Äntligen! Vi nås land och rike runt idag av beskedet om att O’Learys stänger på Kungsholmen. Detta via en insändare till gratislokaltidningen Vårt Kungsholmen, där signaturen Leif sätter ner foten och fokuserar på det viktiga. Min fetstil.
“Tack till hotellets ledning som1. insett vilken skada ölsjappet ställt till med i form av sjunkade priser på bostadsrätter“
Tydligen sjunker alltså bostadsrättspriserna på Kungsholmen, och det är O’Learys fel.
I november polisanmälde IOGT-NTO de sk vinklubbarna, företag som enligt ett kryphål i lagen kan leverera vin hem till svenska privatpersoner om deras vinlager ligger utanför Sverige, men inom EU och man betalar svensk alkoholskatt.
Nu visar det sig att det i själva verket antagligen var Systembolaget som låg bakom det hela och tillsammans med advokatbyrån Hammarskölds gjorde research och skrev ihop polisanmälan som sedan IOGT-NTO skrev under och lämnade in.
Det tjatas väldigt mycket om att man skall tillåta gårdsförsäljning av svenskarnas älskade rusdrycker, där lokal produktion av jästa drycker skall kunna få säljas direkt till slutkund. Detta för att på något sätt stödja Sveriges bönder, småskalighet och lokal produktion. Trots allt är tillgång till alkohol helt nödvändigt för svenska folket.
Nyår.
Kort sagt var det dags att utrusta sig med ishacka, snöskyffel och en eldkastare modell mindre i ett utfall att skotta, hacka och smälta (låset) sig fram till vinkällaren för att botanisera lite. Är generellt ganska ointresserad av bubblande viner, men har en bekantsskapskrets som av någon anledning envisas med att släpa hem det ena eller andra när de varit på vikingatåg i väster- eller österled. Dessa landar på kallaste hyllan i vinkällaren i väntan på bättre tider. Eller nyår.
Att lagra undan viner i vinkällaren är att se som en investering som höjer upplevelsen på rätt lagrat vin ganska rejält. Men det kan förstås bli lite fel också, speciellt beroende på kvaliteten på vinkällaren.
Ibland blir det bara väldigt bra. Rent av perfekt.
Ovan ett suddigt iPhone-foto på en libanesisk Chateau Musar, som fått vila i nio år sedan inköpet 2001. Sexton år gammal. Visserligen sägs det gå att lagra vinet i 20 år, men jag litar inte helt och fullt på min vinkällare. Men den här gången blev resultatet perfekt.
Iaf så kan man köpa billigare flaskor än Chateau Musar, och lagra dessa i några år och rejält höja upplevelsen. En ren investering för den snåle, som på så sätt för en billig penning kan få viner som annars hade betingat ett mångdubbelt pris. En snabb sökning på Internet visar att en flaska som kostade ca 200 SEK 2001 idag betingar ett pris på mer än det dubbla för samma årgång. Inte för att det finns någon vettig marknad för enstaka flaskor i Sverige, utan man får trösta sig med att smakupplevelsen ökat i värde.
Om man nu uppskattar sådant. Annars går det lika bra med en BiB. Bara sällskapet är bra.
