Riktig journalistik från Café: Vid fronten med Azovbataljonen

I en tid där mediakrisen gör att vi får allt mer billig Twitterjournalistik, där “journalister” gör artiklar av vad personer skrivit på Twitter, är det uppfriskande att läsa riktiga reportage utifrån riktigt journalistiskt fotarbete. Ett sådant reportage hittar man i senaste numret av Aller Media/Café, som skickat den unga journalisten Annica Ögren och fotografen Anders Hansson till Azovbataljonen och fronten utanför Mariupol. Obligatorisk läsning av många anledningar.

I Sverige är det inte olagligt att resa utomlands och strida i andra länders arméer. Exemplen är otaliga, från svenskar som tagit värvning i amerikanska armén eller marinkåren och stridit i Irak eller Afghanistan, till svenskar i franska främlingslegionen eller svenskar med jugoslaviska föräldrar, som återvände till kriget i ex-Jugoslavien och slogs för sina föräldrars folk. Antagligen är det dock olagligt att ansluta sig till en terroriststämplad organisation som IS, även om det numera ska belönas med jobb i åtminstone Örebro, istället för straff.

Azovbataljonen är närmast att jämföra med svenskt hemvärn, och sorterar under ukrainska inrikesministeriet. Bataljonen är alltså ett officiellt förband och inte en privat milis. Ursprunget är dock privata initiativ på högerkanten och finansieringen är i mycket också privat. I en sekvens i Ögrens reportage måste soldaterna själva skrapa ihop pengar för att kunna tanka sina fordon.

Ögrens text är skarp och kritisk, med som sig bör fokus på personerna bakom. Carolus, som figurerade i Bonnier/DN:s artikel från Azov finns med, liksom svenskarna “Tor”, “Lynx” och Mikael Skillit.

“Alla har sin egen agenda för sitt engagemang i Azov. […] [F]lera av de svenska soldaterna i Azov [har] ett förflutet inom nazism och nationalism. Men det är svårt att få grepp om det är denna bakgrund som speglar de verkliga motiven för deras deltagande i stridigheterna.”

En av svenskarna i reportaget bor och har sin familj i Estland, och strider hos Azov för att stoppa Putin innan han tar nästa steg och ger sig på Estland. Och kanske är det just så – Ukraina är ett ryskt elddop för ambitionen att återupprätta Sovjetunionens gränser. Stoppas man inte i Ukraina är det nästa fd sovjetrepubliks tur.

Reportaget misslyckas delvis med att verkligen komma under huden på de stridande, men är ändå en inblick i en subkultur dold för de allra flesta. Det handlar om de unga män som alltid sökt sig till stridens elddop, de som lockas till dans av den älskarinna som Johanne Hildebrandt identifierat som Ishtar, Kali, Pallas Athena eller Freja i sin suveräna bok Krigare. För svensk del har detta pågått sedan åtminstone när vikingarna i Österled tog tjänst i Konstantinopel.

Och frågan är hur den fria västvärlden egentligen skulle klara sig utan de som, oavsett ideologi, är beredda att dra en linje i sanden och riskera livet? Vad är egentligen skillnaden mellan den som tar värvning i svenska armén och den som tar värvning i Azov? Förutom att den svenske soldaten har 10x så hög lön och inte riskerar livet dagligen? Utan värnplikten är även svenska soldater frivilliga och utgörs av just samma personer – de som är villiga att offra sig för andra, som de inte ens håller med.

Mikael Skillit meddelar på förfrågan att han läst reportaget och säger sig inte har några större invändningar. Alla som någonsin varit föremål för reportage eller intervjuer har märkt att småsaker alltid kan avvika, då de om inte annat ses med journalistens ögon.

Är ni intresserade av att gå på djupet kring Azov och även kriget i Ukraina, så är Ögrens reportage obligatorisk läsning.

I detta nummer hittar ni reportaget från Azov.

Det tolvsidiga reportaget är mycket läsvärt, och enbart tillgänglig i Café. Reportaget är värt tidningens pris, och Anders Hanssons fotografier är de skarpaste ni har sett från konflikten och lyfter från pappret eller skärmen. 

Återstår nu att se om Ishtar, Kali, Pallas Athena eller Freja lockar Annica Ögren till dans igen och vi här ser en ny svensk krigskorrenspondent, som följer en svensk tradition av kvinnliga journalister vid fronten, som kan spåras tillbaka via Johanne Hildebrandt och Åsne Seierstad till åtminstone Christina Lilliestierna (som man kan läsa om i biografin “Jag är skapad för stormen och striden och regnet” av Chris Forsne – Adlibris 198:-) och Barbro “Bang” Alving. Det väcker också frågan vad skillnaden är på den som söker striden med vapen i hand, eller den som söker striden med pennan och kameran?

Café köper du hos din lokala välsorterade pressbyrå, men går också att köpa direkt via iTunes Tidningskiosk (ladda ner “appen” Magazine Café via AppStore), eller exempelvis via ett Readly-abonnemang. Numret ni letar efter är februarinumret med någon kändis med blåtira på omslaget. 

Även rysk psyops och svansen av nyttiga idioter lär finna reportaget läsvärt. Skicka i vanlig ordning era kvitton för utlägg till er kontaktperson på FSB eller ryska ambassaden.

Annica Ögren hittar ni på hennes hemsida eller på Twitter. Antagligen väl värd att bevaka, då hon återupprättar riktig journalistik som relevant än idag.

Ingen form av ersättning har utgått till mig eller till mig närstående för denna artikel. Tack till Cafés chefredaktör Jens Stenberg som bistått med läsex. Café har även tidigare publicerat reportage från fronten, som prisbelönade Infernot inifrån, skrivet av Staffan Heimersson och fotat av Niclas Hammaström inifrån helvetets Aleppo i Syrien. Det reportaget hittar ni online här.