The The på Pustervik: Texterna de samma, men musik och sång ännu bättre

3.9K

The more I see, the less I know
About all the things I thought were wrong or right
And carved in stone
So, don’t ask me about, war, religion, or God
Love, sex or death because
Everybody knows what’s going wrong with the world
But I don’t even know what’s going on in myself – The The, “Slow Emotion Replay”

The Thes och en gång göteborgaren Matt Johnsons första konsert i den forna hemstaden gav bloggen ståpäls, i egenskap av den artist jag lyssnat på längst sedan 1986 och för första gången såg live. Texterna är de samma men det mer sparsamma musikarrangemanget och sången är ännu bättre live i en intim spelning med önskat fotoförbud. Setlist och playlist på Spotify nedan.

Jag har lyssnat på The The i iaf 38 år, förmodligen från sommarjobb sommaren 1986 eller 1987 (mitt minne sviker mig) där jag fick en örfil av den kompletta videoinspelningen av albumet Infected (1986), som visades av SVT och sågs ensam i mörkret i min nyligen döde farfars lägenhet där jag bodde under sommarjobbet. Sedan minns jag hur jag satt och lyssnade på min kasettavspelning av LP-skivan på min Sony Walkman DD – det första köpet jag gjorde för min första sommarjobbslön – i korridorerna på Aschebergsgymnasiet.

Nu har inte alla låtar stått sig på Infected, som var sedvanligt överproducerad i 80-talsstil, även om Heartland, Sweet Bird of Truth och Into the Blue (and out of the fire) står sig väl än idag även i originalarrangemang.

Uppföljande Mind Bomb (1989) listar jag fortfarande som det bästa albumet jag vet, men då hade jag bytt från LP till CD. Dusk (1993) står dock inte långt efter och är ett förvånansvärt stabilt album. Sedan blev det väl någon form av artistångest och en svacka med Hanky Panky (1995) som man aldrig lyssnar på igen och inspelade men av skivbolaget refuserade Gun Sluts (1997) och Karmic Gravity (2000). Naked Self (2000) innehöll väl en del lyssningsvärt, men var väldigt instabil. Sedan blev det en lång paus och bara filmmusik för Matt Johnson, som där vid millenieskiftet bosatte sig i Göteborg, där hans barn bor än idag, och puttade barnvagnen upp för Stigbergsliden. Men någon spelning i Göteborg blev det aldrig.

Förrän nu.

Det är kanske symptomatiskt att låtarna hämtas från debutalbumet Soul Mining (som jag knappt lyssnat på), Infected, Mind Bomb, Dusk och återkomsten Ensoulment (2024). Resten var nog att betrakta som en artistisk parentes, men det märktes på publiken på Pustervik att de flesta tillkommit från Infected och senare då responsen på ännu äldre låtar generellt var svagare.

Initialt tyckte jag det var uppfriskande att gå på en konsert där man själv är yngst, tills jag insåg att min självbild och självupplevda ålder påverkas av min frus ålder, och att alla andra på konserten i själva verket var lika gamla som jag, med några få undantag. Nyttig självinsikt.

Texterna är de samma, men Matts sångröst har blivit starkare med åren och klår förlagorna på skivorna, samtidigt som musiken live är bättre. Dels mer avskalad, men också i modernare och mer finstämda arrangemang, eller i enorma solon som rev ner applåder och rop från publiken.

Ett utmärkt exempel är Slow Emotion Replay från Dusk. Jämför originalversionen med nyreleasen Slow Emotion Replayed, som nyss släpptes och låg väldigt nära liveframträdandet på Pustervik, eller den fortfarande brötigare och högtempo versionen från The Comeback Special (2021). Den nya versionen är helt överlägsen.

Och detta gällde för de allra flesta låtarna, dvs att de var bättre med dagens livearrangemang och liveuppsättning och Barrie Cadogan som sologitarrist kan axla arvet sir Johnny Marr – listad som en av världens bästa gitarrister – från Mind Bomb och Dusk mer än väl, rent av kanske överträffa men jag har inte hört Marr live annat än på Youtube.

don’t ask me about, war, religion, or God
love, sex or death

Ovanstående summerar utmärkt Matt Johnsons texter och kanske en självinsikt om att han ställer frågorna, men sitter inte på svaren. Det är också en kommentar på Dusk om tidigare skivan Mind Bomb som handlade just om krig, religion, Gud, kärlek, sex och död.

Över till setlisten för Pustervik, som jag satt samman till en playlist på Spotify.

Cognitive Dissident (Ensoulment 2024)
Matt öppnar direkt med sina politiska låtar och med öppningslåten på nya albumet.

Sweet Bird of Truth (Infected 1986)

I’m just a regular guy, with bottled up insides
I ain’t ever been to church or believed in
Jesus Christ
But I’m praying that Gods with you when you die

Och så fortsätter det. Jag inser snabbt att han tänker riva av politik och religion direkt så är det gjort. Gissade att han sedan skulle gå över till döden och avsluta med sexlåtarna, vilket visade sig vara en hyfsat god gissning. Stämningen lyfter iaf med denna gamla klassiker.

Armageddon Days (Are Here Again) (Mind Bomb 1989)

If the real Jesus Christ were to stand up today
He’d be gunned down cold by the C.I.A.
Oh, the lights that now burn brightest behind stained glass
Will cast the darkest shadows upon the human heart
But God didn’t build himself that throne
God doesn’t live in Israel or Rome
God belong to the yankee dollar
God doesn’t plant the bombs for Hezbollah
God doesn’t even go to church

Och det eskalerar. Nu börjar alla sjunga med i en av hans allra bästa texter.

Heartland (Infected 1986)

Well it ain’t written in the papers, but it’s written on the walls
The way this country is divided to fall
So the cranes are moving on the skyline
Trying to knock down this town
But the stains on the heartland can never be removed
From this country that’s sick, sad, and confused

Glider över till London. Eller handlar det om Göteborg. Matt har engagerat sig i att bevara åtminstone sin stadsdel i London, och uttryckte missnöje med hur tidigare hemstaden Göteborg utvecklats. Jag håller inte med när det gäller skyskrapor, men man måste inte tycka som sina idoler.

Kissing the Ring of Potus (Ensoulment 2024)

Aktuell låt onekligen, men inte en låt jag hade tippat skulle komma med från nya albumet. I kontexten av den berättelse som Matt spelar upp på scenen passar den dock in.

Some Days I Drink My Coffee by the Grave of William Blake (Ensoulment 2024)

The sun hangs low, the church bells toll
The clouds unfold with burning gold
When truth breaks through these city walls
Perfidious Albion must fall

En av de vackraste låtar Matt skrivit, tillsammans med Where Do We Go When We Die, Love is Stronger Than Death och Lonely Planet, som vi fick ta del av senare.

The Beat(en) Generation (Mind Bomb 1989)

Låten får avsluta den Londonsvit som Heartland, Some Days I Drink My Coffee och The Beat(en) Generation utgör och med det lämnar Matt politiken. Någorlunda. Och glider över i döden.

Love is Stronger Than Death (Dusk, 1993)

Matt förklarar att låten skrevs tillägnad hans för tidigt bortgångne bror, men han hinner knappt börja förrän en person i publiken kollapsar bredvid mig längst fram vid scenen. Andra gången det händer mig på konsert – första gången var på Garbage på Brixton Academy hösten 2018. Andra i publiken är snabba på att hjälpa och personen förblir talbar och andas för egen maskin och när publiken får Barries uppmärksamhet avbryts låten så vakter kan kallas in och bära ut personen förhoppningsvis för tillnyktring, i värsta fall ambulans.

Matt hoppas det går bra och bestämmer sig för att skippa resten av låten, märkbart tidspressad vilket jag återkommer till, men fortsätter på dödstemat.

Where Do We Go When We Die (Ensoulment, 2024)

Vacker låt.

Rising Above the Need (Ensoilment, 2024)

Med easy listeninglåten Rising Above The Need säger vi adjö till nya albumet och man fick med de starkaste låtarna, men jag väntade mig faktiskt att Zen and the Art of Dating skulle vara med när man skulle glida över på sex. Kunde varit ett bra avslut för eventuella singlar i medelålderspubliken. Så blev det inte.

Istället hoppades det tillbaka tiden.

Icing Up (Burning Blue Soul 1981)

En låt jag aldrig hört förut från det undangömda egentliga första albumet. Det verkade inte som någon annan i publiken hört den heller. Tror det var denna som Barrie Cadogan körde ett gitarrsolo halva låten och drog ner enorma applåder. Bättre än oväsendet på skivan.

Slow Emotion Replay (Dusk 1993)

Mycket starkt, särskilt som det var Replayed-arrangemanget.

This is the Day (Soul Mining 1983)

En av The Thes populäraste låtar, som inte blir sämre av munspelet från keyboardspelaren D C Collard.

The Sinking Feeling (Soul Mining 1983)

Fortsatt äldsta låtar, men en låt som står sig rätt väl i mer akustiskt modernt arrangemang och Matts idag mognare sångröst.

Dogs of Lust (Dusk 1993)

Storsingeln från Dusk tar oss in på sexspåret och hoppet om superlåtar som Gravitate to Me (Mind Bomb 1989) och den helt suveräna Beyond Love (Mind Bomb 1989) väcks.

I’ve Been Waitin’ for Tomorrow All of My Life (Soul Mining 1983)

Men så blev det alltså inte och det känns som konserten går mot sitt slut. Fortfarande mycket bättre i modern version live än 80-talsversionen.

Infected (Infected 1986)

Och när dansen och allsången bryter loss med Infected inser man att det är dags att sluta. Enormt bättre live än den gamla överproducerade versionen.

Lonely Planet (Dusk 1993)

If you can’t change the world. Change yourself.
If you can’t change the world. Change yourself.
And if you can’t change yourself….change the world.
I’m in love with the planet I’m standing on
I can’t stop
I can’t stop thinking of
All the people I’ve ever loved
All the people I have lost
All the people I’ll never know
All the feelings I’ve never shown.
The world’s too big. And life’s too short.
To be alone…To be alone

Utmärkande för en bra platta är att den ska sluta på topp och i en klimatisk låt. Tänk Mannen i den vita hatten (16 år senare) på Du och jag döden av Kent, eller New Way Home på Foo Fighters The Color and the Shape. Eller Beyond Love på The Thes Mind Bomb, som bokstavligen slutar i ett klimax, förvisso sexuellt.

Lonely Planet är kanske det närmaste The The kommer en anthem, och det är en perfekt konsertavslutning, likt den var på The Comeback Special.

Men det blir förstås extranummer. Hoppet om Gravitate to Me och Beyond Love lever kvar.

PAUS

Uncertain Smile (Soul Mining 1983)

Men så blir det inte. Istället är det tillbaka till 1983 Förvisso med pianosolot av D C Collard, som verkar hålla på för evigt, men det märks att publiken likt mig inte riktigt var med på Soul Mining utan tillkom på Infected eller Mind Bomb.

Nåja, en låt kvar.

Giant (Soul Mining 1983)

Nähä. Ok, lite svarande allsång, men högst pliktskyldigt då de flesta inte verkar hört låten förut.

SLUT

Och sedan går bandet av, utan att komma tillbaka för ytterligare ett extranummer. Drömmer fortfarande om Beyond Love, gärna versionen med Jonny Marrs munspelsomtag. Perfekt låt att skicka hem eventuella par med efter konserten.

Att Gravitate To Me eller Beyond Love skulle vara för långa faller på låtar som Giant, Uncertain Smile och Icing Up. Inga problem för bandet att spela en låt uppåt 8-10 minuter i liveversion. Således är jag lite besviken på finalen.

Jag misstänker att sociala åtaganden gjorde att bandet skyndade iväg – Matt Johnson hade nog barn att träffa över middag. Men det är bara min teori. Som vuxen numera var det bara att sätta sig i bilen hem och komma i säng vid vuxen tid.

Ska man summera såg alltså låtmixen ut som följer

Burning Blue Soul 1981: 1 låt
Soul Mining 1983: 5 låtar
Infected 1986: 3 låtar
Mind Bomb 1989: 2 låtar
Dusk 1993: 3 låtar
Naked Self 2000: 0 låtar
Ensoulment 2024: 5 låtar

Inga låter från Naked Self alltså. Inte ens The Whisperers eller Global Eyes. Listar inte albumet Hanky Panky. Den glömmer vi.

Och endast två låtar från Mind Bomb.

Nåja, likväl en suverän och intim konsert på lilla Pustervik, och alla låtar överträffade sina skivversioner. Men jag går fortfarande därifrån med saknad av favoriterna från Mind Bomb. Men så är det. 38+ år lyssnat på The The, man kan inte få en konsert precis som man själv önskar. Jag tror dock att publiken hade uppskattat färre låtar från Soul Mining och Burning Blue Soul och mer från Mind Bomb, men kanske projicerar jag bara.

Nu hoppas jag att det inte tar 38 år innan The The åter är i Göteborg. Eller 24 år utan ett nytt studioalbum. Matt Johnson är iaf i toppform, lugnare och mognare, samtidigt som soundet känns igen på Ensoulment, även utan hans distinkta basröst.

Texterna är de samma, men musiken bättre än någonsin.