Sydafrika

Jag förblir sjuk, men är diagnosticerad, kommer inte dö, få hjärnskador eller i övrigt bli funktionsnedsatt, och håller på att återhämta mig. Så länge får ni nedanstående insiktsfulla inlägg signerat Tomas Klingström, som tar med sig erfarenheter från ett Sydafrika som påminner mycket om utvecklingen i Sverige just nu.

Sydafrika är ett fantastiskt land och en inspirationskälla för alla de medborgare som önskar en framtid där vi; avstår investeringar i kol & kärnkraft, satsar mer på att omfördela möjligheter till mindre bemedlade grupper och där nationalstaten får stå tillbaka för olika samhällsgrupperingars kultur och politiska behov.

Strategin Sydafrika valde efter Apartheideran var att under en övergångsperiod använda sig av ett program kallat Black Economic Empowerement och även säkerställa att folket fick större inflytande över rekryteringsprocesser och anslagsfördelning. Målet med detta var att se till att medlemmar av det gamla Apartheidssystemet inte skulle kunna motarbeta demokratiseringsprocessen i landet. Som en temporär struktur för att säkerställa övergången var det här beslutet nödvändigt men systemet innebar även en massiv svaghet då det satte klassiskt demokratiska principer såsom maktfördelning ur spel. När Apartheidsystemet slutligen föll var ANC nämligen inte bara ett parti utan en allomfattande rörelse som organiserade kommunister, fackförbund, studentorganisationer och de lokala kungar som fortfarande styr i de norra och östra delarna av landet. Gemensamt för alla dessa intressegrupper var inte någon ideologi, utan behovet av att skapa ett samhälle som bättre tillvaratog den svarta majoritetsbefolkningens intressen.

När ANC sedan med stor majoritet tog över makten efter det fria valet 1994 skulle detta informella civilsamhälle integreras med den formella nationalstat som byggts upp under Apartheid. En central fråga under denna övergång var hur den del av befolkningen som missgynnats av Apartheidsystemet på ett rättvist sätt skulle kunna konkurrera med de privilegierade grupperna på en öppen marknad. De mer radikala delarna av ANC hade under 80-talet haft som slogan ”Kill the Boer, kill the farmer” och om de hade fått råda skulle Sydafrika med största sannolikhet ha slutat som en större version av Zimbabwe. Men istället fick mer framsynta politiker som Nelson Mandela och Thabo Mbeki ta makten och införa stegvisa processer där överklassen fick behålla majoriteten av sina egendomar och fungera som en ekonomisk motor som via tillväxt skulle förbättra förutsättningarna för de mindre bemedlade.

Det här systemet var länge framgångsrikt men har numera havererat då styrande politiker hela tiden har ökat belastningen på den ekonomiska motorn. Att Sydrafrika har gått från Afrikas största ekonomi till tredje största har inte varit resultatet av en enskild katastrof utan istället orsakas av ett system som fungerat allt sämre över en lång period.

Figur 1, sedan fria val infördes har Sydafrika haft fyra presidenter. Nelson Mandela (1994-1999), Thabo Mbeki (1999-2008), Kgalema Motlanthe (2008-2009) och Jacob Zuma (2009-nuvarande). Kgalema Motlanthe var tillförordnad president då Thabo Mbeki tvingades avgå efter att ha förlorat en maktkamp med Jacob Zuma som då var ordförande för ANC.

Grunden till det här problemet är att det är svårt för ett öppet demokratiskt samhälle att samexistera med ett skuggsamhälle där politisk lojalitet styrs av ekonomiska tjänster och klientförhållanden. Jacob Zuma och den nuvarande eliten har nått sina maktpositioner genom att skapa en lång serie beroendeförhållanden mellan individer. För topparna i kedjan innebär det miljoninkomster och höga poster medan det för de allra fattigaste innebär att man offrar sina barns framtid för att säkerställa mat, vatten och husrum för dagen.

Problemet för Jacob Zuma och ANC är att ett klientsamhälle är dyrt att upprätthålla och när den ekonomiska tillväxten stannat av blir det allt tydligare hur samhället krackelerar. För att få igång samhället krävs det omfattande reformer och enligt experter är det särskilt tre områden som kraftigt bidrar till att Sydafrika nu faller i välståndsligan (länk).

Korruption: Inget land kan i längden överleva om det inte styrs av människor med ett långsiktigt intresse för nationens välstånd. Att Jacon Zuma är korrupt finns det inga tvivel om (länk), men det är svårt för ett demokratiskt samhälle att hantera när en korrupt ledare har egen majoritet i parlamentet och omfattande kontroll över både rättssystemet och en stor del av civilsamhället i form av fackföreningar och kyrkor. Men förutom denna extravaganta korruption finns det ytterligare lager av korruption som mycket väl kan hota integriteten i Sverige likväl som i Sydafrika. Nämligen den korruption som uppstår när starka ledare tillsätter underställda chefer utifrån lojalitet snarare än kompetens.

Infrastruktur: Långsiktigt underhåll av infrastruktur är alltid en svår fråga och utgör något av ett lackmustest för politisk kompetens. Ur ett kortsiktigt politiskt perspektiv är det nästan alltid mer attraktivt att lansera revolutionerande prestigeprojekt än att i tysthet säkerställa att det man redan har fungerar. När politikerna prioriterar politisk prestige framför långsiktigt underhåll är det med andra ord ett tydligt tecken på brister i ledarskapet.

Ledarskap: De nuvarande ledarna i Sydafrika har i de flesta fall uppnått sina positioner via att upprätthålla ett omfattande nätverk av klienter. Det här innebär att varje strategiskt beslut försvåras av att man förutom nationens bästa är beroende av att tillfredsställa de särintressen som den egna makten bygger på.

Samtidigt får man komma ihåg att Sydafrika är långtifrån en fallerad stat. Uselt politiskt ledarskap har minskat tillväxten men det har krävts över ett decennium av horribelt politiskt ledarskap för att problemen på allvar ska innebära direkta försämringar snarare än utebliven tillväxt. Det här beror på att man efter Apartheid delvis lyckades bygga upp ett civilsamhälle där svarta, vita och färgade tillsammans värnar om nationalstatens integritet. När jag jobbar i Sydafrika är det här den miljö jag främst kommer i kontakt med och det är fascinerande hur motståndskraftigt ett fungerande civilsamhälle kan vara när det väl etablerats.

Civilsamhället utgör därigenom en motvikt mot den korruption och identitetspolitik som fått ett fäste inom Sydafrikansk politik. Med stöd av detta civilsamhälle kan sedan politiker, tjänstemän och journalister aktivt motarbeta odemokratiska processer. Dessa människor har inte en politisk majoritet, men de är tillräckligt mäktiga för att med stöd av investerare och näringsliv sätta stopp för de värsta excesserna. Det kanske bästa exemplet på detta är den pågående konflikten mellan president Jacob Zuma och finansministeriet. Finansministerposten har av tradition arbetat självständigt och teknokratiskt vilket bland annat inneburit att man blockerat flera försök av presidenten och hans allierade att tvinga det konkursmässiga South African Airlines att genomföra ekonomiskt olönsamma affärer i politiska syften (länk). Den här konflikten ställdes på sin spets i december 2015 då finansminister Nhlanhla Nene ersattes av den oerfarne men politiskt lojala David van Rooyen och randen (Sydafrikas valuta) på bara några dagar föll med nästan 7 % gentemot dollarna. Jacob Zuma tvingades då att backa när han insåg att hans försök att ta kontroll över finansministeriet skulle leda till att internationella investerare och inhemska företagsgrupper vidtog åtgärder (länk) med omfattande påverkan på Sydafrikas ekonomi.

I Sverige har vi långt bättre förutsättningar för att motstå korruption och missförhållanden än Sydafrika hade 1994. Men vi måste ändå inse att korruption och kortsiktiga beslut inte är någonting som är någonting som bara händer utomlands. Historiskt har Sverige varit minst lika illa som dagens utvecklingsländer och det är noggranna reformer och ansvarsfulla politiker som under lång tid har skapat dagens stabila välfärdsstat.

Den första slutsatsen vi kan dra av Sydafrika är att vi aldrig får lämna utrymme åt lokala småpåvar att ta kontrollen och utropa sig till representanter för en grupp människor utifrån löst definierade egenskaper såsom etnicitet, religion eller sexualitet. I en modern nationalstat är alla lika inför lagen och vill man erhålla en maktposition ska det göras genom val och inte via en självutnämnd maktposition baserad på informella strukturer och massmedialt godtycke. Att marodörerna i Husby i media skildrades som en samling revolutionärer med politiska ambitioner är ett bra exempel på den naivitet och ovana vi har av att hantera konflikter i Sverige. Oavsett vår ovana kan vi däremot aldrig tillåta oss att godta en situation där något hundratal marodörer beskrivs som representanter för de 15 000 människor som bor i området och får sin trygghet förstörd. En grupp som därefter har tagit över denna metodik är de islamister med kopplingar till högerextrema grupper i Turkiet som infiltrerat miljöpartiet (länk). När dessa grupper konfronteras av modiga politiker såsom Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh ser vi även här tydliga paralleller med Sydafrika. Istället för att sakligt bemöta argumenten hänfaller man hellre åt konspirationsteorier och plakatviftande än att erkänna att det kanske är orimligt att presidentens personliga palats renoveras för miljonbelopp (länk) eller att ordföranden för Svenska muslimer för fred och rättvisa uttrycker sitt stöd för islamistisk terrorism utomlands (länk).

Den andra slutsatsen vi kan dra är att identitetspolitik och offermentalitet är mycket svår att bli av med när den väl har fått fäste. På 80-talet brändes skolor i Sydafrika under parollen ”liberation before education”, skolbrännandet upphörde inte med friheten utan används fortfarande som en politisk kampmetod i delar av Sydafrika då lokala makthavare vill bibehålla kontrollen över sina klienter (länk). Den här våldsamma mentaliteten har även importerats till högre utbildningsnivåer där studenter tänder eld på byggnader i protest mot vad de anser vara diskriminering (länk) och beter sig allmänt svinigt då man trots sin egen priviligierade ställning anser sig ha rätt att bete sig svinigt mot andra grupper som anses vara strukturellt överordnade (länk).

Den tredje slutsatsen är att vi alltid måste kämpa för att upprätthålla kompetens och meritokrati inom den offentliga sektorn. På en öppen marknad har brukarna möjlighet att undvika dåliga producenter genom att vända sig till en annan leverantör. Men inom offentlig sektor är detta ofta svårt då det endast finns en utförare eller brukarna saknar den förmåga som krävs för att stå upp för sin egen rätt. I Sydafrika har det här eskalerat till ett allvarligt problem då rättssystemet blir allt mer osäkert och en stor andel av engelskalärarna inte ens själva kan kommunicera hjälpligt på engelska (länk) men ändå behåller jobbet med hjälp av det ANC-lojala fackförbundet (länk). I Sverige befinner sig välfärdssektorn just nu under ett enormt tryck då tiotusentals människor ska tas emot i landet och i många fall även gå i skolan. För att hantera den här anstormningen är det lätt att tumma på kvaliteten men förutom att miljön på flyktingboendena blir lidande finns det en stor risk att utanförskapet permanenteras då islamister och andra särintressen tar kontroll över flyktingarnas liv i Sverige (länk).

Det här inlägget är kanske en aning pessimistiskt och skrämmande. Men i längden tror jag att Sverige har goda möjligheter att undvika de misstag som begåtts i Sydafrika. Vi är ett av få länder i världen där väljarna var ansvarsfulla nog att rösta bort ett slösaktigt regeringsparti redan innan finanskrisen och motreaktionen mot identitetspolitikens avarter är redan i full gång. Det viktiga nu är att motreaktionen inte blir för kraftig och kontraproduktiv.

I politiskt infekterade frågor är det lätt att bli arg och börja definiera sin egen identitet utifrån vad man ogillar med motståndaren snarare än utifrån vad man själv vill uppnå. Därför är det viktigt att komma ihåg att det här är inte en kamp mellan ytterligheter, varken de som förordar fri invandring eller de som förordar stängda gränser har en långsiktigt hållbar lösning för vårt samhälle. Utan det vi måste kämpa för är en ansvarsfull mittenpolitik där vi sätter oss ned och frågar oss själva hur vi vill att samhället ska se ut och sedan stödjer de människor som vi tror arbetar för att driva samhället i den riktningen.

Det här är ett ansvar som vi alla delar och om inte tillräckligt många medborgare tar det ansvaret finns det ytterligare ett område där Sydafrika är en förebild. Nämligen inom distribuerad eldproduktion för att upprätthålla de samhällsfunktioner vi nu tar för givna.

Dieselgenerator för nödström vid strömavbrotten.