Nyår.
Kort sagt var det dags att utrusta sig med ishacka, snöskyffel och en eldkastare modell mindre i ett utfall att skotta, hacka och smälta (låset) sig fram till vinkällaren för att botanisera lite. Är generellt ganska ointresserad av bubblande viner, men har en bekantsskapskrets som av någon anledning envisas med att släpa hem det ena eller andra när de varit på vikingatåg i väster- eller österled. Dessa landar på kallaste hyllan i vinkällaren i väntan på bättre tider. Eller nyår.
Att lagra undan viner i vinkällaren är att se som en investering som höjer upplevelsen på rätt lagrat vin ganska rejält. Men det kan förstås bli lite fel också, speciellt beroende på kvaliteten på vinkällaren.
Ibland blir det bara väldigt bra. Rent av perfekt.
Ovan ett suddigt iPhone-foto på en libanesisk Chateau Musar, som fått vila i nio år sedan inköpet 2001. Sexton år gammal. Visserligen sägs det gå att lagra vinet i 20 år, men jag litar inte helt och fullt på min vinkällare. Men den här gången blev resultatet perfekt.
Iaf så kan man köpa billigare flaskor än Chateau Musar, och lagra dessa i några år och rejält höja upplevelsen. En ren investering för den snåle, som på så sätt för en billig penning kan få viner som annars hade betingat ett mångdubbelt pris. En snabb sökning på Internet visar att en flaska som kostade ca 200 SEK 2001 idag betingar ett pris på mer än det dubbla för samma årgång. Inte för att det finns någon vettig marknad för enstaka flaskor i Sverige, utan man får trösta sig med att smakupplevelsen ökat i värde.
Om man nu uppskattar sådant. Annars går det lika bra med en BiB. Bara sällskapet är bra.
Bengt Westerberg kastar sig in i frågan om gårdsförsäljning av de koftsmakande svenska vinerna genom en debattartikel i SvD. Han menar att starka krafter (dvs LRF, och även jag) försöker få tillåtelse att börja gårdsförsäljning av vin och måste stoppas.
Alltid kul att vara en stark kraft. Vad skall man då kalla monopolisterna och staten? Urkraft?
Jag tror snarare att gårdsförsäljning av svenskt vin skulle minska alkoholkonsumtionen. Många yngre skulle för all framtid bli avskräckta från att dricka just vin om de provade de svenska vinerna, och av denna anledning kommer även EU (dvs franska vinbönder) att å det skarpaste motsätta sig att man luckrar upp monopolet och börjar tillåta försäljningen av svenskt gårdsvin.
Svenskt gårdsöl däremot… Fast det kan förstås bryggas i folkölsstyrka och säljas redan idag, och kan till skillnad från svenskt vin smaka gott.
Skall matlandet Sverige vara något annat än ett skämt, så måste en gårds alla produkter få säljas på just gården. Även om det så är gårdens egen vodka. Men vin, nja, kanske som turistkuriosa, för några återkommande köpare lär man inte få… Bättre att sälja gårdssaft och be kunderna hälla i lite sprit om de vill låtsas att det är vin.
Har för övrigt ett inlägg på gång senare i veckan om en forskningsgård som försöker driva ett så fossilfritt jordbruk som möjligt.
hej alla vuxna, nu blir det vuxenprogram
och titta då vad farbror C tar fram
en sax och lite papper och nu skall ni få höra
vad man med sax och lite papper kan göra
skriv ut en mall och klipp på så sätt
så har vi gjort oss en vinkällaretikett
Underhållningen med ovanstående ramsa går förstås förlorad för de som läser detta och mot förmodan är födda på sent 80-tal eller senare.
I raden av I-landsproblem som drabbar oss så har vi problemet med lagring av vin i vinkällare. Som de flesta vet så vinner de flesta viner på lite, eller mycket lagring. Åtminstone gäller detta för Systembolagets viner i prisklassen 80:- SEK och uppåt, och speciellt när man passerar 100:-, även om det som säljs utan beställning i butik förstås alltid skall vara drickbart.
Men med en hyfsad vinkällare så kan man köpa flaskor i intervallet 100-200:- och lagra dem några år. Istället får man rätt lagrat ut ett vin med en kvalitet som motsvarar kanske det dubbla eller rent av tredubbla i pris. Nu tänker jag inte gå in mer exakt på lagringstider av vin, men vill man leva ståndsmässigt måste man förstås ha en vinkällare. Det är status. Att den sedan består av billiga hyllor från IKEA är en annan sak, det är flaskorna man tittar på.
En vinkällare skall förstås hålla rätt temperatur, och även vara vibrationsfri. Det senare är svårt att ordna om man bor i stan, men enklare ute på landet. Gamla källare, gärna matkällare duger antagligen utmärkt. Nog om det. Stadsbon köper en vibrationsdämpad för ändamålet konstruerad speciell vinkyl. Fast det får förstås inte plats så många flaskor i en sådan. För ett antal tusenlappar + strömförbrukning får man betala 10 – 30 000:- SEK för en vinkyl som rymmer lika lite flaskor som en IKEA-hylla för 200:-.
Man skall förstås inte gå och pilla på vinflaskorna hela tiden, så det är bra att ha en flaskhalsetikett där man ser var det är för flaska och årgång utan att behöva ta fram flaskan. Sådan går förstås att köpa. Här kunde jag infört en massa redaktionell reklam, men när 80 etiketter kostar 380:- plus att återförsäljaren vill ta 95:- i frakt så köper jag hellre en flaska La Poja för pengarna istället.
Så inspirerad av barnens pyssel gjorde jag egna etiketter istället. Dessa finns att ladda ner här som PDF.
Skriv ut, och klipp upp hålen enligt bilderna nedan. Som vanligt kassa mobilkamerabilder.
Klipp isär på längden.
Vik på mitten.
Därefter behövs bara fem snabba klipp per hål för att få flikar som viks undan när man trär på etiketten på en flaskhals.
Klipp av på tvären också.
Färdigt för användning. Ringa in relevanta årtal, ex årgång, inköpsår och året flaskan skall öppnas. Häng på flaskan i vinkällaren.
Notera IKEA-hyllan.
Vill du göra egna, så du kan låta det vara en datorskriven text istället för handskriven, så rekommenderar jag åtminstone 4cm i diameter för hålet.
Total arbetstid är högst tre minuter för nio etiketter när mallen är färdig. Då etiketter normalt kostar drygt 5:- styck att köpa har du en timpenning på 900:- SEK skattade pengar i timmen om du gör detta själv och använder mallen ovan. Med marginalskatt och sociala avgifter motsvarar det en debiterad timpenning på ca 2800:- i timmen. Lärdom för leverantörer: Ta inte 95:- i porto för något som får plats i ett vanligt kuvert.
Min vän, ni vet han vännen av ordning påtalar att skrivarpappret förstås kostar några öre, och antagligen inte håller för evigt i en vinkällarmiljö. Tja, för 900:- i timmen kan jag leva med det. Man kan förstås också skriva ut på vattenfast grövre papper av den typ som med bläckstråleskrivare blir just vattenfast och skall tåla att vistas utomhus. En bunt sådant papper kostar garanterat mindre än vad portot gör om man istället vill beställa ”riktiga” flaskhalsetiketter från någon leverantör.
Systembolaget håller med näbbar och klor kvar vid sitt monopol på alkoholförsäljning. Även fortsättningsvis skall man inte kunna köpa närproducerat vin direkt från gårdarna.
I ett debattinlägg öppnar nu Systembolagets VD för att man via Systembolaget skall kunna beställa gårdsproducerat vin, men det måste likväl alltså hämtas ut via monopolet. Hela vitsen med närproducerat försvinner därmed. Istället kommer eventuella flaskor att transporteras landet runt via olika speditionscentraler, innan kunden väl måste inställa sig på sitt systembolag för att hämta ut flaskan. Dyrt, onödigt och miljöovänligt. Enda sättet runt detta är att bonden öppnar en restaurang med vinrättigheter och serverar öppna flaskor på plats. Men tillstånd för sådant kan nog räknas på ena handens tumme.
Antalet vinbönder ökar i Sverige, åtminstone i Skåne, Halland och på Gotland. Låt vara att svenskt vin på vindruvor oftast smakar som något som närmast kan beskrivas som kofta, men vill folk ha detta så borde de få köpa lokalt och närproducerat direkt från producenten. Man kan rent av tänka sig någon form av tillstånd, så kommunen kan utföra kontroll av verksamheten, men att inte tillåta försäljning av det som jäst på gården är bara löjligt. Saft från gården får man sälja om den tillagats i livsmedelsgodkänd lokal, men jäst saft får man alltså inte sälja. De flesta svenska vin är förstås bärviner och smakar alltså inte kofta.
Att behöva gå via Systembolaget kostar slutkund pengar, belastar miljön i onödan, och minskar intäkterna för förädlaren, intäkter som istället skall hamna i fickorna hos DHL och som bonus till Systembolagets VD.
Förutom hembränt så finns det en punkt till där man inte får sälja närproducerat från gården. Nämligen hemslaktat kött. På nåder är det fortfarande tillåtet att hemslakta djur och äta upp köttet i det egna hushållet, även om också det lär förbjudas i framtiden som ett led i att motarbeta småskalighet och miljövänlighet i ”matlandet Sverige”, som jordbruksministern gillar att kalla ett land där man som jordbrukare bara får sälja färska grönsaker och ägg, utan att behöva tillstånd i nivå med en ICA Maxi-affär.
Jag vågar påstå att hemslaktat generellt håller lika bra, eller rent av bättre hygienisk kvalitet än slakterislaktat. Om inte annat för att man kan bedöva och avliva djuret på plats i en ren och stressfri miljö ute på ängsbetet, istället för i ett gödsel- och blodindränkt slakteri under stor stress. Personligen har jag aldrig blivit ens dålig i magen av att ha ätit hemslaktat kött. Men gott är det.
Att försäljning av gårdsslaktat är förbjudet beror bl a på EU:s krav på spårbarhet, förutom det sedvanliga motarbetandet mot småskalighet och småföretagare. Om du drabbas av någon sjukdom pga något du köpt måste det gå att spåra tillbaka. Alla behåller ju som bekant alla kvitton på allt inköpt kött, så det kan spåras när de 15 år senare får Creutzfeldt-Jakobs. Det går tydligen inte att spåra köttet om du säger ”jag köpte det av bonden Bengtsson på Skogshälla Gård, och här är kvittot, inklusive individnummer för det slaktade djuret”.
På ett slakteri skall det finnas en veterinär som hastigt besiktigar djuren så att de inte är uppenbart sjuka. Jag lovar, det kan även en bonde göra.
Ett enkelt regelverk för försäljning av hemslaktat kött skulle bestå av följande:
– Köttet får inte säljas vidare, och det skall framgå på kvittot
– Kvittot skall innehålla individmärkning av djuret, ex SEO12345 09123
– Slaktplats, slaktare och tid för slakt skall framgå på kvittot
– Kött från djur som verkar sjukliga eller är skadade (en inte ovanlig anledning till hemslakt kan vara t ex benbrott) får inte säljas, utan måste konsumeras inom lantbrukets hushåll
Någon form av enkelt tillstånd, i princip en registrering, kanske man kan sträcka sig till också, så kan kommunen som tillsynsmyndighet kontrollera att det finns korrekta kvitton i verksamheten. Man kan också införa regler som att det inte är tillåtet att finstycka köttet så att det krävs blottläggande av benmärg, dvs man får inte såga i ben. Visst, inga kotletter eller ribs, men då får man väl skära ut filéerna och göra malkött av revbensköttet istället.
Annars kan man förstås gå runt lagstiftningen genom att sälja ett helt djur till kunden, och låna ut utrustning så att kunden själv hemslaktar djuret, vilket bara visar hur absurd lagstiftningen är. Blir köttet bättre om en privatperson tar hand om bedövning, avlivning, urtag, flåning, hängning och styckning, än om bonden själv gör det? Resultatet borde bli exakt samma som om man säljer hemslaktat från början. Och ett helt nötdjur kan bli lite mycket för en privatperson att äta upp, men för smågris och lamm eller får fungerar det förstås.
Nu sker det förstås försäljning av hemslaktat svart istället, men varför inte göra den verksamheten vit, med skatteintäkter som resultat?
Ville jordbruksministern mena allvar med matlandet Sverige, tillåt försäljning av hemslaktat och hembränt!
Relaterat kan jag rekommendera Flutes beskrivning av lite hemtröskning av småskalig odling av säd.
