Vinterfoton

Den sista dagen på denna välförtjänta, eller för egen del, snarare välbehövliga semesterledighet.
Nu höll jag på att skriva en utläggning om den väsentliga skillnaden mellan semester och semesterledighet, som är varandras motsatser, men jag besparar mig det.

Efter att verkligen ha haft tid att tänka, fundera, bara vara, så är nu snart vardagen ikapp. För den som tycker bättre om att umgås med andra än sig själv, så har det med stor sannolikhet även givits tid till det.

Eftersom jag min vana trogen vaknade innan solen kunde skönjas vid horisonten, så låg jag kvar en stund i sängen, betraktade hur snön täcker halva sovrumsfönstret.
Dagen har börjat, allt är lugnt, vad vill jag göra idag?
Jag vill faktiskt ge mig ut på vandring, kanske sörmlandsleden eller kanske någonstans runt fjärden in till staden där jag bor.

Jag åt ju som en gris igår, så jag behöver då rakt ingen mat med mig, men kaffe och mjölk i varsin termos kan vara gott.
Men, men tänker jag, då behöver jag ju ändå nästan en ryggsäck, ja, ja då får det väl bli så, då kan jag lika gärna ta med stormkök och någon överbliven proviant.

Det här ska bli härligt, jag älskar att få på mig funktionsriktiga kläderna sen ge mig ut.
I trapphuset på väg ner då ser jag som först gården, det verkar ha kommit en hel del snö inatt tänker jag. Undrar om jag ska skotta? Nej vi har ju faktiskt städslat en utomstående till det uppdraget, det får han ju sköta då tänker jag och fortsätter mina planer.

Ute på gatan är det väldigt lugnt, ett par snöskottartraktorer modell liten och medium står en bit från porten med sina brandgula roterande varselljus. Förarna är i ett samtal med varandra, eller så har de bara rökpaus på stället. En man om ser ut att tillhöra de mindre bemedlade, kanske rent av en hemlös tar tillfället iakt, att tigga till sig ett rökverk. Den tiggande mannen ser tämligen medfaren ut, det är ingen av de som jag lärt mig att känna igen.

När jag kommit runt hörnet, så ser jag att det kommit över 3 dm på min bil, på hela parkeringsplatsen.
Hur ska detta gå tänker jag, ska jag vända, nej det går inte, bilen måste ju ändå flyttas, så det är bara till att ta på tumvanten, rensa runt bagageluckan så jag kan slänga in ryggsäcken som landar med en duns i kombiutrymmet.
Sen går jag över hela bilen, river av all snö och rensar vid friskluftsintagen så jag ska slippa att det plötsligt imma igen för mig.
När all snö är avriven, så är det dags att börja flytta på mig, däcken är inte världens bästa, men de får duga, det ska nog gå bra, jag har iallafall ingen broms som ligger på, så kraften kommer jämt och fint att delas ut på framhjulen och inget bakhjul kommer streta emot. Med tanke på den snön som jag nu ska plöja mig fram igenom, så kommer allt behövas.
Den normala vägen ut från parkeringen är blockerad av någon som stod där och skottade sin bil redan innan jag kom ut. Hur lång tid kan sånt egentligen ta tänker jag, men samtidigt så gör det inget, det är nästan bra, det är ju en uppförs backe det hållet och det är ytterst tveksamt om jag kan bemästra den med mina däck, även om jag har en bil med mycket vikt på drivhjulen.
Jag får backa istället, det är inte helt optimalt, men ett bättre alternativ, faktiskt det enda alternativet.

Jag pressar bilen bakåt, det går bra, snön ger med sig oväntat lätt men hag vågar ändå inte fortsätta utan att ta omtag och få lite mer momentum.
Framförallt kommer jag behöva momenten för att passera plogvallen, så jag tar ett nytt tag, jag tutar, sen backar jag på och befinner mig plötsligt på gatan.
Så nu ska jag till skogen. Här var ju plogat men ändå väldigt modigt noterar jag, kanske ska jag inte ge mig ut, men jag är samtidigt nödgad att flytta bilen, så jag kör ner och ska parkera på gatan bakom huset där jag bor. Först är jag tveksam eftersom det innebär en back ner och att jag kan bli fast där om jag inte passar mig.

Till min stora glädje och förvåning så ser jag att just den gatan är snöröjd, så jag vågar mig ner.
Väl där nere så ser jag en varutransportbil som kört upp i snövallen på trottoaren och håller på att lossa varor till restaurangen som ligger där.
Mitt ögonmått säger mig att jag ändå kommer att kunna tränga mig emellan de rättparkerade och varutransportbilen, men det är precis med cm narginal.
När jag kommit förbi, så kan jag vända, jag får syn på en bekant som står och skottar, så jag stannar där och väntar på att varutransporter ska försvinna, så att jag kan ta en av platserna som den blockerar.
Jag kliver ur bilen och inleder ett samtal med min ytligt bekanta.
Under samtalets gång så kommer en granne ner och håller på att skotta rent runt en bil på den allmänna parkeringen. Det är han sons bil och jag tänker att då kan jag låna skyffel av min ytligt bekanta och hjälpa till, så kan jag ju ta den platsen.

Vi skottar på och snart så är där rent och fint så de kan åka, När det är klart så säger de tack för hjälpen.
Jag tänkte ta den platsen, så det är ju inte bara att jag hjälper till säger jag.
-Men vi ska inte åka förens om en timme säger de då, vilket var lite snopet.

Då ser jag att varubilen ska flytta sig, tyvärr ser jag att den fastnat och när båda bakhjulen spinner, så drar Newton ner bilen de där centimetrar som jag behövde för att ta mig ut, jag är nu instängd på en återvändsgata.

Föraren håller på och gasar och spinner trots att han inte kommer någonstans utan bara förvärrar situationen.
Jag viftar med armarna, med skyffel i högsta hugg och försöker att få honom att sluta.

Jag stegar bort mot varuhusen, på ett riktigt gubbmaner känner jag att jag måste kliva in här.
– Hur har du lasten
– 300 kg
– Bra, var är den placerad?
– Längst fram
– Placera den så långt bak som möjligt säger jag till honom.
Sen skottar jag rent under och bakom bilen.
Det kommer ut en kvinna från restaurangen med en sån där sopborste med tillhörande upptagningsfat, hon vill prompt hjälpa till.
Det kan du väl göra tänker jag, om det känns bra för dig, du ställer ju inte till någon skada iallafall. Så hon krafsar lite framför bilen och känner sig delaktig.
När chauffören har lastat om, så kommer han ut och är själaglad för hjälpen och vill börja försöka flytta bilen.
Nej nej nej säger jag. Vi har bara en chans här så vi måste hugga ner under däcken, Du skapat dig som en liten skål som du sitter fast i.
När jag lyckats hugga bort isen under däcken så frågar jag, är det okej om jag kör?
Absolut säger chauffören och ger mig nycklarna. Då vill jag att du puttar här fram, så backar vi ut.
Absolut, så han puttar, jag får fäste och backar så långt att det inte längre är någon risk för fastkörning.
Jag lämnat åter över skutan till dess kapten och alla är glada.

Efter losskörningen så får jag en ledig plats, så jag flyttar min bil och passar på att skotta entrén till butiken där min bekanta jobbar när jag ändå ska överlämna skyffeln till henne.

Nu drabbas jag av vånda, ska jag verkligen ta upp en av dessa eftertraktade parkeringar med min bil eller borde jag flytta den eller ska jag ändå åka iväg och hälsa på min kompis som har mycket att skotta samt förmodligen behöver hjälp eftersom han lider av sjukdomssviter.

I denna stund så fattar jag det märkliga beslutet att flytta på bilen men jag har fortfarandevinte besämt mig om jag ska till min vän eller om jag ska parkera om.
Eller rent av bege mig ut i skogen så som orginalplanen var.

Det var inga problem att ta sig upp för den för backen och med lite hastighet så kommer jag även ut på den moddiga oplogade vägen.
Någonstans på denna vägen så står det klart för mig att det är ytterst olämpligt att ge sig ut idag.
Jag kan köra fast och bli ytterliggare ett hinder i trafiken.
Även om jag inte kör fast, så finns jag i trafiken och är ivägen för de som försöker hålla vägarna rena.
Nu styr jag mig mot min reservplats som är några hundra meter hemifrån, men där ser jag att det är totalt oröjt.
Min bil kommet att vara ivägen och det är stor risk att jag kör fast, så jag beslutar mig för att köra tillbaks till dit där jag nyss var.

Under denna färd så kommer jag till ett trafikljus som lyser rött.
Det var ju tråkigt tänker jag, det kommer ju ingen trafik och stannar jag här så är chansen att komma loss helt minimal, så med berått mod så kör jag mot rött.
Kör ner och parkerar, tycker att jag fattat ett mkt bra beslut.

När jag parkerat, så tar jag ut min väska ur bagaget. Den inte alltför muntra synen av en vit droppande vätska från min ryggsäck möter mig, Men man ska ju inte gråta över spilld mjölk, inte än iallafall fall, vi får ta det framåt våren när det luktar sur mjölk I bilen.

På väg upp i lägenheten så möter jag min granne som står inför en höftledsoperation. Han är påväg ut med hunden.
– Ska du verkligen ut och gå med hunden i detta underlag, det tycker jag inte, den tar jag. Jag var ju ändå snuvad på en vandring.

Efter byte av lite fraser, av hundbajspåsar och kopplet, så gav jag och hunden oss av.
Han hade varnat att hon drog i kopplet och att jag skulle hålla hårt i det.

Det var en läraktig vovve. Efter bara några hundra meter med kort koppel och några snabba men tydliga korrigeringar så kunde vi gå med en båge på kopplet mest hela tiden.
Hunden var överlycklig av snön när vi nådde den lokala skogs arealen och kopplet kunde sträckan ut. Hon körde ner nosen och kastade upp snö, det var en fröjd att se, likaså när vi nådde rastgården och hon fick springa fritt.

På vägen hem så övade vi in så hon kunde stanna när jag sa åt henne, hon var jätte duktig.
När jag själv har haft hund, så har jag haft som vana att jag vill ha dem under kontroll när nan möter andra människor och hundar.
Hon var jätteduktig och hon fick beröm av mötande för att stå så fint när vi möttes.

När hunden sen var tillbakalämnad, så började jag fundera på baksidan. Det hade hunnit börja skymma och vår gårdskarl som vi städslat hade fortfarande inte behagat dyka upp.
Jag finner ingen annan råd än att själv gå ner och åta mig uppdraget att få bort den värsta snön. Vi har ju mest gamla pensionärer i huset, de kan jag ju inte begära sånt av och de måste ju kunna ta sig ut, så jag får väl lösa det då.

Efter några timmars skottande och funderande om varför jag möter vissa av mina yngre grannar på gymmet men inte på gården, så är jag nu äntligen färdig liksom tvätten av mina genomsvettig kläder.

Vilken jävla tur ändå att den nederbörd vi fick i december inte kom som snö, den rann ner till grundvattnet istället och det gör oss alla glada.