Gästartikel: Senaste fordonsleveransen till Ukraina – räddningstjänst/minröjning med mera

6.8K

Nedanstående är en gästartikel av Lena Wilderäng, adrenalena.se

De har gått några veckor sedan senaste gången jag var i Ukraina, i slutet av januari – början av februari. Efter det hade produktiviteten dykt på grund av influensa och annat, och när jag väl var någorlunda frisk så kom jobbet, livet och allt annat och krävde min uppmärksamhet. Mycket hinner samlas upp när man är bortrest (eller ligger helt utslagen i feber), och det tar tid att jobba undan allting. Därför har det tagit tid att skriva det här. Jag låter texten varvas med intryck från deltagare på resan – när någon är där för första gången och inte för tionde gången på raken så kan det vara intressant med observationer som görs med nya ögon.

Nu har jag hållit på med leverans av bilar till Ukraina i nästan ett år. Jag började med det när det var nästan ingen hjälp som skickades till Ukraina och det verkade omöjligt att skicka brandbilar eller ambulanser dit. Nuförtiden är det många som skickar fordon till Ukraina, och det är mycket positivt. Jag har försökt att ta några steg bakåt och se om jag kan påverka på ett annat sätt – tex genom att dela med mig av mina erfarenheter av att jobba med räddningstjänsten i Ukraina, eller andra insikter som har kommit med alla dessa resor under ett år. Jag representerar inte någon organisation, men samarbetar ibland med de välgörenhetsorganisationer som jag tycker gör ett bra jobb. Den här gången kunde jag inte låta bli att samla in medel, ordna fram, fylla och köra ner bilarna. Det var ett speciellt projekt.

“Initialt var målet att kunna finansiera ett fordon att köra ner fyllt med materiel. Fordonet som vi försökte finansiera var en Volkswagen Transporter. Just denna typ av fordon var efterfrågat från ammunitionsröjare i Charkiv-regionen, då de åker i grupp för att informera allmänheten om farligheten med oexploderad ammunition (OXA), försåt och minor. Samt för att kunna medföra utrustning för att ta hand om oexploderad ammunition och transportera iväg densamma.

(Insamlingen) gick så pass bra, att vi även hade möjlighet att köpa ytterligare ett fordon. Detta fordon blev en Nissan Navara. Detta eftersom akutsjukvårdare vid fronten efterfrågat detta fordon då det har god framkomlighet i dålig terräng och förstörda vägar, samtidigt som det kan lasta skadade. Dessa sjukvårdare omhändertar både skadade civila i områden där vanlig ambulans inte kan verka på grund av pågående strider, likväl som skadade ukrainska militärer.

Efter att inköp av dessa fordon var klara så kontrollerade och servades dem så de skulle vara i gott skick för att dels klara den långa körningen (ca 200 mil) samt kunna börja användas direkt på plats. Därefter fylldes fordonen med materiel som var efterfrågad. Det rörde sig om medicinsk utrustning, personlig säkerhetsutrustning för ammunitionsröjare samt utrustning för ammunitionsröjning.“

En av deltagarna på resan

Jag gjorde alltså detta som ett privat initiativ tillsammans med några svenskar som har ett yrkesmässigt intresse av amröjning. Jag såg en möjlighet att ta med dem och introducera dem för mina kollegor på ukrainska Nationella Amröjningscentret, visa dem hur man jobbar med detta i Ukraina, och hjälpa dem att knyta kontakten inför eventuellt framtida samarbete. Det här var ett privat initiativ även från deras håll. Än så länge. Förhoppningsvis går det att utöka det samarbetet framöver, på en högre nivå. Ukraina behöver vår hjälp – men vi kan lära oss väldigt mycket av Ukraina.

Ukrainska amröjare, och även annan militär och civil personal, är mest erfarna i hela världen just nu. Inte nog med att de behöver agera i den speciella miljön som Ukrainakriget utgör, med fullskaligt ockupationskrig i ett europeiskt land, med alla miljöer från landsbygd till storstad. De jobbar även dagligen med utmaningar som ställs av en fiende som fullständigt struntar i krigslagar, och som försöker tillfoga maximal skada just på civilbefolkning. Och de jobbar med en otrolig bredd av både östeuropeiska, västerländska och övriga vapensystem och ammunition – antingen sådant som har skickats in som hjälp, sådant som har redan funnits i landet, eller sådant som Ryssland har köpt in och börjat använda i Ukraina. Ukrainarna har blivit otroligt bra på att lära sig nytt och anpassa sig till resurser som finns. Och det finns enormt mycket som vi kan lära oss av dem. Jag kände att jag gärna ville bistå i den här processen, med att anordna resan, översätta, samt dela med mig av mitt kontaktnät på plats. Det som var speciellt var att det var yrkesfolk som just var intresserade av en sådan resa i samarbetssyfte.

Därför rullade dessa fordon över gränsen en vintermorgon sent i januari. Jag utformade resan med säkerheten i fokus, på flera olika nivåer. På vägen ner var det frekventa flyglarm över hela landet. Vi fick göra några anpassningar, och boendevalet på vägen gjordes också med säkerhet i åtanke. Vi stannade till bland annat i Kyjiv, för att snabbt lämna över en försändelse med reservdelar, och i Poltava.

Besöket på Nationella Amröjningscentret var mycket uppskattat, på flera vis. De var väl förberedda på vårt besök och visade hur de jobbade och utbildade sina amröjare. Under tiden vi var där var det en kull amröjare som hade sin examination. Det var intressant att se.

“I Ukraina, liksom i Sverige, är det räddningstjänstens ansvar att ta han om oexploderad ammunition i krig. Detta är ett arbete som till sin natur både är riskfyllt av utövarna, men som även har hög förbrukning av materiel, då en del hela tiden förstörs i samband med att man röjer och ammunition detonerar och förstör utrustning, fordon och tyvärr även människor.

Vi blev välkomnade på, ett för mig, överraskande stordådigt vis. Chefen för centret mötte upp och vi blev presenterade för ledningsgrupp och fick en genomgång av deras verksamhet. Vi fick rundvandring av anläggningen och blev bjudna på middag.

När dagen avslutades och chefen höll ett avslutande tal förstod jag varför vi blivit så varmt välkomnade. Det är en inte helt enkel förklaring, så det får bli en lite längre utläggning. Anläggningen ligger relativt nära Charkiv och Ryssland. Alla som vi träffade hade familj som antingen flytt inom Ukraina, eller flytt utomlands. Dock hade de själva som arbetade på anläggningen i första skedet själva valt att stanna för att fortsätta sitt arbete då de nu behövdes mer än någonsin, men på senare tid är även statsanställda förbjudna från att lämna landet. Detta innebär att de flesta som arbetar där har varit ifrån sina familjer väldigt länge. Detta samtidigt som många har släktingar eller vänner i Ryssland. Många berättade att de i samband med anfallet den 24 februari 2022 kontaktade ryska anhöriga/vänner och frågade varför Ryssland anfaller. I samtliga fall svarade de ryska personerna att Ryssland inte alls anföll, utan att det var Ukraina som själva bombarderade sina städer för att skylla på Ryssland. Detta gällde även nära släktingar i Ryssland, som trodde mer på den ryska propagandan på TV än sina släktingar i Ukraina. Detta har fortsatt under hela kriget och samtliga vi pratade med hade samma bild av att det inte gick att prata med ryssar längre, då det inte gick att nå fram till dem då de är så påverkade av propagandan.

Den ryska propagandan stannar inte heller vid gränsen. Ukrainare vet vad ryssarna får ta del av på nyheterna. Lägger man samman att ens familj är långt bort under krig, att tidigare vänner och släktingar tar parti för Ryssland så får jag en annan förståelse för det överdådiga välkomnande vi fick. Som avslutning på sitt tal ville chefen, med fuktade ögon, att vi skulle göra vad vi kunde för att sprida den bild vi fått av dem, att de är människor som alla andra och att de inte är nazister som mördar och äter barn. Något som vi i väst inte ens ser som ett problem, men det ger en förståelse för den påverkan som propagandan ändå har och den isolation som de känner efter nästan ett år av krig.

Efter ett tårfyllt farväl så körde vi till Charkiv för att hinna lasta av sista utrustningen vid en brandstation innan utegångsförbudet skulle börja gälla. Liksom i Poltava är all offentlig belysning släckt, men i Charkiv var det mer påtagligt då vi rörde oss en längre sträcka i mörker. Charkiv är en stad med cirka 1,4 miljoner invånare och att befinna sig i en sådan stor stad, ibland i komplett mörker var en smått surrealistisk upplevelse. Att den offentliga belysningen släcks är dels för att skona elnätet, dels för att minska eventuellt ryskt bombflyg från att kunna orientera sig.“

En av deltagarna på resan

Efter Nationella Amröjningscentret åkte vi till Charkiv. Där skulle vi lämna över den andra bilen. Jag hann hälsa på kollegorna från en av de brandstationer som jag hade tjänstgjort på, och på avdelningen som jag har haft väldigt mycket kontakt med sedan ett år tillbaka.

Eftersom de känner mig från förr gav de mig en möjlighet att närvara på skadeplats för civilbombningarna. För mig som brandman är det väldigt värdefullt att se hur det kan se ut efter en sådan träff. En S-300 träffade ett bostadshus, raserade flera lägenheter och orsakade en brand som tog flera timmar att få kontroll på. Taket totalförstördes, och konstruktionen riskerade att rasa på grund av fukten som trängde in gammaldags väggar på kulturminneshuset.

“Detta är en rysk luftvärnsrobot som primärt används för att skjuta ned flygplan mm, men den går även att använda i ett markmålsläge. Räckvidden är då cirka 40 mil. Precisionen i markmålsläge är inte särskilt bra, men Ryssland har stora mängder med dessa robotar och kan därför undvara dem för att med ojämna mellanrum skjuta dem mot befolkningsområden för att försöka bryta ner ukrainarnas försvarsvilja.“

En av deltagarna på resan

Räddningstjänsten hade rensat undan ca 60 ton bråte för hand, med skyfflar och liknande. Kvar fanns stålbjälkar som var böjda till bananform. Tyvärr hade folk inte hunnit ta sig i skydd, så det fanns flera skadade och en kvinna omkom. Hon fick nästan en direktträff av S-300, så det var tyvärr inte så mycket kvar av henne. Men det fanns kvar splitter med hennes blod på. Hennes make överlevde mirakulöst. Nu var deras nära och kära på plats och gick igenom rasmassorna, för att hitta det som var värt att få med sig från rasmassorna. Gamla DVDer, böcker, och kläder låg huller om buller med rasrester. Allt var täckt av rosaaktigt damm från initialexplosionen.

Den här bombningen skedde precis innan vi kom till Charkiv. Precis efter att vi lämnade staden skedde en ny bombning där bostadshus och ett universitet blev träffade.

Det är verkligheten för räddningstjänsten i Ukraina. Fortfarande utförs terrorbombningar av civila. Numera hinner de även utföra uppdrag som ”inte är krigsrelaterade”, som de stolt påpekar. Men alla är rädda för offensiven. Det tär på folk, att gå runt och vara oroliga. De har inte möjligheten att blunda och glömma bort det kriget.

“Dagen därpå var vi inbjudna att träffa chefen för en avdelning av Charkivs räddningstjänst. Vi visades runt på deras ammunitionsröjningsenhet och fick åka med till en förort till Charkiv, Saltivka, där det varit hårda strider under början av fullskaliga ockupationskriget. Det var först i september 2022 som Ukraina helt lyckades trycka tillbaka Ryssland från Charkiv-regionen.

Detta område var det närmsta fronten vi kom och även det område som vi såg som var mest påverkat av kriget. De flesta skadorna tillkom i början av kriget, så på bilderna får man tänka på Ett av de skadade husen i Saltivka att det snart gått ett år och att man så snart man kunnat har börjat röja upp och reparera. Så det som syns är inte i närheten av hur det såg ut då det skedde.“

En av deltagarna på resan

Efter en rundvandring i Charkiv med många starka intryck var det dags att lämna västerut.

“Efter att ha tagit oss igenom säkerhetskontrollen på tågstationen, som motsvarar den som är på flygplatser, även för att åka inrikes i Ukraina, kom vi ombord på tåget. Samtidigt som de sista förberedelserna för att åka pågick, så gick flyglarmet igång igen, vilket det hade gjort vid tre tillfällen tidigare under vår vistelse i Ukraina. Under flyglarmets ylande rullade tåget ut från perrongen mot Kyiv. Denna gång slog det inte ned något i Charkiv.“

En av deltagarna på resan

Under resan försökte jag reflektera över faktiska behovet i Ukraina. Just nu så är behovet störst vid fronten. Det rapporteras dagligen om ryska förluster, men det vi behöver tänka på är att ukrainska förluster också är intensiva. Någon måste hålla tillbaka köttvågen av nymobiliserade ryssar, och det kostar många ukrainska liv. Just nu är det många skadade och på flera håll så skriks det efter medicinsk utrustning. Det behövs mycket utrustning till alla ukrainska stridande, så som NVG, elverk, stora powerbanks (EcoFlow och dylikt), drönare, radios, samt fordon. Behöver man prioritera så skulle jag säga att det är viktigast att stödja dem vid fronten. Det blir liksom inte hållbart att fokusera på det civila om inte fronten håller. Ingen idé att skicka hjälp till invånarna om de kommer bli dödade eller tvångsförflyttade av ockupanter, och elverk samt fordon kommer stjälas av ryssar och användas i krigssyfte. Bättre då att utrusta dem som strider mot ryssen och håller linjen. Ukrainare som svenskar.

Jag har även försökt att se vilka behov som faktiskt finns hos räddningstjänsten. De har fått in en del utrustning så det är ganska välfyllt när det kommer till larmställ med mera. Stor skillnad från början av fullskaliga ockupationskriget då det inte fanns någonting alls. Så när det kommer till nyinköp så är det mycket bättre att satsa på militärerna vid fronten. Men när det kommer till donationer så finns ett stort behov av släckfordon vid fronten. Fordonen ska vara från slutet av 80-talet eller nyare, men inte så pass nya och moderna att pumpen tex hanteras med en pekplatta. Jag själv har inte någon möjlighet att bevaka auktioner, eller att köpa fordon på auktion, eller följa upp tips som inte är konkreta. Om det däremot finns ett välfungerande fordon som är färdigt att transporteras så kan jag vid behov tipsa om var det behövs som mest, samt hjälpa till med att ordna med det praktiska. Det är viktigt att de som har behovet får bilarna, och att de inte blir stående någonstans.

Om jag nu tittar tillbaka på den här vändan så blev det en mycket givande resa. För mig som har tidigare jobbat som guide är det en fröjd att se hur folk får insikter om kulturen, folket, och deras liv. Att dela glädjestunder och den fruktansvärda sorgen som besökare upplever när de kommer nära inpå ukrainsk vardag. Jag har trots allt både möjlighet att översätta i realtid, samt förklara vissa koncept när det kommer till kultur, historia och annat.

“Det är omöjligt att få med alla upplevelser och intryck från en sådan här resa i text. Men en av de första reflektionerna jag gjorde var hur ”normalt” allt kändes när vi hade kört in i Ukraina från Polen. Jag hade full 5G-täckning, det var mycket trafik på vägarna och så vidare. Självklart fanns det redan från gränsen och sedan genom hela landet uppenbara saker som hela tiden påminde om kriget, framför allt var det många chikaner i betong på vägarna, det var checkpoints med beväpnade militärer där det rådde strikt fotoförbud och det var förberedda värn och bunkrar. Detta präglade alla vägar längs med hela resan. Men det var också det som påminde om kriget, liksom den sparsamhet alla hade med elen då Ryssland ofta angriper infrastruktur såsom elförsörjning.

I mångt och mycket påminde landsbygden i Ukraina om landsbygden i Polen och städerna likaså. Men de hotell vi besökte hade full funktionalitet, det var aldrig några problem med att tanka, eller köpa varm mat på någon bensinstation eller restaurang och så vidare. Samhället fungerade var vi än var. Både när vi var i Poltava och Kyiv gick strömmen när vi skulle äta. I Poltava kom den tillbaka efter några sekunder då restaurangen startat sin egna generator. I Kyiv kom servitören in och bad om ursäkt för att de inte kunde laga den mat vi beställt då strömmen gått och undrade om de kunde ersätta en del av maten med sallad. Därefter kom de in med väldigt fin sallad och strax därpå kom de in med grillad mat istället. På samma sätt fungerade alla kiosker i Kyiv som hade egen generator, inne på barer hade alla bord levande ljus. I alla städer vi var såg vi även gott om militärt uniformerad personal. Jag antar att de var på utbildning eller permission.

Till en början tänkte jag att kriget kanske har så stor påverkan ändå, att det inte är så illa, men efter att ändå ha pratat med de människor jag träffat och det jag upplevt, så är det snarare så att kriget har en stor påverkan, men genom att hålla det civila samhället igång så har man kunnat behålla sin motståndskraft.

Jag tror att detta är en starkt bidragande orsak till att Ukraina har klarat sig så bra som man faktiskt har gjort.“

En av deltagarna på resan

Gruppen hade samlat ihop en massa utrustning för både amröjning och sjukvård, och detta är nu därute och räddar liv. Ett stort tack till alla parter som hade skickat efterlängtad utrustning! Ett stort tack även till alla som skickade donationer och möjliggjorde köp av fordon. Om det är någon som vill möjliggöra framtida köp så går det utmärkt att skicka via Paypal.

Ett stort tack till sponsorer:

Senneby Humlegård AB, som sponsrade en halv bil rakt av.

Tatanka, som har sponsrat reservdelar till tidigare skickade ambulansriggade TGB11, som numera tjänstgör vid Bakhmut och räddar liv. Tatanka har även ordnat annan humanitär hjälp, såsom höghöjdsräddningsutrustning till räddningstjänsten, och en hel del andra välbehövda saker.

Tack till alla andra, företag och privatpersoner, som har hjälpt till.

Samt tack till gänget som stod för att hitta och köpa fordonen, göra i ordning dem, fylla dem med viktig utrustning, och körs ner dem – och allas familjer som gett stöd, och haft tålamod och förståelse för att den här insatsen behövdes.

Jag vill påminna om att jag inte representerar någon organisation, och kan inte själv ta hand om hämtning av humanitär hjälp. Jag kan inte heller monitorera auktioner, eller ge några uppdrag till chaufförer. Kontakta gärna en organisation, tex Blågula Bilen eller OperationAid, de brukar behöva volontärer. Jag själv har inte de resurser och tid som krävs för att svara på mail med förfrågningar.

Min förhoppning är istället att skapa möjligheter på en högre nivå. Investerare som vill satsa på återuppbyggnaden av Ukraina är välkomna att ta kontakt, så kan jag slussa er vidare till rätt part. Stora byggföretag är välkomna att prata direkt med aktörer på plats, jag kan sätta er i kontakt i så fall. Slutligen har jag på senaste tiden föreläst en del om civilförsvaret i Ukraina, och vad vi i Sverige kan lära oss av deras situation. Det känns skönt att kunna bidra på det sättet. Jag kommer gästföreläsa på diplomerande totalförsvarskursen hos Kastellet, för den som är intresserad av ämnet.

En fråga jag har fått flera gånger tidigare är hur man kan hjälpa till om man inte kan åka ner till Ukraina och inte har pengar att skicka dit. Jag ställde den frågan till aktörer på plats, och fick ett mycket tydligt svar.

Kriget utspelar sig inte bara fysiskt på plats i Ukraina, utan även globalt, online. Ryssland är väldigt vassa på hybridkrigföring, och väldigt rutinerade på onlinepåverkan. De är framgångsrika i kriget online och lyckas sprida sina narrativ ganska effektivt. Det krävs fler som ger motstånd. Det kan handla om individuell aktivism online. Det bästa är dock att organisera detta och skapa grupper som aktivt bedriver motstånd mot ryska narrativet. NAFO är ett utmärkt exempel. Men det behövs mer. Det är bra att samarbeta, dela upp ansvaret, prata med varandra. Vid misstänkt aktivitet så går det att rapportera detta till relevanta myndigheter. Det handlar inte bara om att ge mothugg, utan att proaktivt informera och sprida rätt narrativ. Det man kan börja med är tex sprida bloggartiklar, länkar, twitteruppdateringar med mera. Inte bara gällande Ukraina, men även andra riktningar – vi har inget att vinna på att samtalsklimatet radikaliseras och att extremister skapar osäkerhet och obalans. Mer proaktivitet kommer vinna det här onlinekriget.

Åter igen, tack till alla som engagerar sig. Det är tack vare er som detta har kunnat bli verklighet. Det handlar om att rädda liv och få segern att komma närmare.