rättsväsendet

Antalet personer per capita som vårdas i sjukvården på grund av övergrepp av annan person (misshandel, mordförsök, våldtäkter etc) har minskat kraftigt sedan 2007, med tre undantag utanför storstadslänen.

Eftersom Tino Sanandaji valde att redovisa statistik fram till 2007 och av någon anledning inte redovisade siffror sedan 2007, redovisar jag nedan datat från Socialstyrelsens databas.

Förändring i procent åren 2007 – 2013

Datat omfattar samtliga patienter i vården under perioden 2007 – 2013, vilket är så långt som databasen än så länge sträcker sig. Datat redovisas per capita, dvs justerat för befolkningens storlek och utveckling. 

I tre län har antalet patienter per 100 000 invånare ökat – det är det sk Småland och öarna, med Kronoberg, Kalmar och Gotland. 

I samtliga län utom dessa tre har antalet patienter som vårdas på grund av övergrepp av annan minskat kraftigt. I Örebro län har det minskat över 54%, i Halland 51%, Västernorrland 48% och i Skåne 47%. För hela landet har antalet patienter per capita som vårdas på grund av övergrepp av annan person minskat med 28.2% åren 2007 – 2013.

Det är bara att konstatera att under de år då alliansen regerat helåren har våldsoffren minskat kraftigt i  princip i hela landet och kraftigt totalt sett. 

Jag vet att den sk SD-svansen har väldigt svårt att acceptera fakta, som samtliga patienter som utsatts för övergrepp av annan, men detta inlägg vänder sig förstås inte till SD-svansen. Inlägget vänder sig till personer som kan ta till sig fakta objektivt och inte de som skriker högst. 

Grafer över utvecklingen per län följer nedan.

Stockholmsområdet – Stockholms län, Uppsala län, Södermanlands län och Västermanlands län.

Norra Sverige – Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län

Sydvästra Sverige – Skånes, Hallands, Västra Götalands, Värmlands och Örebro län.

Östra Sydsverige – Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmars, Gotlands och Blekinge län

Detta var alltså Socialstyrelsens statistik rakt från Socialstyrelsens statistikdatabas.

Antal patienter per 100 000 invånare på grund av övergrepp av annan person år 2013. Storstadslänen är markerade i mörkt.

Återigen ser jag fram emot att Tino Sanandaji reviderar sina uttalandet till att även omfatta alliansens tid från 2007 och framåt. Han är ju trots allt objektiv och saklig, och driver inte en agenda utan vill bara skildra verkligheten som den faktiskt är. Detta utgår jag från i enlighet med generositetsprincipen, istället för att misstolka honom och hans avsikter.

Tillägg: Sveriges län sorterat på ofarligast till farligast.

Störst risk för att behöva vård på grund av övergrepp av annan person är det på Gotland, lägst risk är det i Uppsala län. Bland storstadslänen är risken för att behöva vård på grund av övergrepp av annan person lägst i Skåne län. Farligast bland storstadslänen är Stockholm.

Att Gotland sticker ut kan ha med det hårda festandet på ön under turistsäsongen, då som bekant alkohol ofta är med i bilden när det gäller våld.

Även om våldet i våra storstäder ofta hamnar i nyheterna, så är i själva verket just våra storstäder och deras förortskommuner de tryggaste platserna att bo i landet. SCB:s och BRÅ:s statistik visar tydligt att det är större risk att utsättas för våld om man bor i en mellanstor stad eller dess förorter än i våra tre storstäder.

Av Sveriges befolkning bodde 3 314 358 personer, eller drygt en tredjedel, i de 41 kommuner som utgör  kommungrupperna SKL1 och SKL2, dvs de tre storstadskommunerna och deras 38 förortskommuner år 2013. Det faller sig naturligt att en stor del av rapporteringen om kriminalitet kommer just från dessa storstadsområden, åtminstone en tredjedel. Närvaron av media kan också öka rapporteringen därifrån, vilket kan leda till en medial överrepresentation av dessa orter.

SCB redovisar BRÅ:s undersökning kring tryggheten i landet, där man frågat 12 000 personer (i kontrast mot de dryga tusen som tillfrågas vid opinionsundersökningar som t ex ger (sd) 22+% i opinionen och inte ifrågasätts av vissa element som skriker högt om våldet i landet – antingen accepterar man all statistik, eller ingen – man kan inte plocka de russin som stämmer med de egna åsikterna), utifrån kommungrupper.

Geografiska skillnader i utsatthet för våld 2013.

Gruppen 31 st större städer (SKL03) med 50 000 – 200 000 invånare, dessas 22 st förortskommuner (SKL04) och sk 51 st pendlingskommuner (SKL05) med vid tillfället 3 911 225 invånare visar sig vara de kommungrupper som är farligast att bo i. Här skickades 2012-2013 hela 0.7% av befolkningen till sjukhus för vård pga våld. I kontrast skickades 0.5% av boende i storstädernas SKL1 och SKL2 till sjukhus för vård pga våld.

I övriga kommuner, som innefattar landsorts- och glesbygdskommuner i olika former (SKL06 – SKL10) skickades 0.6% av befolkningen till vård pga våld, vilket också är snittet för landet.

Statistiken visar alltså att risken för att behöva sjukvård på grund av våld är lägst i våra storstäder. Här finns också betydligt mer poliser, polisstationer, utredare mm än på mindre orter, samt piketens insatsstyrkor, tingsrätterna mm. Därtill mer tjänstemannajobb och högre löner. 

Dock är storstäderna sämre än SKL06-SKL10 när det gäller våld i allmänhet, men då utan att man behöver söka vård. Mellanstora städer är dock betydligt värre även där med 3.7% av befolkningen drabbade av våld 2012 – 2013, mot 3.1% för storstäderna och deras förortskommuner.

Dock styrs ju mångas verklighetsuppfattning av en medial bild om den farliga storstaden. Men man ska komma ihåg att det bor väldigt många där och risker handlar just om odds, risk i förhållande till befolkning. Media rapporterar absoluta tal, dvs faktiska fall av våld, och inte i förhållande till befolkningsstorleken. Samtidigt finns det garanterat mer eller mindre farliga platser även i storstan, men storstaden är alltså inte så farlig som en del vill få oss att tro.

Tyvärr erbjuds inte data per kommun, eller ens per län, så man kan inte peka ut specifika problemområden utifrån denna statistik. Det går ändå att konstatera att den mediala bevakningen inte nödvändigtvis ger en korrekt faktisk bild av risken med att bo i en storstad. Frågan är inte så svartvit som en del vill utmåla den.

Vill du veta vilken kommungrupp du bor i så finns definitionerna hos SKL speciellt denna PDF där du kan fritextsöka på din kommun. Själv bor jag i “övriga kommuner”, undergruppen “kommuner i tätbefolkad region”, som inte passar in i något annan klassificering.

Det har med anledning av de tragiska händelserna i Västerås blossat upp en debatt om våldet har ökat eller minskat. Debatten är välkommen, även om olika politiska inriktningar som vanligt försöker nyttja en tragedi för sin egen skull,  och läget är absolut inte svart-vitt eller enkelt.

Man kan konstatera att antalet mord har minskat, och där har vi säkert en kombination av orsaker att tacka för detta. Dit räknas absolut allt bättre och mer erfaren akut- och intensvisjukvård, samt räddningstjänst. Antagligen spelar även allerstädes närvaro av mobiltelefoner in. Idag kan man larma polis och ambulans i princip omedelbart, vilket kan stoppa allvarlig misshandel innan den blir dödlig, eller spara livsavgörande minuter innan brottsoffret hamnar på akuten. Betydligt fler väktare  och ordningsvakter på kommunalt eller företags uppdrag påverkar säkerligen och höjer tryggheten avsevärt i t ex kollektivtrafiken. Andra faktorer kan vara ökat innesittande, där t ex dataspel kan utgöra en mycket viktig funktion i att hålla unga testosteronstinna män borta från gator, torg och krogar. 

Ovanstående kan jag inte visa med siffror, men debatten kring våldsamma dataspel ska nog ses från flera olika vinklar och kan mycket väl bidra till minskat våld i samhället.

Sjukvården omfattas av sekretess även om statistik existerar. Naturligtvis finns det även mörkertal åt alla håll.

Dock kan det absolut vara så att akutsjukvården kan få in allt fler och allt allvarligare misshandelsfall – fall som förr inte hade åkt till akuten utan till bårhuset. Det kan vara så att grovt våld har ökat, även om våldet totalt sett minskat.

Om vi accepterar att fler överlever, så är då nästa fråga om drabbade av misshandel ökat eller minskat. Anmälningsbenägenheten har absolut ökat, där är BRÅ:s statistik solklar. Men hur står det till med de som inte bara blivit kränkta av ett krokben eller en örfil, utan faktiskt behövt sjukvård (ja, man kan behöva sjukvård efter ett krokben också)?

Svenskarnas trygghet 2008 – 2013 enligt SCB:s statistikdatabas

Den ibland kontroversielle men oftast väl påläste Tino Sanandaji har hänvisat till SCB och att våld ökat 1980 – 2007. Inget att ifrågasätta. Men sedan hände uppenbarligen något, för under alliansen 2008 – 2013 föll samtliga negativa trygghetsindikatorer enligt SCB (utom våld och hot i bostaden). Se bifogad graf.

Antalet personer som behövt söka vård för misshandel föll från 0.9% 2008 – 2009 till 0.6% 2012 – 2013. Så den kortsiktiga trenden, under alliansens politik och de samhällsförändringar som pågick 2008 – 2013, var minskat våld från misshandel. Tryggheten har också ökat då färre avstår från att gå ut på grund av rädsla för våld eller hot.

Därmed är inte sagt att detta inte ändrat sig sedan 2013 eller att det bara är ett hack i en lång stigande trend. Men det är den statistik jag hittar hos SCB. Man bör fråga sig varför Sanandaji inte hittat denna statistik? Jag lutar mig mot generositetsprincipen, dvs tolkar välvilligt. Statistiken är inte googlingsbar, då den måste sökas i en databas, och vid tidsbrist kan den alltså vara svårt att hitta. Jag ser fram emot att Sanandaji kompletterar sina uppgifter, för han är förstås objektiv och utan en agenda.

Så utanför bostaden föll iaf våldet 2008 – 2013. I bostaden förblev den dessvärre konstant, även om bostaden fortfarande är tryggare än gatan, utom för de som är drabbade av våld i hemmet och lever i ett helvete (0.9% av männen och 1.7% av kvinnorna 2012 – 2013). Vad som hänt sedan dess kan jag inte uttala mig om, och det finns ingen anledning att ifrågasätta upplevelserna hos drabbade, blåljusmyndigheterna eller akut- och intensivvårdspersonalen. Men det är inte hela bilden. Hela bilden kommer vi antagligen aldrig att få.

Man kan också gräva sig ner i statistiken, så är det säkerligen så att vissa grupper i samhället ser en motsatt utveckling och ökad utsatthet för våld och minskad trygghet. Det lämnas som en övning åt andra eller ett senare blogginlägg. T ex har våld mot kvinnor i hemmet ökat från 1.6% 2008 – 2009 till 1.7% 2012 – 2013, medan betydligt fler män än kvinnor utsätts för våld och hot, samt behöver söka sjukvård för våld, dvs våldet i samhället drabbar oftare män än kvinnor. Ovanstående inlägg handlar dock om hela Sverige och alla svenskar, inte lokala situationer eller hur utsatta grupper har drabbats.