Gästartikel: Bilsemester till Kiev

Nedanstående är en gästartikel signerad läsaren C.

En bekant har köpt en bronsstaty av den ukrainske konstnären Andrii Vasilchenko genom Kyiv Art Gallery på Internet. Jag är fascinerad av statyn och får kontaktuppgifterna till Andrii. Jag bestämmer mig för att åka till Kyiv med min rostiga gamla Skoda, besöka honom och se mig omkring. Först tänker jag bo på hotell, priserna är löjligt låga eftersom turismen praktiskt taget dött pga kriget, men Andrii insisterar på att jag ska bo hos honom.

Innan min resa kontaktar jag olika välgörenhetsorganisationer och krigsfrivilliga och berättar om min bilresa till Kiev. Kan jag ta med något eller någon? Alla tackar men avböjer. De har egna transporter. Röda Korset säger att jag inte bör åka till Kyiv utan skicka dem pengar istället. 

Jag ringer Andrii och frågar om det är något som behövs. Det är ju ändå krig. Andrii avböjer vänligt men bestämt. Jag lastar in några flak Norrlands Guld, två flaskor Mackmyra, Ahlgrens Bilar, kokkaffe och knäckebröd i bilen och ger mig av. Mitt försäkringsbolag har lovat att bilförsäkringen gäller som vanligt så länge bilen inte skadas pga krig. 

Ingen är intresserad av att följa med trots mina resonemang att Kyiv rent statistiskt är en ganska ofarlig plats de senaste månaderna sedan staden fått bra luftförsvar. Det är inte mycket farligare än att åka på 57:an genom Sörmland menar jag. Svaren sträcker sig från ”förlorat förståndet” till talande blickar.

Bilfärden till Kyiv blir betydligt lättare med GPS eftersom alla vägskyltar är nerplockade. Det är lite som i Norrland; dåliga vägar och folk som kör lite som de vill. Polisen stoppar mig. Vevar ner rutan och börjar tala lite engelska men de ser oförstående ut. Jag bräker på min dryga Moskvaryska jag fått efter åratal av arbete i Ryssland att jag tyvärr inte talar ukrainska men är mycket ledsen för att det gick för fort. Det blir ett trevligt samtal. Det känns lite som när en dansk eller norrman talar extra långsamt och tydligt för att man som svensk ska förstå. De läser upp mina rättigheter för mig på ukrainska. När de hör att jag ska turista i Kiev ler de och önskar mig god fortsättning på resan. De informerar också hur man åker genom militärens vägspärrar som kommer då och då. Det är bråttom. Kl 24 – 05 är utegångsförbud och jag har ingen lust att sova vid en vägspärr.

Väl i Kyiv sent på kvällen får jag ett mycket varmt mottagande hos min värd. De följande dagarna besöker vi det mycket fina centrala Kyiv och även konstverkstaden. Själv kan jag bara göra streckgubbar och snögubbar så det är mycket spännande att få se hur riktiga konstnärer skapar statyer. Vi dricker kaffe med en otroligt duktig gammal målare som har tavlor med vackra kvinnor i sin ateljé. Det är nära att jag tar med mig några hem men man vill ju inte hamna i krig med hustrun. Alla är glada att se den svenske turisten. Det märks hur kriget tär på människorna och stressar dem. Anhöriga är inkallade och någon har dött. Kanske är det just därför de blir så väldigt glada att en svensk turist kommit. En turist är en företeelse i en normal värld, inte i ett krig. Jag måste lova målaren att komma tillbaka till Ukraina och turista igen.

Vi hälsar på ett par som bor i ett höghus. Översta våningen har blivit skadad av delar av en rysk raket några dagar tidigare. Reparationsarbetet pågår för fullt. Hon är ukrainska, han är från Sibirien. De är så glada att en turist har hittat till Kyiv och bjuder mig på öl. De hoppas verkligen att jag ska återvända till Ukraina. Tyvärr måste vi vidare. Det skadade huset är för övrigt det enda i sitt slag jag ser i Kyiv. Annars känns livet påfallande normalt.

Jag upplever inte att det är några problem att tala ryska i Kyiv. Liksom de skandinaviska språken är ryska och ukrainska nära varandra. En del kan ryska, andra talar tålmodigt lite långsammare och då hänger jag med. Det hela är ljusår från Putins propaganda om russofobi och minnet av Ukraina som ett tolerant och otroligt gästfritt samhälle är något som följer mig hem.

Som sann svensk fyller jag kundvagnen med ukrainsk öl. Vakten och kassörskan stirrar men skrattar när jag säger att någon måste ta på sig ansvaret att stimulera den ukrainska ekonomin och att en svensk som inte handlar öl antagligen är terrorist.

Hemma hos Andrii står det bronsstatyer överallt. Jag kan inte låta bli att köpa en stor bronsstaty som föreställer en döende mammut. ”Besegrad av tiden” heter den. Andrii ger mig en annan staty i gåva. Den föreställer en babian i kostym och slips som håller i en handgranat. Babianen har Putins huvud. Vi skrattar. Innan kriget fanns det gott om uppdrag och Andrii kunde leva av sitt konsthantverk. I Baku har han byggt en tio meter hög ryttarstaty. I äldre hus har han renoverat statyer. Nu är det inte lika lätt.

På hemvägen blir det åter polisingripande. Det är inte lätt med hastighetsgränserna men poliserna är vänliga och lätta att ha att göra med. Det går bra att betala med kort.

Vid gränsen är kön 12 timmar men det finns inget ont som inte har något gott med sig. Man lär känna varandra i bilkön. Bakom mig är en ukrainsk lastbilschaufför från Charkiv. Medan han jobbar i Norge bombas hans familj därhemma. Det har blivit fler att försörja. När han hör om min turistresa till Kyiv skrattar han först och blir sedan mycket allvarlig. Jag måste lova att återvända som turist.

Den polska tullen är inte alls road av mitt stora ölinköp i Ukraina. Tillsammans med några ukrainska flyktingar som lastat sina bilar för tungt sitter vi i ett rum och väntar på att få betala böter. Jag försöker ge dem några sedlar som är över men de vägrar ta emot dem. Återigen måste jag lova att återvända. ”Nästa år är Krim befriat, då måste ni åka dit. Då behöver ni sedlarna.” 

Att åka med bilen till Kyiv på semester är bra mycket bättre än att spendera sina pengar på att åka till Norge eller Danmark. Som en ukrainare sa till mig: ”Det är såna som ni som åker hit och turistar som drar ner byxorna på Putin”. Det och en fantastisk gästfrihet gjorde min resa till Kyiv till ett minne för livet.

/C