En läsare uppmärksammade mig på att det cirkulerar guldtackor med en liten 23k-stämpel på sig, fast det anges att de är 999.9 finguld och alltså riktiga investeringsguldtackor. Ett sådant exempel hittar man på Tradera.
Vad är det som gäller kan man fråga sig? Tillverkarens angivelse av 999.9 finguld eller en liten tredjeparts 23k stämpel, eventuellt med en trefot?
Jag ställde frågan till Liberty Silvers VD Torgny Persson som kunde svara på det hela.
Fram till 1988 – 1989 var det lagkrav på att all import av guld skulle stämplas i Sverige, och 23k var det högsta man fick stämpla med. Det är fortfarande så att man inte får stämpla guld med 24k i Sverige, men eftersom stämpling numera är frivilligt så undviker man helt enkelt att stämpla investeringsguld för att slippa denna förvirring.
Det enda stämpeln innebär är att guldtackan är äldre än 20 år, och man kan generellt tryggt förlita sig på präglarens egen finguldsangivelse. I det aktuella fallet på Tradera rör det sig om en tacka från Credit Suisse. Liberty Silver har rent av propertestat flera 23k-stämplade tackor från Credit Suisse och funnit att det angivna 999.9 stämde.
Lite intressant guldtrivia.
9 kommentarer
Mera oroande är, tycker jag, i så fall ryktena om att man i Kina tillverkar "guldtackor" genom att guldplätera tungsten. Detta sker tydligen i stor skala och helt öppet. Men frågan är ju om det också kan tänkas att detta sker i mindre skala i hemlighet i syfte att sälja falskt guld till godtrogna kunder som inte har råd med den dyrbara utrustning som krävs för att röntga guldet, eller vad det nu är man gör när man sedan garanterar äktheten.
Vad tror du om detta?
Wolfram heter tungsten på svenska.
Struntprat, bara ett Internetrykte, som kunnat avfärdas igen och igen. Dessutom kan wolfram skiljas från guld på vikten, 19.25g/cm3 mot 19.3g/cm3, så det är bara att mäta volymen på tackan och vikten, förutsatt tillräckligt noggranna instrument.
Ja, är det så enkelt, hur noggranna måste instrumenten vara?
Låt säga att vi ersätter hälften av guldet i en tacka med volfram. Då skiljer den specifika vikten för den falska tackan med 0.13% från den äkta.
Låt säga att bedrägeriet genomförs med små tackor för att öka svårigheten att genomskåda bedrägeriet med enklare mätinstrument. En 5-grams tacka används. Skillnaden i vikt för den falska mot en motsvarande äkta blir 0.0000065 kg, eller 0.0065 gram. En mycket liten viktsdifferens.
Sen ska man mäta volymen (båda måste mätas lika noggrannt eftersom ett mätfel som stör mätningen av slutresultatet = densiteten, kan härröra från antingen mätningen av vikten eller volymen). EN 5-grams tackas volym blir ca 0.26 kubikcentimeter. En skillnad på 0.13 % blir där 0.34 kubikmillimeter. En inte särskilt stor volym. Dessutom måste vi halvera denna mätnoggrannhet också, för halva bidraget kan komma från volymen och halva från vikten. Dessutom måste mätnoggrannheten vara ännu större för att vi från ett antal ändliga prov ska statistiskt kunna säkerställa att felet verkligen beror av en felaktig densitet.
0.002 grams noggrannhet på vikten vore nog önskvärt och 0.1 kubikmillimeter på volymen.
Hur många har sådana instrument och så rena provämnen att tillförlitligheten är tillräcklig?
Köp inga små tackor då. Ryktena handlar om stora bulliontackor, för förfalskning krävs det gjutna tackor, inte präglade, och då måste man upp mot kilot.
För ett par år sen stod det i tidningarna om guldtackor "av dålig kvalitet" som sprack i ytan, tror det var hos Bank of England.Bör ha varit guld runt volframkärna, där olika längdutvidgningskoefficient orsakade sprickorna.Massiva guldtackor spricker knappast av sig själva.Det hela tystades snabbt ner.
/GeCe
RE: Jocke
Knappast några hightech instrument behövs, vanliga precisionsvågar har 0.1 mg som felmarginal (ditt exempel hade 6.5 mg som felmarginal). Mäta volym är simpelt och kan göras med mycket stor precision. Även om man fuskar med 5 g tackor så är det ju bara att ta flera stycken så blir felet väldigt mätbart.
Mvh Arkimedes
Men om man nu ändå bemödar sig att förfalska guldklimparna så känns det ju ganska korkat att åka dit på en så enkel sak som att densiteten och därmed vikten skiljer.
Känns ju som att det inte borde vara så stora problem att ta fram en legering med i princip exakt samma densitet som guld.
Alternativt räcker det ju att helt enkelt bara kompensera det genom att lägga in lagen mikroskopiska korn av någon annan metall i guldet för att få till rätt vikt.
Just vikten känns nämligen som det enklaste och billigaste sättet att upptäcka fusk på. Så just vikten är ju i förfalskningssammanhang i det närmaste alltid en prioriterad egenskap för alla förfalskare.
@23.46:
Finns i praktiken bara platina för att legera som du tänker dig, men det är ingen vidare affär, platina är betydligt dyrare än guld.Alla andra tänkbara metaller är lättare.
(Det finns falska, förgyllda platinamynt kvar från när platina var betydligt billigare än guld)
/GeCe
Jag känner mig inte heller övertygad om att förgylld tungsten/wolfram inte förekommer på marknaden. Magnetism och elektomagnetism skiljer (mer än densiteten), och de "låter" olika (om man släpper dem från en viss höjd). Men detta är inte enkelt att avgöra för ovana. Spik och hammare fungerar bättre, men sen betalar guldhandlen sämre pris för skadat guld. Det borde ligga i guldhandelns intresse att utvecla och saluföra någon produkt som skiljer wolfram åt från guld.
Det finns även andra förgyllningar – men t.ex förgyllt bly blir påtagligt tjockare för samma vikt.