar, medans jag hämtar och lämnar på dagis. Ja, det är synd om mig.
Jag misstänker starkt att varenda generation 30 till 40-åringar har varit mer stressade än andra åldersgrupper. Så har det varit sedan kärnfamiljens genombrott under 1900-talet
Det känns lite bättre nu när jag vet att det var fler som tittade på "Språka…" bara för att titta på något…
/Fred
Sålde min bil för några år sedan och har nu mer tid över och är mindre stressad… märkligt!
Folk är så jävla ängsliga, sen det där med att sitta i bilkö? jaha det gör 08, GBG och möjligen malmöbor. Typiskt 08 innerstadsperspektiv.
Slappna av och sluta jaga efter senaste platt tv´n, eller nyaste BMW modellen eller ännu en tripp till Asien eller NY som är sååå cooolt.
Problemet är att merparten av befolkningen saknar självständighet och gör vad andra gör för att andra gör det.
Roger, antagligen.
Jag trodde det var programmet vilse i pankakan som knäckte 70-talisterna?
Valfriheten i tv är större nu så jag tror på att boken och umgänge med familjen är på frammarsch? Vem avstår inte gärna bonde söker fru, ensam mamma, paradis hotell, paradis toffla, paradis korvkiosk osv…
Men du, kommer inte tiden efter oljeproduktionstoppen att bli lite lugnare sett till tempot i diverse ämbeten och arbeten? Sedan att det inte kommer att vara lika lugnt på gatorna är en annan sak.
/Guldkalle
Jag kan rekommendera teaterföreställningen Mitt i livet till alla arbetsplatser. Teater med hög igenkänningsfaktor för oss 70-talister med efterföljande diskussion om var man kan göra för att få ett bättre och hälsosammare liv i vår situation :
http://teaterverket.se/files/pdf_mittilivet_100609_js.pdf
Angående det kulturradikala 70 talet.
Staffan Westerberg och hans surrealistiska vilse i pannkakan är en klassiker, måste ses.
Kapitalistsvinet storpotäten
Jag är en outsider, har inga barn eller ens en kvinna. Men jag märker att man blir sedd som en kuf av sina medelsvenssonvänner, de har liksom distansierat sig med åren.
Svenskar är ruskigt kollektiva och livrädda att inte tillhöra mainstream, man måste uppfylla standardkraven, villa vovve, volvo 2 ungar.
Brukar roa mig med att lyssna på de middagar jag fortfarande bjuds med till, samtalsämnena är långt ifrån vad jag är van med. Väldigt lite intellektuellt samtal bland dessa par.
Jag förstår varför samhället ser ut som det gör, det är en otrolig ignorans bland medelsvensson. Man lever i en sorts bubbla och frånsäger sig allt annat till politiker.
Varför vill man inte ha barn? Tja det räcker att se hur världen utvecklas för att tacka nej till sina egoistiska behov.
Vi 70-talister kommer att få uppleva ett samhälle som blev fattigare än när vi växte upp. Kanske slutar vi på ättestupan? Fattighuset på byn? Tur att vi cyklade när vi var unga, det lär vi få göra i framtiden med, kanske även bygga kojjor.
Anonym outsider får medhåll från en till av samma sort, om än 50-talist.
Anna.S
Anonym 14:36 Jag har märkt samma sak som du. Man hör ofta hur medelklassen är välutbildad och intelligent, men när man lyssnar på deras samtal är det inte många intelligenta teman som diskuteras…
Oftast diskuteras onödig konsumtion, eller nåt tråkigt TV program som Lets dance och bonde söker fru. Djupare diskussioner om något viktigt eller komplext förekommer sällan.
Och folk som tänker annorlunda blir snabbt ignorerade och blir sittandes själva.
Instämmer i att detta känns som ett storstadsproblem med bilköer och stress. Och man får inte mer problem än vad man själv skapar sig.
Instämmer även med anonym 15:05 och anonym 15:06, men här är en "80-talist" som känner igen sig. Många vill inte prata om viktigare saker, men, i min bekanskapskrets så kan man diskutera personlig integritet, sexköpslagar osv. på ett lite djupare plan.
Roger, Cornu, frågan är bara varför….Jag har några ideer om det. Kommenterade faktiskt exakt samma artikel igår.
Den "välutbildade" svenska medelklassen tror ju på fullt allvar att det är utbud/efterfrågan som styr bostadspriserna, kredittillväxten har inget med saken att göra.
Samma personer sätter också likhetstecken mellan KPI och inflation, och tror att bostadslånen kan inflateras samtidigt som pensionsbesparingarna inte gör det.
De dömer dig blixtsnabbt efter ditt utseende, klädsel, val av mobiltelefon, hur topprenoverat ditt kök är, val av partner, resvanor osv. Det gäller att hänga med i statusjakten. Du är det du konsumerar, detta är livets kärna, minsta tecken på svaghet och du blir utesluten ur flocken, vilket är det som alla är så rädda för, att vara en loser.
Vilka är dessa människor ni pratar om? Känner mig lyckligt lottad som inte känner igen detta alls … Och jag och de andra 70-talister jag känner tar det lugnt & jobbar korta dagar.
Ser framemot nästa låg-konjunktur så att man slipper all den där stressen…..troligtvis blir det den värsta och längsta vi varit med om……
Är det inte fel testbild?
"You're not your job. You're not how much money you have in the bank. You're not the car you drive. You're not the contents of your wallet."
Hehe…igenkänningsfaktorn är hög.
Eftersom jag alltid varit en "kuf" har jag med glädje anammat det. Jag köpte en gammal hederlig engelsk öronlappsfåtölj. En pipa och tweedkavaj har jag sedan tidigare.
Nu händer det att jag sätter mig där med orden "Nu ska den gräslige geronten sätta sig i läsfåtöljen och den som vill tala om Gud, Peak oil eller guld får följa med."
Det brukar funka fint som lackmus-test på vilka som är välkomna tillbaka till vårt enkla tjäll 😉
Varför verkar alla "bakåtsträvare" vara anglofiler? Vad hände med vårt eget kulturarv?
"Varför verkar alla "bakåtsträvare" vara anglofiler? Vad hände med vårt eget kulturarv?"
Den bakåtsträvare som hämtat hela sin känslomässiga näring från det svenska kulturarvet (bondesamhället?) har nog gått under. Det sättet att leva accepteras väl knappt längre. En chef, på ett stort svenskt företag, sade en gång kritskt till mig att jag var "så svensk".
/70-talist
Jag tror både 60 och 70-talister fått se samhället ändras mycket radikalt på kort tid. Den stora förändringen inleddes i slutet av 80-talet vad jag minns.
Från ett ganska lugnt sossigt samhälle blev alla giriga och väldigt ego. Säger inte att sossigt var bättre, men jag gillade tempot i samhället på den tiden. Det var inget vidare våld heller, man vågade röra sig ute sent ensam på stan, vilken var rätt öde..
Jag har blivit mer och mer nostalgisk med åren, saknar ungdomens tid. Gillar inte dagens kyliga samhälle, statushetsen specielt i Stockholm är sjuk. Syns du inte så finns du inte..
Vad hände med att bara vara?! Man borde varit född på 50-talet..Då hade man fått uppleva alla goda årtionden och all skön musik som skrevs förr.