“Den svenska bostadsbristen är en ursvensk uppfinning som funnits med oss sedan långt före Syrienkriget, men immigrationen sätter oförmågan i blixtbelysning.” – Viktor Barth-Kron
Bonnier/DN:s Viktor Barth-Kron totalsågar svensk bostadspolitik, eller snarare frånvaron av en sådan i en krönika hos DN. Tyvärr är i princip hela krönikan så välskriven att det inte finns någon enskilt citat som gör den rättvisa.
Den enda politiken man har är att stödja byggandet av sk Kaplanslum, dvs undermåliga bostäder utan långsiktig plan eller planering.
“Det är naturligtvis ett slags nödbostäder det handlar om. Och det vore ju en sak, om det var så att läget var exceptionellt eller det fanns en plan för hur man skulle gå till väga sedan. Inget talar dock för att läget är exceptionellt. Bostadsbristen har varit med oss länge. Migrationen till Sverige har samtidigt ökat stadigt över tid, och kurvan är knappast avtagande.” – Viktor Barth-Kron
Och att bygga 15 000 små hyreslägenheter, avsedda för 1 – 2 personer, är inte en lösning. Det tar inte ens hand om mer än någon veckas asylsökande.
Man kan säga mycket om miljonprogrammet på 60- och 70-talet, men de husen står åtminstone kvar än idag. En del av områdena är rent av medelklassghetton idag, 45 år senare. Att bygga några tusen baracker, med en tänkt livslängd på 10-15 år är inte i närheten.
Oavsett migrationsströmmar eller ej, så finns det inte någon svensk bostadspolitik. Eller så är icke-politiken en politik i sig. Kanske för att politikerna är medvetna om att Sverige står och faller med bostadsbubblan? Det har gått så långt, så alla åtgärder man uppfattar skulle kunna punktera bostadsbubblan (rätt eller fel) måste undvikas. Dit räknas byggande av bostäder.
Barth-Krons krönika hittar ni här.
Oavsett om några faktiska åtgärder, som kommer få någon som helst betydelse, tas eller ej, så ska man vara medveten om att det tar 5 – 10 år innan de åtgärderna ger resultat. Men det är idag bostäderna behövs. Man bör alltså även peka ett stort finger på den tidigare alliansregeringen, vars bostadspolitik också utmärks av inte bara ett år av handlingsförlamning, utan åtta.





